Jeanette: Vi miste vårt barn i plötslig spädbarnsdöd
Solen lyser över ditt eviga hem. Över dungen som omger dig, över blommorna som växer runt omkring dig, över stenen där ditt namn står ristat.
Det är så vackert och jag ler vemodigt medan jag rensar bort de gamla blommorna och sätter ner nya. Plockar fram en liten teddybjörn som jag såg i leksaksaffären och som är så mjuk och len. Just en sådan liten nalle som jag vet att du älskar. Och jag lägger försiktigt ner den intill blomvasen.
En bit bort står en bänk och jag slår mig ner där en stund. Njuter av stillheten och friden och av den strålande sommarsolen som är så välbehövlig efter den långa kalla vintern. Det var så mycket snö i år, berättar jag för dig. Så mycket snö att vi aldrig trodde den skulle smälta bort. Men det gjorde den. Och nu är sommaren äntligen här.
I mitt huvud svarar du med ett litet rart jollrande. Du sträcker ut dina knubbiga armar mot mig, ivrig att få komma upp i min famn. Och du ler mot mig med din tandlösa lilla mun. Ofta har jag funderat på hur du skulle se ut med tänder. Men det fick vi aldrig se. Du blev ju inte så gammal att du hann få tänder.
Du var bara sex månader när du togs ifrån oss, och vi fick aldrig se dig växa upp. Men älskade dig, det gjorde vi. Från den dag du föddes till den dag du dog. Och alla dagar därefter.
Ja, min älskade unge, så är det. Pappa och jag älskar dig ännu. Och när folk frågar oss, ja då säger vi att vi har fyra barn. Det syns hur de funderar – jag kan riktigt se hur de tänker och rabblar dina syskons namn i huvudet: Elsa, Emil, Evanna… Och de får inte riktigt till det.
Ibland, när jag orkar, säger jag bara att vår äldsta dotter är i himlen. Andra gånger struntar jag i deras outtalade frågor och tänker att de får väl undra då. För trots att det gått så lång tid gör det fortfarande ont ibland. Det är svårt att berätta, att tala om dig och om den sorg vi kände och känner över att du inte fick leva med oss.
Ibland, när jag är starkare, berättar jag din historia. Om hur du föddes en vacker dag i juli, när solen stod som högst på himlen och när jordgubbarna var som sötast. Om hur underbar du var när du låg där på mitt bröst, och om hur din pappa och jag grät av glädje när vi fick hålla dig i våra armar.
Vår älskade Rebecca… Du var vårt kärleksbarn. Inte planerad – men så innerligt älskad. Inget barn kunde ha varit mer välkommet än du, det ska du veta. Pappa och jag, din mormor och morfar, din farmor och farfar – alla älskade vi dig och välkomnade dig till jorden.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Att vi var unga, Patrik och jag, var ingenting som våra föräldrar bekymrade sig om. De trodde på oss och de trodde på att vi skulle bli just så bra föräldrar som vårt barn förtjänade.Och det blev vi nog, det tror jag. Inte för att vi var perfekta – långt därifrån.
Du kunde minsann ha haft mer erfarna och mer kunniga föräldrar, det är ett som är säkert. Men vi var kärleksfulla. Inga föräldrar kan hysa mer kärlek för sina barn än vi hyste för dig, lilla vännen. Och vi tyckte att du var Guds underverk på jorden.
Inte kunde vi mycket, men vi lärde oss. Du lärde oss. Genom dina ljud, dina rörelser, ditt minspel. Vi lärde oss när du var hungrig, när du behövde ny blöja, när du var belåten och mätt, när du ville ha sällskap och när du ville ligga i fred och sova.
Men ingenting varar för evigt. Och en dag var du borta. Plötslig spädbarnsdöd, sa läkarna, sådant som händer, inte helt ovanligt och ni är ju unga, ni kan få fler barn…
Men så kändes det inte. Nej, så kändes det inte alls. Vi ville bara ha dig. Utan dig var livet inte värt att leva. Jag gick in i ditt lilla sovrum, strök med handen över ditt täcke, borrade ner näsan i din pyjamas och jag grät och grät och grät. Din pappa också.
Under långa perioder kunde vi inte ens tala med varandra, så uppslukade var vi av sorgen. Ja, det gick faktiskt så långt att vi funderade på att gå skilda vägar. Vi hade helt tappat kämpaglöden, förstår du. Förlorat livslusten.
Den enda gången jag kände mig levande var när jag var här, hos dig på kyrkogården, och när jag kunde pynta din lilla grav med leksaker, teddybjörnar och vackra blommor. Jag kunde sitta här i timmar, med slutna ögon, och drömma om att du låg i min famn mätt och belåten med rosiga kinder.
Och så, en dag, lyste solen över din lilla gravvård. Den lyste så starkt – precis som idag – och när jag kände på den lilla stenen kändes den varm. Varm som din kropp kändes när jag höll den i mina armar.
Det var då jag förstod att jag måste börja leva igen. Jag förstod att du inte ville att jag skulle tyna bort i sorg. Du var ju så levande, så omedelbar, så ljuvlig – det skulle helt enkelt inte vara rätt mot ditt minne att låta döden ta över!
Den dagen började jag leva igen. Det gick inte snabbt, och det var inte lätt, men jag fattade ett beslut. Du, min och Patriks älskade dotter, förtjänar att dina föräldrar fortsätter att leva och glädjas åt det som livet har att erbjuda. För någonstans är du ju ändå alltid med oss. Den som lever i hjärtats rum kan aldrig dö.
Ja, så är det, mitt älskade barn. Du lever fortfarande. Och vi kan tänka på dig med glädje idag, din pappa och jag. Vi saknar dig men vi sörjer dig inte längre. Vi gläds över vår korta, men ack så underbara tid tillsammans, och berättar om dig för sina syskon, Elsa, Emil och Evanna. Alla känner de dig och vet att du lever med oss, trots att du inte finns ibland oss.
Du finns alltid i våra tankar. Vi firar din födelsedag och vi minns dig på julen och på väggen sitter ditt porträtt högst upp, över dina småsyskons.
Det är så det ska vara. Och därför kan jag nu lämna dig en stund igen och bege mig hem till vardagen. Jag stryker med handen över de röda rosorna, smeker den lilla teddybjörnen jag lagt hos dig och rör vid ditt namn som står på gravstenen.
Jag lämnar dig i solens och himlens och den grönskande dungens vård och jag vet att naturen vakar över dig. Och jag är evigt tacksam över att du kom in i våra liv, min älskade lilla Rebecca.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]