Kvinnorna som lever ett barnfritt liv: ”Vi har valt att inte bli mammor”

Veronica: Steriliseringen är det bästa jag gjort

Veronica Vergara, 34, har aldrig velat ha barn. Redan som 15-åring började hon läsa om var och när man kunde sterilisera sig. Problemet var att det inte fick ske före man fyllt 25 år, så planerna fick läggas på is.

När hon berättade för kompisar och övrig omgivning att hon tänkte leva ett barnfritt liv möttes hon med förundran.

– Många tyckte också att jag var konstig. Det har jag fått höra både från vänner och helt okända människor genom åren, säger Veronica, som efter gymnasiet flyttade från Hässleholm till Norge.

Det var också där som hon 23 år gammal trodde sig ha hittat den stora kärleken i en två år yngre kille som hon flyttade ihop med.

– Jag förklarade tidigt för honom att jag aldrig kommer att vilja ha några barn. Han var då av samma uppfattning. Men efter några år hade han ändrat sig och frågade om jag inte också gjort det, för han ville gärna ha barn. När jag sa att mitt beslut stod fast var det nästan som han försökte manipulera mig för att jag skulle ändra mig.

Det gick nästan.

– Jag började vackla i mitt ställningstagande och sa att vi kunde adoptera, men bara ett barn. Ett adopterat barn skulle vara lika mycket vårt barn som ett biologiskt barn, men med den stora skillnaden att jag slapp bära det och genomgå en förlossning. Tanken på en människa som växer i min mage och förlossning har alltid skrämt mig. Jag klarar helt enkelt inte av det.

Ångrade sig – ville ha barn

Mitt upp i den processen kom Veronica på sig själv med hur fel det skulle vara att adoptera när hon egentligen inte vill vara mamma.

– Då skulle jag ta det här barnet bara för att förhållandet inte skulle ta slut. Nej, det kändes inte rätt och jag sa att jag hade ångrat mig. Och då verkade det som om min sambo förstått och accepterat att vi skulle leva tillsammans utan barn.

Men där tog hon fel.

– Några år senare hade han ändrat sig igen och ville ha barn. Han hade hoppats jag skulle komma på andra tankar. Eftersom jag inte ville fanns bara en väg för honom, och det var att göra slut med mig.

Det väckte känslostormar hos Veronica som kände sig sviken.

– Jag blev riktigt arg på honom eftersom han sagt att vi skulle leva tillsammans utan barn.

Efter tio år i Norge flyttade hon tillbaka till Hässleholm, och för att aldrig mer hamna i diskussioner med en partner om att skaffa barn valde hon att sterilisera sig.

– Mina föräldrar har sedan länge ställt in sig på att de inte blir morföräldrar och det har de accepterat.

Steriliseringen har väckt reaktioner

Fysiskt mådde Veronica lite dåligt efter steriliseringen och fick stanna kvar en dag på sjukhuset. Men invärtes var det mer en lättnad.

– Det är det bästa jag gjort, jag har inte ångrat det.

Men det har väckt reaktioner.

– En del tycker det är onormalt att inte vilja skaffa barn och har svårt att acceptera att alla kvinnor inte vill föda barn. Jag skulle gärna kunna tänka mig att donera mina ägg till kvinnor som inte kan få barn, det har jag tänkt en del på.

Efter att ha steriliserat sig träffade hon en några år yngre kille som hon var tillsammans med en period.

– Jag förklarade ganska tidigt i relationen att jag var steriliserad och att det därmed inte skulle bli några barn om vi byggde vidare på relationen. Efter ett tag insåg han att han ville ha barn och då gjorde han slut.

Älskar barn men vill inte ha egna

Veronica berättar att om hon träffar någon kille som det kan bli en relation med är hon tydlig med att hon inte kan få barn.

– Jag vill inte att vare sig jag eller han kastar bort tid på något som ändå kommer att ta slut.

relationerAnna, 33, har steriliserat sig: ”Jag vill inte ha barn”

Hon har insett att om hon vill leva ett liv i tvåsamhet krävs att hon kanske måste acceptera att det finns barn med i bilden.

– Det skulle kunna fungera om jag träffar en man som redan har barn och bestämt sig för att inte skaffa fler. Jag älskar barn och brukar sitta barnvakt åt kompisar.

Annina: När tåget gått kändes det faktiskt riktigt skönt

Hon väntade och väntade. Men den där innerliga längtan efter barn uppenbarade sig inte. Till slut accepterade hon att den aldrig skulle komma.

– När tåget gått kändes det faktiskt riktigt skönt, säger Annina Rabe, 58.

Nu har hon kommit till den åldern att väninnorna får barnbarn. De berättar glatt om hur det är vara mormor och farmor, vilket blir en påminnelse om hennes livsval.

– Det är klart att jag börjat fundera på det när jag känner att ålderdomen närmar sig. När jag blir gammal finns det varken barn eller barnbarn som kommer och hälsar på mig, säger hon.

Hon har aldrig sagt till sig själv att hon inte vill ha barn. Det har bara blivit så.

