Katarina: När min kollega blev chef svek hon mig

Efter reklamen: Se också: Polis Ewa-Gun Westford går i pension: "Härskarteknikerna är det värsta jag vet"

Jag hör till den ambitiösa sorten och vill alla väl, i första hand andra och därför kommer jag ofta själv i andra hand. Som sjuksköterska la jag mycket tid och engagemang på mitt arbete.

När barnen kom hamnade jag i tredje hand och jag var på väg in i den berömda väggen ett par gånger, men klarade mig undan med kortare sjukskrivningar.

Med tiden hade jag fått en viss kunskap kring detta med prioriteringar och kunde ge andra råd. Det var många som hade svårt att få ambitionen i jobbet att gå ihop med ansvar för hem och familj.

relationerRune: Sjuktransporten hem från sjukhuset var inte värdig en människa

Jag såg tidigt tecknen när någon var på väg åt fel håll. På avdelningen där jag jobbade fanns det ingen som det var lika stimulerande att bolla idéer med som Mia.

Hon var några år yngre än jag, vi tyckte inte alltid lika men hon var påläst, hade sunt förnuft och respekt för andras åsikter.

Hon hade en överblick många andra saknade. Om det var någon jag inte skulle klarat mig utan på jobbet så var det hon.

Hennes sunda förhållande till jobbet och återhämtning var också något jag tänkte att jag borde lära mig av. När hon inte jobbade så jobbade hon inte.

Riskerade sjukskrivning

Nu hade hon fått rollen som enhetschef, och med det följde en lite stramare inställning när det gällde att utbyta idéer.

Hon ville väl inte hamna i intressekonflikt, vilket säkert var ett smart drag. Men det gjorde också att det ibland var knepigt att förstå vilka åsikter hon egentligen hade.

Det blev skrämmande tydligt vid ett möte som jag själv tagit initiativ till. Det gällde en tjänst jag tidigare haft och som min efterträdare Jenny hade problem med.

relationerHelena: Var våra nya vänner för rika för oss?

Hon hade varit sjukskriven under en längre tid och kämpade för att komma tillbaka. Det hade inte gått bra alls, och hon hade inte kommit upp i mer än 25 procent.

Verksamheten hon ansvarade för haltade och hennes återhämtning likaså. Hon riskerade sjukskrivning på heltid igen, det kunde jag som kollega tydligt se.

Vi hade vid ett tidigare möte försökt få vår högsta chef att förstå detta. Med till mötet hade jag en, i mitt tycke, mycket bra lösning. Eftersom jag redan kunde arbetsuppgifterna så erbjöd jag mig att fylla upp tjänsten.

Samtidigt skulle jag kunna ha en hjälpande hand över till den som vikarierade för mig.

Detta skulle vara en tillfällig lösning för att få stadga och trygghet, både för Jenny och verksamheten.

Erbjöd mina tjänster

Med allas bästa för ögonen och övertygad om fördelarna var jag inte alls beredd på att mina chefer skulle kunna tycka något annat.

Men på mötet gick min positiva känsla långsamt över till obehag. Förvåningen blandades med skam när jag insåg att det hade blivit en prestigefråga och inte en arbetsmiljöfråga.

Jag skämdes å deras vägnar när jag förstod att de absolut inte tänkte låta mig få genom mitt förslag.

Jag vågade nästan inte titta på Mia som satt tyst mellan mig och vår gemensamma chef. Hade hon ingen egen åsikt? Var hon som enhetschef tvungen att ha samma åsikt som sin högsta chef? Vad hade hänt med henne och med min arbetsplats?

Jag hade erbjudit mina tjänster för att lösa en krånglig situation men fick höra att lösningen var känslomässigt olämplig!

Skulle jag inte vara professio­nell nog att kunna sköta mitt jobb om jag arbetade vid sidan av någon jag umgicks med?

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Min förvirrade hjärna letade anledningar men kunde inte se hur deras invändningar kunde väga tyngre än det lösningen skulle betyda för min kollega och för verksamheten.

Det enda förklaringen till deras ovilja var att mitt föreslag var ett hot mot dem som satt mittemot mig vid bordet.

Två personer som jag trodde ville verksamheten väl, precis som jag. Mina papper med förslaget som skulle ge stadga åt en skör situation darrade i mina händer.

relationerSiv: Jag är en canceröverlevare

Om detta var deras svar på mitt erbjudande så fanns det inget mer att tillägga. Jag som inte ofta blir stum kunde nu bara tyst stirra ner i bordet. Ingen ilska orkade göra sig hörd, uppgivenheten tog över helt och hållet.

Något hände med mig vid detta samtal. Mina varma känslor för arbetsplatsen försvann för gott.

Min kollega Jenny återhämtade sig aldrig där. Hon fick betala ett högt pris och även jag har fortfarande en skärva av den där besvikelsen kvar inom mig. Både över vad man gjorde mot henne och mot mig.

Men erfarenheterna har lett till att jag i dag arbetar med att lära chefer att bättre hantera arbetsmiljöproblem.