Anna: Var vår korta romans bara en vacker saga?
Det är natt och jag ligger och tänker tillbaka. Jag är nattmänniska. Älskar den rofyllda tystnaden då människor lagt sig och ljusen släckts.
Jag ligger i min breda, mjuka säng. Som så många gånger förut tänker jag på dig. Varför vi egentligen fortsätter att vara tillsammans när vi är så olika och grälar så ofta.
Om jag bara orkar vill jag ha dig kvar. Men du vet att du gör som du vill med mig. Varför jag finner mig i din nonchalans är mer än jag kan begripa.
Jag ser inte illa ut, kan säkert få någon bättre. Någon som tycker om mig på riktigt, låter mig komma i första hand.
Inte alltid i andra hand som du låter mig göra. Ändå har jag inte kraft att göra mig fri från dig. Är så rädd för ensamheten. Väntar på att du ska bli som förr: mjuk och rar och vänlig. Så annorlunda du var då.
Jag kommer aldrig att glömma dig
Minns du den kvällen då vi träffades förra hösten? Jag tänkte: Den där killen ska jag ha. Du såg inte särskilt bra ut, dansade inte heller speciellt bra. Men det var något hos dig som gjorde mig intresserad.
Du var ganska svårflirtad, trodde visst att jag drev med dig. Men när kvällen var slut blev det ändå du och jag.
Sedan träffades vi så gott som varje kväll, fast du hade en bra bit att åka. Du bara skrattade och sa att det var jag värd.
Du var så öm och omtänksam. Värmde mina händer i din ficka när vi tog sena kvällspromenader.
Vintern gick fort det året och våren kom. Vi talade om vår gemensamma framtid och började fantisera. Vi höll oss mest för oss själva.
På helgerna var vi hemma hos dig. Tog ett glas vin. Du tyckte om att ta fram små vickningar framåt natten.
På sommaren hyrde vi en liten stuga vid en sjö. Där var vi helt för oss själva, bara du och jag. Minns du de vita näckrosorna vi rodde ut och plockade? Eller när vi badade i det ljumma vattnet? Så ljuvligt vi hade det då.
Men sommaren var kort. Hösten kom med gula, fallande löv. Vi åkte ut till stugan en gång, men ingenting var sig likt. Vår lilla djupblå, glittrande sjö såg grådaskig ut, och björkarna vid stranden var nästan avlövade.
Stugan såg skamfilad ut under den regntunga, grå himlen. Vi stannade inte länge och återvände aldrig.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Under vintern gled vi ifrån varandra mer och mer. Var det kanske bara en vacker sommarsaga ändå? Var det bara jag som menade allvar? Är jag en sentimental fjolla som klamrar mig fast vid minnen?
Det är så lätt att leva under sommaren. När hösten kommer börjar man upptäcka felen hos varandra. Jag förstår om du inte vill ha mig längre, om du vill vara fri.
Det är bara tack vare mina tårar och böner som vi fortfarande håller ihop fast vi inte borde. Vi gör livet till ett helvete för varandra.
Du har börjat tala om att du vill flytta till en större stad, där det finns bättre möjligheter i din bransch. Jag förstår att jag inte är medräknad i dina framtidsplaner längre.
Så därför ger jag dig fri. Jag kan inte tvinga dig kvar. Men jag ska aldrig glömma dig. Aldrig någonsin.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]