Katarina: Vilken man vill ha en cancersjuk kvinna?
Det är några dagar före midsommar. Jag är hemma eftersom jag är sjukskriven. För en dryg månad sedan opererades jag för bröstcancer och nu har jag precis fått min första cellgiftsbehandling.
Jag ska vara sjukskriven det närmaste halvåret. Efter cellgiftsbehandlingen ska jag få strålbehandling.
Nu när jag är sjukskriven gör jag mitt bästa för att få dagarna att gå. Jag lånar filmer från biblioteket. Jag ser en dansk film som heter Bröllop i Italien.
Jag tycker mycket om dansk film och danska tv-serier. De brukar hålla hög kvalitet och dessutom tycker jag om språket.
Min fäbless för danska har lett till att jag gått en kvällskurs för att lära mig språket. Filmen i fråga handlar om en dansk kvinna som har fått bröstcancer.
En dag när hon kommer hem från sjukhuset tar hon sin man på bar gärning när han är otrogen. Hennes dotter ska gifta sig i Italien och på vägen dit träffar hon Pierce Brosnan och det visar sig att han är dotterns blivande svärfar.
Efter diverse förvecklingar uppstår tycke mellan den danska kvinnan och Pierce Brosnan. I slutscenen säger han till henne: ”Jag är glad så länge jag får njuta av ditt sällskap om det så är tio minuter, två år eller 30 år.”
Otroligt vackert slut, men sådant händer bara på film.
Genomgår cancerbehandlingar
Jag tänker att det hade varit skönt att ha en man vid min sida som ett stöd för mig nu när jag ska gå igenom dessa behandlingar.
För två år sedan skildes jag och min man. Vi hade växt ifrån varandra, därför beslöt vi oss för att gå skilda vägar.
Trots att vi var överens var det ändå smärtsamt att bryta upp efter 25 år tillsammans.
Efter skilsmässan försvann flera av våra vänner ur mitt liv och jag hade dessutom tappat kontakten med mina gamla väninnor.
Jag kände att jag ville ha en nystart i mitt liv. Genom en bekant fick jag höra talas om ett kompisnätverk på internet.
Tanken med nätverket var att man skulle få nya vänner. Det var gratis att gå med och det enda som krävdes var att man registrerade en profil på hemsidan.
Sagt och gjort, jag la upp en profil och skrev lite kort om mig själv och mina intressen.
Syftet med sidan är att man inte ska sitta och chatta med personer på nätet utan att man verkligen ska träffas.
Det är medlemmarna själva som lägger upp aktiviteter, det kan vara att ta en fika tillsammans, promenera, gå på bio – kort sagt allt mellan himmel och jord.
Tappat hår av cellgifterna
Jag har börjat tappa håret och får några kala fläckar på huvudet. Jag känner inget speciellt, konstaterar bara fakta. Några dagar tidigare har jag varit och beställt en peruk, men den har inte kommit ännu. Jag letar fram en ljuslila scarf som jag lindar runt huvudet.
Midsommar ska firas hos en man från kompisnätverket. Han bor i en stor villa och vi kommer att vara runt 30 personer. Jag tar bussen hem till honom och när jag kommer till festen träffar jag Nina och Ulrika.
Vi kramas och de frågar om allting är bra. De vet inte att jag har fått cancer. Jag är på väg att berätta för dem men jag ångrar mig, på midsommarafton ska vi bara ha roligt och inte prata om tråkiga saker.
Det blir en jätterolig kväll med god mat och dans i glada vänners lag. Med på festen är en skäggprydd man som jag inte sett tidigare. Vid tolvslaget ger han mig en puss och frågar när han får se mig nästa gång. Jag svarar något undvikande, det är inte läge att dejta en man just nu även om jag känner mig dragen till honom.
I början av juli hämtar jag peruken hos perukmakaren och den är riktigt snygg, den är mörk och går en bit ner på axlarna. Jag tycker att jag ser ut som Lena Philipsson.
Några veckor senare springer jag på min vän Tommy på en pub. Tommy vet inte att jag har fått cancer.