Drömde om ett barn som skrumpnade ihop

När hon var i 25-årsåldern började hennes väninnor prata om att skaffa barn, om inte precis just då, så i alla fall någon gång i framtiden. Det var deras barnlängtan som gjorde sig påmind. Annina kände inte den längtan och ifrågasatte sig själv. Var det något fel på henne som inte längtade efter barn?

En frågeställning som också kom att visualisera sig i hennes drömmar, eller rättare sagt i hennes mardrömmar.

Allt som oftast drömde hon om att hon bodde i en enrummare på 25 kvadratmeter med ett litet barn som hon både glömde att mata och byta blöjor på under flera veckor. Mardrömmen slutade alltid på samma sätt: barnet skrumpnade ihop efter att hon hade glömt det i lägenheten.

– Den drömmen har varit återkommande under större delen av mitt liv. Det är först nu den har försvunnit, när det inte längre är möjligt för mig att skaffa barn. Drömmen tror jag hänger samman med mina rädslor för att inte räcka till som mamma, att jag inte skulle klara av att ta det ansvaret.

Dåligt samvete att sambon inte blivit pappa

Hon och sambon Ola Andersson umgicks under flera år med vaga planer på att skaffa barn. Den biologiska klockan tickade och när Annina fyllt 35 kändes det akut, barnlängtan måste infinna sig. Men det gjorde den inte, vilket hon förklarade för sambon.

– Det var inte så att vi satte oss ned vid ett bord och pratade igenom det, utan det framgick för honom hur det låg till. Jag hade förståelse för om han ville lämna mig för en kvinna som var beredd att skaffa barn med honom, om den längtan var större än kärleken till mig.

Det var den inte och nu har de levt tillsammans i 25 år.

– Fast ibland kan jag känna lite dåligt samvete över att jag inte gav honom möjligheten att bli pappa, för jag tror att han skulle velat ha barn.

Pressen att skaffa barn kände hon ända fram tills det inte längre var biologiskt möjligt.

– Det kändes riktigt skönt när det inte fanns något att fundera över längre. Men fram till dess hade alltid frågan funnits där, i synnerhet när väninnor till mig skaffade barn långt efter ett de fyllt 40 år.

Vill inte såra de som är ofrivilligt barnlösa

En annan lättnad när den biologiska klockan slutat ticka var att hon inte längre behövde förklara varför hon inte skaffade barn.

– Oftast svarade jag lite svepande att det inte blivit så. Som kvinna förväntas man vilja skaffa barn, och vill man inte det, måste man vara beredd att förklara varför. En del trodde att jag inte kunde få barn och föreslog att vi skulle adoptera. Det är ibland heller inte lätt att säga att man inte vill ha barn. Det är känsligt eftersom många är ofrivilligt barnlösa, och man vill absolut inte såra någon. För att slippa hamna i diskussioner drog jag ibland till med en lögn och sa att jag inte kan få barn, eftersom många reagerar så personligt på det livsval man gjort.

Fotnot: Annina Rabe medverkade 2013 i antologin Ingens mamma där hon och elva andra kvinnor berättade om varför de valt ett liv utan barn.

Karin: Jag har aldrig känt att jag skulle passa in i mammarollen

Karin Wemans föräldrar var bara 19 år när hon föddes och de bodde aldrig ihop. Karin växte upp med sin mamma, och var ledsen över att hennes pappa inte ville vara med henne.

– Det gjorde att jag inte kände mig riktigt älskad och önskad. Jag upplevde mig själv som ett besvärligt barn. Redan som sexåring i förskolan bestämde jag mig – jag ska aldrig ha några egna barn som ska känna som jag gör.

I dag är Karin 46 år och beslutet hon tog för 40 år sedan har varit orubbligt. Hon har aldrig ens nuddat vid tanken på att skaffa barn.

– Jag har aldrig känt att jag skulle passa in i mammarollen. Det är ju inte så att jag tycker illa om barn, men att vara förälder är inte min grej och jag skulle inte trivas med det. Att bli mamma är ett stort ansvar och ett barn ska vara efterlängtat och välkommet. Jag skulle aldrig kunna leva upp till det.

Beredd att leva ensam hela livet

Med tiden träffade hennes mamma en ny man och hon var nio år när hon fick sitt första syskon.

Karin flyttade hemifrån när hon var 16 år, rättare sagt så flyttade hon ihop med sin fyra år äldre pojkvän. Och han ville ha barn.

– Men det kom inte på fråga. Jag hade jag erfarenheterna med mig hemifrån av unga föräldrar och jobbiga småsyskon. Trots att jag var väldigt kär i den här killen stod jag fast vid mitt beslut. Förhållandet tog slut efter några år, men det berodde inte på att jag inte ville skaffa barn.

När hon en tid senare inledde ett nytt förhållande var hon direkt tydlig med att hon aldrig ville ha några barn.

– Och det ville inte killen heller. Men förhållandet tog slut och senare i livet valde han ändå att skaffa barn.

– Jag levde singelliv i sju år och det var absolut inget jag var obekväm med, snarare tvärtom. Jag var beredd att leva ensam resten av livet, om jag inte träffade den rätte mannen som var beredd att älska mig för den jag är och det jag står för.

