Lisa-Inga: Jag minns min barndom – skulle vi frysa ihjäl?
Jag vill berätta om en vinter på 1940-talet då jag var sex, sju år. Vintern var extremt hård och vi bodde i en kall, dragig lägenhet.
Det förslog inte att elda i köksspis och kakelugn, värmen försvann snabbt. Isrosor bildade vackra mönster på fönstrens insidor. Alla i familjen hade frostknölar på fingrar och tår.
Trots att mamma lindade tjocka trasor runt rören så frös vattnet. Det fanns gott om snö så vi packade en hink så full vi kunde, men när snön smält fanns det bara en skvätt vatten på botten.
Pappa var inkallad och jag antar att vi fick någon form av ersättning, men det var ändå knapert. Vedboden var tom och mamma visste inte om hon skulle använda de sista pengarna till ved eller mat och beklagade sig för sin väninna tant Maja.
Hon föreslog att vi skulle gå till hamnen och plocka spillvirke.
– Får man göra det? undrade mamma förhoppningsfullt.
– Får och får. Nöden har väl ingen lag. Du kan ju inte låta ungarna frysa ihjäl, sa tant Maja.
Vakten hittade oss
En sen kväll sa mamma åt mig och mina två bröder att sätta på oss ytterkläderna.
Storasyster fick stanna hemma och passa babyn. Vi drog iväg med barnvagnen i den kalla vinternatten. Mörkläggningen gjorde att det var kolsvart ute.
Stjärnorna gnistrade ovanför oss och snön knarrade under pjäxorna. I hamnen letade vi bland virkesstaplarna. Krafsade i snön med bara händer.
Varenda brädstump och träpinne, hur liten den än var, hamnade i vagnen.
Plötsligt lyste någon på oss med en ficklampa. Det var en vakt i uniform med en stor schäfer. Han undrade vad vi höll på med. Förskräckta tryckte vi oss intill mamma, rödfrusna och snoriga, sådan lyx som vantar, halsdukar och mössor ägde vi inte.
Mamma började gråta och berättade hur vi hade det och att hon hade två barn till hemma.
– Nåja, om ni bara plockar det som ligger på marken och inte rör staplarna, sa vakten.
Mamma försäkrade att vi inte skulle stjäla något och vakten försvann.
Mamma började att gråta
Snart hörde vi det knaka och braka en bit bort. Vakten kom tillbaka med famnen full av brädbitar som han la i vagnen och pekade ut var vi kunde hitta mer.
Sedan sa han att det var nog bäst om mamma inte gjorde om bravaden eftersom alla vakter inte var lika överseende.
Mamma tackade och till och med neg för honom. Vi barn neg och bockade. Sedan drog vi glada hem barnvagnen full med ved. Problemet var undanröjt för stunden. Snart skulle mamma få pengar igen.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Så småningom tog både vintern och kriget slut. Pappa kom hem. Men nästa vinter var lika hård och lägenheten lika kall och dragig.
Mina föräldrar vände sig till kommunen och hoppades att den skulle ålägga hyresvärden att rusta upp lägenheten. En syssloman kom och tittade och det resulterade i att lägenheten blev utdömd.
Man fick inte bo så med barn. Värden svarade med vräkning. Mina föräldrar blev förtvivlade. Skulle vi hamna på gatan mitt i vintern?
Det sägs att när Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. Vi erbjöds en lägenhet i ett barnrikehus. 70 år har gått men jag minns ännu känslan när jag vaknade på morgonen och satte mig upp i sängen.
Det var varmt i rummet. Jag satte ner mina nakna fötter på ett golv som inte var iskallt. Både i köket och på toaletten kunde man spola varmvatten. Närmare himmelriket kunde man inte komma.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]