Liselotte: Operationen hjälpte mig med mitt livs stora sorg – att inte få barn

I många år var jag så upptagen av min barnlöshet och min heta önskan om att bli mamma att all energi gick åt till detta. I dag vet jag att man kan ha ett fantastiskt liv utan barn. Men misstaget och sveket som drabbade mig som 19-åring är ett starkt kroppsligt minne som fortfarande lever.

Efter reklamen: Se också: Mia lever utan barn: "Jag skämdes för att jag inte blev gravid"

1975 var jag 19 år och gick sista året i gymnasiet. Jag hade en äldre pojkvän som hette Finn som jag var mycket förälskad i. Jag var ung, glad och full av tilltro till vuxenlivet. Det enda molnet på min himmel var de starka smärtorna i samband med mensen.

När jag var 18 år hade jag fått p-piller för att minska ner på smärtan och blödningarna, och det fungerade fint.

Men så skrevs det en hel del i pressen om riskerna med p-piller, om blodpropp och cancer senare i livet. Jag blev rädd och beslöt mig för att pausa med pillerna. Finn och jag fick lita på andra preventivmedel.

relationerLäsarberättelse: "Jag kan inte förlåta mig själv för det jag gjorde"

Lämnade ett urinprov på apoteket

Men ett par veckor senare uteblev mensen och jag blev både generad och rädd. Jag tyckte det var pinsamt och kunde inte förmå mig till att berätta det för mina föräldrar. I stället anförtrodde jag mig till min bästis Ulla.

Vi beslöt att skolka från skolan så att jag skulle kunna lämna in ett urinprov på apoteket. På den tiden var det så ett graviditetstest gick till. Efter några timmar kunde vi komma tillbaka för att få resultatet. Ulla var med mig när jag öppnade kuvertet med provsvaret. Det var positivt.

Samma eftermiddag berättade jag det för mamma. Hon tog det faktiskt med ro. Ju mer jag tänkte på det desto mer säker blev jag på att jag ville ha barnet.

Nästa kväll kom Finn hem till mig och jag berättade för honom att jag var med barn. Hans reaktion överraskade mig lika mycket som mammas, men denna gång i negativ riktning.

– Jag är inte redo att bilda familj och det är inte du heller, sa han och menade att jag inte skulle behålla barnet, utan göra abort.

Det tog en kvart för Finn att göra slut och att gå därifrån. Jag satt kvar och stirrade chockad in i väggen.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

En omskakande upplevelse

Några dagar senare började jag plötsligt att blöda. Mamma ringde till läkarmottagningen och de ville att jag skulle komma in direkt. Läkaren ville göra ett snabbtest för att se om jag var gravid och därför skulle jag kissa i ett kärl.

Det gjordes senare en gynekologisk undersökning och då konstaterades det att jag inte alls var gravid. Jag blev skrapad och den kvinnliga läkaren på sjukhusavdelningen snäste irriterat att man inte kan ligga på sjukhus bara för att man har mens. Det kändes oerhört förnedrande. Jag trodde ju på goda grunder att jag var gravid. Senare fick jag veta av min gynekolog att det troligtvis var rester av hormoner från p-pillerna som låg bakom det felaktiga testresultatet.

Alla dessa omskakande upplevelser satte givetvis sina spår. Antagandet att jag var gravid hade kostat mig mitt förhållande med Finn, vilket kanske i ett längre perspektiv var lika så gott. Men även om jag blivit chockad över tanken på att bli mamma vid 19-års ålder, var känslan när det visade sig inte finnas något barn, en enda stor tomhet. Efteråt har jag tänkt att det som hände den där gången var ett förebud om mina framtida möjligheter att bli gravid och mor.

relationerLäsarberättelse: Jag blev hejdlöst förälskad i min chef – som var gift

Fick diagnosen endometrios

Åren gick och jag träffade Per som jag gifte mig med. Vi ville gärna bli föräldrar, men ingenting hände. Jag led fortfarande av det som kallades underlivsproblem och gynekologen gav mig diagnosen endometrios.

Per fick testat sin spermakvalitet som visade sig vara dålig, men som ändå borde kunna göra mig gravid. Men det hände inte.

Det var så mycket smärta förknippad med att inte få den här brinnande önskan om att bli gravid uppfylld. Jag lyckades inte heller undgå avundsjukan som stack upp sitt fula tryne så fort en vän eller bekant var i lyckliga omständigheter.

Tillslut blev påfrestningarna för mig och Per för stora så vi skildes, vilket satte min önskan om att bli mor på paus för en tid.

Några år senare, när jag var 35, förälskade jag mig i Lars som hade en pojke på 10 år. Vi flyttade samman och gifte oss senare. Hans son bodde hos oss ibland och jag hade en fin relation till honom. Lars och jag ville gärna bli föräldrar och allt började om igen. Lars spermakvalitet var det inget fel på men mina problem hade inte blivit mindre.

relationerKvinnorna som lever ett barnfritt liv: ”Vi har valt att inte bli mammor”

Har ett fantastiskt liv

När jag var 41 tvingades jag operera bort livmodern och det satte så slutligen punkt för mina möjligheter att bli mamma. Först efter operationen kunde jag börja bearbeta sorgen och förhålla mig till det faktum att jag aldrig skulle bli mamma.

När jag tänker tillbaka på hur mitt liv och mina tankar oavbrutet kretsade kring barnlösheten i så många år är det en sak jag önskar att jag hade vetat då. Nämligen att man kan ha ett alldeles fantastiskt liv utan barn. Men varje höst tänker jag på hösten 1975 och för ett år sedan träffade jag på Finn. Jag hade för länge sedan förlåtit honom hans svek, men kroppen minns och känslorna från den där gången kom ännu en gång tillbaka till mig.

/Liselotte