Bättre att inte bli förälder om man inte kan göra det bra

Att vara en kvinna som så bestämt poängterar ett barnfritt liv väcker ibland känslor, att hon inte gjorde det som förväntades av henne.

– I mina ögon är det mer egoistiskt att skaffa barn bara för att man ”ska”, men sedan inte klarar av att ta hand om dem och ge dem så mycket kärlek och uppmärksamhet som de behöver. Jag tycker att det är bättre att inse att man inte kommer att bli en bra förälder och därmed avstå.

Den rätte mannen dök upp när hon hunnit fylla 30. Han heter Rickard.

– När man träffar någon i den åldern så är de första frågorna vad man jobbar med och om man har barn. Då faller det sig naturligt att berätta att man inte har några barn och inte vill ha några barn. Därmed är det sagt vad som gäller.

Accepterat att det inte blir barnbarn

För Rickard var det inget problem eftersom han redan hade två döttrar, fem och sju år gamla, och var nöjd med det. Samtidigt innebar det att Karin hamnade i en bonusfamilj.

– Vi var tillsammans i några år innan vi flyttade ihop och gifte oss. Men jag såg mig varken som någon extramamma eller kompis till hans barn, utan som en vuxen som fanns i deras närhet.

– Sedan har jag en bror som har familj, och jag har alltid velat vara en bra faster som de kan se upp till. Självklart älskar jag mina brorsbarn och är glad för andra barn till släkt och vänner. Jag har pratat med min mamma om varför jag tagit beslutet att inte skaffa egna barn och hon förstår mig. Hon har alltid vetat att eventuella barnbarn skulle komma från mina syskon.

När Karin nu kommit upp i medelåldern blir hon inte ifrågasatt lika ofta för sitt ställningstagande. Hon är inte orolig för att hon på ålderns höst kommer att bli ensam när inga barn kommer och hälsar på.

– Jag har varit på många äldreboenden och det är inte så att barn är där och hälsar på sina föräldrar särskilt ofta.

Experten: Kvinnor som inte vill ha barn provocerar

Kvinnor som väljer att inte skaffa barn blir ifrågasatta och kan upplevas som egoistiska. Därför väljer många av dessa kvinnor att inte fullt ut berätta att de gjort ett val.

Efter reklamen: Se också: Irene lämnade sina barn i Alaska – fick hat och hot

För några år sedan genomförde forskaren Kristina Engwall tillsammans med Helen Peterson en studie som resulterade i forskningsantologin Frivillig barnlöshet. Ett trettiotal kvinnor som aktivt valt att inte skaffa barn intervjuades. De fick bland annat beskriva hur de bemöttes av sin omgivning för sitt livsval. Hälften av kvinnorna levde i relation och hälften som singlar, men det märktes inga skillnader mellan hur de upplevde sin situation.

– I samhället ses det som en norm att man som kvinna ska skaffa barn och familj. Avviker man från den normen, ja då kan det till och med uppfattas som provocerande. Att man helt enkelt är en känslokall människa, säger Kristina Engwall, som nu är lektor i socialt arbete vid Uppsala universitet.

Det är en väsentlig skillnad mot hur omgivningen ser på kvinnor som är ofrivilligt barnlösa.

– Dessa kvinnor får sympatier från omgivningen på grund av sin situation. Därför väljer en del kvinnor som inte vill skaffa barn att inte berätta anledningen – då slipper de bli ifrågasatta.

De jobbiga frågorna kommer i regel från egna familjen och de närmaste vännerna.

– Ofta är det föräldrar som vill ha barnbarn som ifrågasätter dotterns livsval.

Barnfria män ifrågasätts inte som kvinnor

Kvinnorna Kristina Engwall och Helen Peterson intervjuade beskrev inte något avståndstagande från barn. De umgicks gärna med små barn som fanns i deras närhet, exempelvis syskonbarn eller vänners barn. Och det fanns ingen rädsla för att de inte skulle klara rollen som förälder.

– De kände sig övertygade om att de skulle blivit bra mammor. Men omgivningen lyssnar inte lika mycket på kvinnor som inte har barn, om man pratar om barn. Det förutsätts att de inte vet så mycket då de saknar praktiska erfarenheter. Det är samma sak om de sitter med mammor som berättar om sina barn, och de själva kanske berättar om ett brorsbarn – det upplevs inte som lika intressant när det inte är kvinnans eget barn.

Anledningen till livsvalet, som de intervjuade kvinnorna uppgav, var att de kunde leva ett så fantastiskt rikt liv utan barn och hade ingen längtan efter att bli förälder. Barn passade inte in i deras livsstil, helt enkelt. Däremot framkom inget om att karriärssträvan haft någon inverkan.

– Vi har ett samhälle som mer är uppbyggt för att kvinnor både ska kunna vara mammor och yrkesarbeta.

Män som väljer att leva barnfritt blir inte ifrågasatta på samma sätt som kvinnor menar Kristina Engwall.

– Männen ses fortfarande mer som familjeförsörjare som inte har något ansvar för att det blir barn.