Evelina: Pappa dog i mina armar
Det känns som i går, men det är tre år sedan. Det var en måndag och pappa hade haft ont i revbenen hela helgen. Jag tyckte att han skulle åka in till akuten, men envis som han var ville han vänta till måndagen.
Han fick en tid på vårdcentralen och ville att jag skulle möta upp honom där klockan två. Som tur var så arbetade jag nära och kunde gå ifrån mitt arbete.
Jag var där i tid och han skulle komma med färdtjänst. Men ingen färdtjänst kom. Jag ringde, men ingen svarade hos pappa. Då ringde jag färdtjänst och de sa att ingen hade varit hemma.
Jag förstod att något hade hänt. Självklart var ju pappa hemma. Han kunde inte ta sig någonstans. Jag fick med mig läkaren pappa skulle ha träffat och vi åkte upp till honom.
När jag kom in och ropade svarade han, han hade ramlat på övervåningen. Vi rusade upp och pappa blev så glad när jag kom.
– Det här var onödigt, gumman, sa han.
Doktorn undersökte honom snabbt och sa sedan att vi skulle lyfta upp honom till stolen. Pappa var liten och lätt, jag tog ena armen och vi lyfte upp honom.
Pappa gurglade till och så slutade han andas! Jag såg hur han försvann ... Han dog där medan jag höll i honom.
Allt gick så fort. Jag fick panik och ringde 112.
Rubrik
Brandkåren kom fort, de gjorde en hjärtstart på pappa. Hjärtat hoppade igång, men jag såg att pappa inte var där. En stund senare dog han igen inne på sjukhuset.
Att pappa dog tog hårt på mig, mamma hade dött några år tidigare. Pappa och jag hade en fin relation, jag var yngsta barnet av fem och bodde nära pappa.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Nästan varje lunch åkte jag till honom och vi åt och pratade om allt möjligt. Jag kunde säga vad som helst till honom, han var alltid så förstående.
Vi pratade nästan varje dag i telefon, han var en duktig kock och ofta ringde jag honom i stället för att öppna kokboken.
Mina två döttrar som var fem och sju år tyckte om att åka till morfar och baka bullar. Jag fick sedan en son som nu är ett år och tänker på hur mycket han skulle ha tyckt om pappa.
I efterhand kan jag tänka på och undra hur länge pappa låg där på golvet? Det kunde ju ha varit i flera timmar. Vad tänkte pappa då?
Han dog av blod i lungorna och det måste ha gjort väldigt ont, ändå var han alldeles lugn när jag kom.
Jag saknar honom otroligt mycket, men är ändå tacksam att jag kunde vara där med honom.
Och att jag hade möjlighet att vara så mycket med honom innan. Nu får han leva vidare genom berättelser till mina barn. Och genom sina recept!
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]