Yvonne: Hur skulle jag hantera att min systerdotter fått cancer?
Min syster Karin ringde mig och berättade att Saras cancer kommit tillbaka.
Sara är min systerdotter, en kvinna mitt i livet, gift och mamma till Kalle som är sju år. Hon är alltid glad och har en stor portion humor som smittar av sig på alla.
Karin var förtvivlad och jag önskade att vi bodde närmare varandra, att vi kunde vara i samma rum och få hålla om varandra riktigt hårt.
Jag försökte finna ord för att trösta henne och tänkte att vad jag än säger kommer det att kännas fel.
– Jag finns för dig. Du får ringa, sms:a eller mejla när som helst på dygnet, sa jag till slut.
Det blev tyst i telefonen. Efter några sekunder som kändes som en evighet svarade Karin:
– Tur att jag har en syster.
Strålning och cellgifter
Hon berättade att det fanns nya behandlingsformer för spridd cancer och att Sara skulle få den bästa vården på det stora universitetssjukhuset.
Jag frågade hur Sara såg på sin sjukdom och Karin svarade att hon var optimistisk och hade sagt ”så länge det finns grodor finns det hopp”.
Efter telefonsamtalet kände jag mig illamående och yr. Jag gick till uterummet och satte mig ner i fåtöljen och blundade. Tårarna rann. Jag funderade på livet.
Varför får en del människor så mycket att bära? Min man kom in i rummet. Tystnad rådde. Vi höll om varandra länge.
Jag samlade mig och ringde mina vuxna barn och berättade om deras kusin Saras spridda cancer.
De undrade om hon skulle bli frisk. Om hennes kropp skulle orka med strålning och cellgifter.
– Vi måste hoppas och tro det, sa jag.
Vi skickade en silvergroda och en guldgroda till Sara för att ge hopp, hopp, hopp.
Det gick en tid. Sara blev trött och andfådd. Karin var orolig och följde med på återbesök hos läkaren.
Han sa att strålningen kunde ge trötthet och att andfåddheten berodde på dotter- tumörer, men att den nya medicinen skulle krympa tumörerna.
Han förlängde Saras sjukskrivning i ett halvår och sedan var det meningen att hon skulle återgå i arbete. En nytt hopp tändes.
Mina tankar gick hela tiden till Sara. Hur mådde hon egentligen? Vad tänkte hon? Skulle hon få se sin son växa upp?
Jag insåg att jag måste sluta grubbla och värdesätta glädjestunderna i livet. Livet som vi för det mesta tar för givet. Ibland behöver man stanna upp och reflektera. Jag bestämde mig för att sluta slösa energi på småsaker.
Några veckor senare ringde Karin ledsen och förtvivlad. Sara hade blivit akut inlagd på sjukhus med lunginflammation och andningssvårigheter. Hon fick syrgas och mediciner.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Sara blev sämre och sämre och efter några dagar somnade hon in omgiven av sin familj.
Fyra månader senare ringde jag Karin. Hon blev som alltid glad att höra min röst, men sa att smärtan och sorgen fanns överallt.
Hon påmindes om Sara i alla möjliga och omöjliga situationer. Vissa dagar var svårare än andra.
Så berättade hon att hon skulle vara mormor på heltid i en vecka och undrade om hon och Kalle kunde komma på besök. Jättekul tyckte jag och frågade vilken mat Kalle tyckte om.
– Allt som är onyttigt, sa hon.
Vi brast ut i skratt.
– Det är tur att det finns en morgondag när det ofattbara händer, sa Karin och vi avslutade samtalet.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]