Sinikka: Det var fattigdom och elände – var jag för ung för att vara mamma?
Sitter här i min ensamhet och tänker på att jag snart fyller 70 år. Födelsedagar är inget jag bryr mig om att fira för egen del.
Visst är det roligt om någon ringer eller skickar ett kort, men att bli gammal är inget jag längtar efter. Jag känner mig pigg och har intressen som får mina dagar att fungera bra, trots att mitt hem numera endast består av mig själv.
Annat var det den dagen jag fyllde 20 år. På den tiden ville jag ställa till med kalas med de små medel jag hade till buds.
Jag minns att jag bakade en rulltårta som jag skar upp i tjocka skivor, garnerade med vispgrädde och konserverade halvor av persika till födelsedagsfesten.
Min familj var då mina två barn, samt två yngre syskon. Jag var ensamstående med mina flickor som var tre och två år.
Vi bodde i en lägenhet på 38 kvadrat med två små rum och kokvrå. Det fanns en ved- och kokskamin i hallen som värmde upp bostaden och varmvattnet.
Just det här året hade mina föräldrar som bodde 50 mil bort hamnat i en svår situation. De blev vräkta från sin bostad, som far fått genom sitt jobb, efter att han kommit ihop sig med chefen.
Följden var att de blev hemlösa och därför satte de mina yngre syskon på tåget för att jag skulle ta hand om dem tills vidare.
Ville undvika socialtjänsten
Min bror var 16 år och min lillasyster 11 år. Brodern hade svåra problem med panikattacker och var rädd för att vara ensam. Lillasyster var en ängslig flicka som jag alltid värnat om.
Veckorna gick. Far fick jobb som resemontör och mamma fick tag på ett litet hyresrum i deras hemstad. De ansåg att de inte kunde ta hem syskonen, utan att de måste stanna hos mig.
Mina barn hade plats på dagis, medan jag jobbade i en livsmedelsaffär. Vi klarade oss på min lilla lön och underhållsbidraget för barnen.
Det blev många problem som jag skulle lösa. I närheten av vårt hem fanns en skola så jag gick dit och anmälde min gråtande, rädda syster. De tog emot henne och hon fick börja i femte klass.
Brodern fick försöka få jobb som springpojke och lyckades ibland få några timmar på ett lager. Jag gav honom också ansvaret för att elda i kaminen när han var hemma så att vi hade värme och varmvatten.
På vintern blev bostaden så utkyld att jag var tvungen att stiga upp ett par timmar innan jag väckte barnen och elda så att de skulle slippa frysa när de lämnade sängvärmen.
Nu 50 år senare undrar jag varför ingen ifrågasatte att jag, en 20-åring med två små barn, hade hand om detta.
En anledning var väl att jag var livrädd för att be om hjälp eller klaga för då trodde jag att socialen skulle ta barnen ifrån mig.
Min bror hamnade i fel sällskap och dog
Vi bodde mycket trångt. I vardagsrummet fanns en soffa, två fåtöljer, en svartvit tv och ett matbord med fyra stolar och en barnstol. Själv sov jag på soffan. Barnen låg i sina spjälsängar och min syster sov i min säng inne hos dem i det minimala sovrummet.
Varje kväll blåste vi upp en luftmadrass och la på golvet i kokvrån där min bror fick krypa ner i sin sovsäck.
Eftersom han hade mycket ångest på nätterna var det den bästa lösningen. Han vaknade ofta och behövde prata av sig och det var viktigt att barnen fick sova ifred.
Nu som pensionär tänker jag att jag måste ha varit ganska framåt och mogen för min ålder. På 1960-talet var jag inte myndig innan jag fyllt 21, men sådant var det ingen som frågade efter.
Där vi bodde fanns det gott om stora barnfamiljer och ungkarlshushåll som inte var så välordnade, så ingen av grannarna brydde sig om vår lite udda familjesammansättning.
Eftersom vi var många i maten gällde det att få pengarna att räcka. Som tur var kunde jag få gammalt bröd och skadad frukt i mataffären där jag jobbade.
Det var fyra kilometer till barnens dagis och mitt jobb, men vi hade inte råd att ta bussen båda hållen. Eftersom det var nedförsbacke dit brukade jag ta barnen i kärran och gå till stan. Hemåt var det för tungt att gå med två trötta småttingar och matkassar så då tog vi bussen för 1 krona och 75 öre.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Framåt våren hade det ordnat upp sig för mina föräldrar och mina syskon flyttade ifrån mig. Min syster var mycket ledsen och ville stanna kvar eftersom hon trivdes i skolan och tyckte om mina barn, men föräldrarna ville ha tillbaka henne.
Min bror var nöjd över att komma till storstaden igen, men tyvärr drogs han in i dåliga gäng och hans liv slutade tidigt under tragiska omständigheter.
Min syster fick ett bra liv och flyttade utomlands. Mina barn har också klarat sig bra i livet.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]