– Vad cool du ser ut i den nya frisyren, säger han.
Jag har inte hjärta att berätta för honom hur det ligger till. Förutom att se på filmer om dagarna försöker jag gå ut och promenera, men det är lite tråkigt att promenera ensam.
Jag har sett att en kille från kompisnätverket ska ut och promenera och jag bestämmer mig för att haka på.
Vi träffas och promenerar i hamnen och tittar på båtarna som ligger där. Jag har träffat honom några gånger tidigare och jag tycker att han verkar trevlig.
Han heter Stefan och han berättar att han är arbetslös. Jag i min tur berättar att jag har cancer och att jag går på behandlingar nu.
Samtalet flyter på utan svårigheter under vår promenad. Efter promenaden går vi till ett kafé. Vi pratar om allt möjligt och vi har en hel del gemensamt, som vårt intresse för musik. Vi byter telefonnummer och vi blir vänner på Facebook.
En vecka senare ringer han och frågar om jag vill följa med honom på middag hemma hos en god vän till honom. Det vill jag väldigt gärna.
Stefan och hans vän Jonas, som vi är hemma hos, har hjälpts åt att laga middagen.
Maten är italiensk och den är himmelskt god. En fjärde person är inbjuden, hon heter Jessica och hon visar sig vara ett riktigt energiknippe.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jessica är väldigt utåtriktad och uttrycksfull i sina gester. Vi äter förrätt och varmrätt, sedan går vi till en restaurang i närheten för att äta dessert.
Restaurangen är Jonas stamlokus och personalen hälsar glatt på honom. Efter restaurangbesöket skiljs vi åt och jag kramar om allihop och tackar Jonas och Stefan för en trevlig kväll.
Stöttar mig genom cellgiftsbehandlingarna
På vägen hem undrar jag om Stefan känner något för mig eller om han bara vill vara min vän.
Jag tyckte i alla fall att hans kram var hjärtlig och intensiv. Det råder ingen tvekan om att jag börjar få känslor för honom.
Det går en vecka och jag hör inget ifrån Stefan. Jag tvekar och funderar på om jag ska kontakta honom.
En inre röst säger till mig: Det förstår du väl själv att han inte vill ha dig. En kvinna med peruk som dessutom går på cellgiftsbehandlingar.
I augusti åker jag och min tonårige son på semester med några vänner. En kväll repar jag mod och bestämmer mig för att skicka ett sms till Stefan.
Jag skriver till honom att jag gärna vill träffa honom igen. Efter en kvart får jag ett svar från honom. Han skriver att han precis hade tänkt skriva men att jag hann före.
Vi måste absolut träffas när jag kommer hem, skriver han. Jag blir alldeles varm i hela kroppen.
När jag kommit hem bestämmer vi oss för att träffas på ett konstmuseum. Vi går runt och tittar på tavlorna och Stefan stannar framför en tavla med en segelbåt.
Han berättar att han seglade mycket med sin far under sin uppväxt och att han saknar det.
– Vi kunde kanske hyra en segelbåt nästa sommar.
Aha, tänker jag, han tycker nog om mig i alla fall. Vid ett tillfälle lägger han armen om min midja.
Stefan och jag fortsätter att träffas och plötsligt är vi ett par. Det är helt ofattbart tycker jag, att någon vill ha mig trots allt jag går igenom just nu. Livet är helt enkelt fantastiskt och oförutsägbart.
Eftersom vi båda är lediga på dagarna träffas vi flera gånger i veckan. Det blir långa samtal och promenader.
Stefan är otroligt empatisk och en mycket jordnära person. Varje kväll hör han av sig till mig, han skickar kärleksfulla meddelanden med gulliga symboler, som hjärtan.
Han är otroligt förstående, vissa dagar är jag deppig och mår fysiskt dåligt av behandlingarna, men han finns där hela tiden och stöttar och tröstar mig.
Ibland följer han med mig till sjukhuset. Jag vill inte kalla mig själv religiös, men det känns nästan som att någon sände Stefan till mig när jag behövde någon som mest.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]