Alf: Min vän Britt blev förlamad
Jag började skolan 1956. Åkte dit i skolbil, en stor Volvo. Droskan rymde som mest tolv barn och gick flera turer om dagen. Ibland fick vi yngre åka med de äldre barnen.
När vi väntade på droskan skulle vi vara utomhus. Då tyckte man inte att barn skulle vara inomhus så mycket, nej ut i friska luften om det så var minus 30 grader.
På skolan var det utedass, men det var ingen som klagade på det. De flesta kom från landet och var uppväxta med det.
Vi kom från olika socialgrupper och en del var väl vana vid att ha det lite finare, som skogvaktarens dotter Britt.
Men det märktes inte på henne, hon var en riktig bustjej. Vi blev kompisar Britt och jag, fast man som kille bara skulle dra flickor i håret och stoppa humlor innanför kläderna på dem.
Så vi blev retade, men fortsatte ändå att vara vänner. Vi var som två apor, snabba och viga, och hittade alltid på något hyss som fick klasskamraterna att gapskratta.
Vi brukade klättra upp i två tallar på skolgården och när vi kommit upp till kronan svingade vi oss över och bytte träd med dödsförakt. Det var en riktig cirkusuppvisning.
Naturligt begåvad på sport
Vår och höst spelade vi fotboll, ja det var pojkarna som invaderade den lilla grusplanen. Ingen tjej skulle komma på tanken att röra en fotboll då, utom Britt förstås!
Hon ville vara med i mitt lag och jag sa ja trots de andra killarnas menande blickar.
– Varför skulle inte en flicka kunna spela fotboll, sa jag så nonchalant jag kunde.
Överlycklig snodde Britt bollen från den pojke som just då kickade med den, behöll bollen över hela planen och satte den i krysset på det hemsnickrade målet utan nät.
Det blev dödstyst på skolgården. Ingen hade sett något liknande från någon av grabbarna. Än mindre av en flicka.D
en förste som återfick talförmågan var magistern för femte och sjätte klass som med äkta förvåning i rösten sa:
– Men Britt, vem har lärt dig det där?
– Jag följde bara efter bollen, så såg jag målet, den ska väl genom det, sa Britt.
Att hon hade dribblat bort fem, sex kanske sju grabbar på väg mot målet verkade ovidkommande för Britt.
Nu var jag stolt över att ha Britt som kompis. Hon hade en medfödd talang för nästan alla idrotter.
Duktig på idrott
På vintern åkte vi skidor i ett femkilometersspår som var ganska svåråkt och lite farligt om det hade frusit på efter ett töväder. Då blev det uppkörda spåret till is och hur det då blev i en brant nerförsbacke var inte svårt att tänka sig.
På skoj hade vi tillverkat ett sidospår som avslutades med en liten hoppbacke. Det gällde att inte välja fel spår när det var halt.
Alla visste om det och speciellt flickorna var noga med att undvika sidospåret.
Vi elever fick en silverstjärna i en liten bok för varje utfört femkilometersspår och en guldstjärna för vart tredje.
Magistern, som själv var en sportsman, ville väl uppmuntra till träning och sportanda och vi ungar var ju ivriga att samla på oss så många stjärnor som möjligt.
Tyvärr gick detta ut över de elever som inte var duktiga på idrott, magistern såg dem knappt medan han höjde de bästa idrottarna till skyarna.
Kanske var det detta som kom mig att välja fel spår en kall dag i mars. Det hade varit fem plusgrader dagen innan och det var ren is i spåret. För sent upptäckte jag mitt misstag och i hastigheten for det genom mitt huvud: Äh, hoppa då din fegis!
Det kunde ha blivit ett rekordhopp, men vad jag inte märkte var att jag inte var ensam på väg mot hoppbacken. Jag kände bara vinden susa i öronen där jag gled genom luften. Nedslaget blev helt fel, mitt hopp var för långt så jag voltade ett antal gånger men klarade mig mirakulöst nog utan några nämnbara skador.
Annat var det för Britt som hade följt efter mig och för sent märkt vart hon var på väg. Att ta sig ur spåret var omöjligt i den fart man fick upp så Britt försökte genomföra hoppet, trots att hon aldrig hade gjort det förut.
Jag hade precis kommit upp på fötter då Britt kom farande genom luften. För en tiondels sekund såg jag skräcken i hennes ögon innan hon slog i den hårda, isbelagda marken.
Hennes skidor gick av på flera ställen, hennes ryggrad på tre. Sedan är mina minnen suddiga, men jag minns att jag sprang och skrek och så småningom kom fram till skolan.
Efter flera misslyckade försök lyckades jag stammande tala om var Britt befann sig. Med de resurser och kommunikationer som fanns då tog det lång tid innan någon hjälp nådde olycksplatsen.
Britt överlevde, men blev förlamad från bröstet och ner. Till en början kunde hon inte tala.
Britts tid på sjukhuset blev långdragen och innan vi visste utgången var stämningen hemsk. Men den lilla flickan var av segare virke än någon kunde ana.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
När nästa hösttermin skulle börja körde en främmande skåpbil in på skolgården, bakdörrarna öppnades och ut rullade Britt i en rullstol. Så fick hon se mig.
– Hörru Affe, kan du fixa en pump. De här hjulen är ju nästan tomma.
Det jubel som bröt ut kommer jag aldrig att glömma. Britt skulle gå kvar i vår skola.
Hon hade läst under tiden på sjukhuset och var nästan ikapp oss. Det gick bra i livet för Britt. Hon utbildade sig till psykolog, gifte sig och fick två barn.
Men trots att många år har förflutit kan jag inte låta bli att tänka på hur det hade varit om jag inte hade åkt det farliga spåret den där dagen.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]