Erika: Läkaren sa att jag var för gammal för IVF – men han hade fel

Jag visste instinktivt vad som hade hänt när jag kände något varmt som rann nerför mina ben. Trots detta körde jag bara på utan att låtsas om något, och avslutade min föreläsning med ett leende. Men inom mig dog jag återigen långsamt.

I fem långa år hade vi kämpat för att bli föräldrar. Detta var vårt femte IVF-försök och veckan dessförinnan såg vi det lilla hjärtat slå. I stället för att vara glad och lättad över att föreläsningen gick bra, satt jag sedan på det kala gråa klinkergolvet på en toalett och bara grät. Jag skakade av sorg och frös trots mina varma kläder. Allt hopp var återigen borta och jag tappade all tidsuppfattning.

Efter reklamen: Se också: Åsa fick tvillingar efter 22 missfall – blev sjuk efter förlossningen

Efter ett tag, kanske en timme eller några timmar, hade jag inte längre någon uppfattning så jag ställde mig upp och torkade av blodet från min kropp. Jag öppnade sakta toalettdörren och kände mig helt tom och misslyckad. Detta var ett försök där vi båda instinktivt hade känt att allt skulle gå bra. Mina värden var bra, jag mådde som en prinsessa och jag var helt säker på att jag inte hade missat att ta en enda tablett eller spruta. Det kändes så bra och vi gick på små, små moln.

relationerMona: Jag fick inte ha någon kontakt med min syster

Jag hade bestämt barnets namn

Jag fick vara gravid i nio hela veckor, nio veckor. På nio veckor hann vi tänka en massa tankar och jag hade i stort sett planerat hela min mammaledighet och barnets namn även om det var tabu, speciellt vid ett IVF-försök.

Det var en sådan liten chans att lyckas, vilket jag visste men det var helt omöjligt att inte längta, sakna och planera. Skulle det bli en flicka eller pojke? Vem skulle barnet bli lik? Och hur länge skulle vi kunna vara hemma med vår bebis och bara njuta. Förbjudna tankar, men tankar som var omöjliga att stoppa.

Den gången var jag helt säker på att det skulle bli en liten pojke. Jag hade redan i smyg börjat att kalla honom för David. Var var lille David nu?

– Vilken tur i oturen att det inte hann gå längre, viskade en kollega omtänksamt när hon förstod vad som hade hänt.

Om jag hade fått pengar för varje gång någon i min närhet uttryckte dessa ord hade jag i dag haft pengar till åtskilligt fler försök. Människor ville oftast bara väl, men alla som har genomgått ett missfall vet att den dagen du får reda på att du är gravid är det inte längre ett foster utan ett barn man väntar.

När missfallet kom var det som att hamna i en djup avgrund. En bottenlös sorg som dessutom var svår att dela, eftersom så få förstod.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Det var ett missfall – igen

Väl hemma tog jag kontakt med min läkare som ville ha det kliniskt bevisat att det åter var ett missfall. Jag åkte till vårdcentralen och lämnade ett blodprov. Sköterskan som såg att jag skulle testa mitt hCG-värde log lite mot mig och önskade mig lycka till.

När hon sedan såg mina tårar som rann nerför mina kinder insåg hon sitt misstag och bad så hemskt mycket om ursäkt. Hon hade varit helt säker på att mitt blodprov skulle bekräfta min graviditet i stället för att dementera den.

Några dagar senare ringde läkaren och bekräftade missfallet. Jag kände mig bara tom och orkeslös, jag visste ju redan. När han däremot föreslog att vi skulle fundera på om detta inte var det sista försöket blev jag helt förtvivlad.

– Med tanke på din ålder och antal försök anser jag att ni borde acceptera att det inte kommer att fungera, sa han. Ni kommer bara att åter bli besvikna och nu måste ni sätta en gräns för vad ni orkar med både psykiskt och fysiskt.

Jag hörde hans ord men ville inte ta in dem. Sluta att försöka? Ge upp? Hur skulle vi kunna ge upp när vi inte var klara? Hur skulle vi någonsin kunna ge upp? Vem var jag om jag slutade att försöka?

relationerStina: Min man var inte fin nog

Läkaren avrådde oss till att fortsätta försöka

Läkarens ord var så smärtsamma att höra. Han trodde inte längre på oss, han ville att vi skulle ge upp. Jag grät och bad honom att komma med alternativa lösningar, nya rön, vad som helst.

Men läkaren sa bara:

– Erika, det finns ingenting mer vi kan göra. Vi har försökt allt och nu behöver du acceptera och komma till en punkt där du är tillfreds med att leva i barnlöshet. Det finns många par som lever lyckliga utan barn och du behöver fokusera på det.

Tiden gick, minuter blev till timmar. Timmar till veckor och efter några månader hade min sorg och längtan inte avtagit utan snarare ökat.

Jag var fast besluten att försöka en sista gång. En sista gång, sedan skulle jag lova att försöka att acceptera och gå vidare. Min man och min läkare valde motvilligt att låta mig börja med den tuffa behandlingen igen med tabletter, sprutor och ett totalt fokus på det som kunde gynna ett försök. Jag hade en hel lista på restriktioner som jag trodde skulle hjälpa och den listan följde jag till hundra procent.

Jag blev gravid även denna gång och vi såg det lilla hjärtat slå i vecka sju. Det var en helt otrolig känsla, men jag vågade inte ta ut någonting i förskott. Läkaren sa att det nog skulle gå bra den här gången, men hur kunde han veta det?

Full av ångest och skräck gick dagarna och veckorna. En dag kände jag plötsligt barnets rörelser i magen och skräcken blev ännu större. Jag visste att jag inte skulle klara av att mista barnet och jag kunde därför inte känna någon ren och skär lycka. Veckorna övergick till månader och sedan blev det dags att föda. Jag var inte det minsta rädd för den fysiska smärtan utan jag var i skräck för att den lilla inte skulle må bra.

Efter tre dygn av smärta och oro kände jag plötsligt något varmt på min mage. På magen låg nu vår underbara, lilla flicka och jag kände en värme som jag tidigare aldrig hade känt. Jag visste från första ögonblicket när jag såg henne att jag aldrig skulle frysa igen.

/Erika