Irène: Jag glömmer aldrig nätterna pappa var full
Jag var tolv år. Ibland fick jag hälla vatten på hennes ansikte när hon låg avsvimmad i köket med näsblod. Jag skrek på pappa att han skulle stanna i vardagsrummet tills han lugnat ner sig. Maria brukade vakna efter en stund.
Hon jobbade på Kråkan, ett av de hak som jag växte upp på. Ett av mina favorithak, om man nu ens borde ha sådana när man är barn.
Maria pratade alltid med mig medan pappa härjade med sina vänner. Hon lät mig hjälpa till att servera och gav mig läsk.
De blev ett par, hon och pappa. Jag avgudade Maria. Hon var kort och tanig med mörkt, lockigt hår och jag fick en ring av henne som jag hade kvar ända tills jag var nära min egen rännsten och tappade bort den någon dimmig ölkväll.
Jag sörjer den och jag sörjer Maria och allt jag förlorat under de år jag har krupit närmast botten.
Lovade att bara dricka mellanöl
Den här kvällen skulle vi gå ut och äta pizza och ha det trevligt. Det var inget jag blev speciellt uppe i varv för eftersom jag för längesedan hade räknat ut att det bara var ett lockbete för mig och syrran, som var fem år då, så att pappa skulle kunna dricka öl.
Jag var min systers beskyddare och bundsförvant, den rollen gav jag mig själv när hon föddes. Jag älskade henne villkorslöst och släpade runt på henne överallt.
Maria skulle följa med oss till pizzerian och det gjorde mig nervös. Jag försökte övertala pappa att dricka mellanöl och han lovade, men sedan vände han som så många gånger förr etiketten på flaskan åt ett annat håll.
Jag visste att han tog det starkaste som fanns, men ändå ville jag inte sluta tro på min pappa.
Vi satt på uteserveringen och plötsligt smög pappa iväg med en gubbe runt hörnet. Jag smög efter och förstod att pappa antingen sålde eller köpte något, för han höll i handen i innerfickan på skinnjackan.
– Vad håller du på med? frågade jag.
Pappa såg nervös ut och när han var nervös blev han irriterad. Jag visste att det svarta hålet i blicken var på väg och eftersom jag var den enda som fick skälla på honom skulle det gå ut över någon annan.
Maria, såklart. Han klampade tillbaka till bordet och anklagade henne för att ha skvallrat och sa att hon skulle passa sig jävligt noga och inte lägga sig i. Han påstod också att hon försökte förstöra relationen till hans döttrar.
Jag tyckte att det var pinsamt och försökte lugna ner honom, sa att hon inte hade sagt ett knyst och övertalade honom att vi skulle gå därifrån.
Vi gick mot en tunnel medan hans ilska eskalerade. Jag höll mig nära Maria så att jag skulle kunna gå emellan om han attackerade.
Sedan saktade jag ner så att vi kom lite bakom och så skrek jag till pappa att han skulle gå hem, och så skulle jag och syrran följa med Maria hem till henne.
Syrran klamrade sig fast vid pappa, precis som jag alltid gjort. Man vek inte från hans sida oavsett vad. Men pappa hade lärt mig att vara rebell, och eftersom jag var en miniatyr av honom gjorde jag numera som jag ville.
Jag gick med Maria åt andra hållet, men pappa gensköt oss. Han stampade fram, kom nära hennes ansikte och var hotfull. Jag slet i hans jacka.
Jag vet inte hur länge han hade hållit på när jag upptäckte att vi stod utanför en polisstation. Även om den var stängd försökte jag skrämma honom med det så att han skulle lugna ner sig, men han brydde sig inte nämnvärt.
Någon i huset intill hade ringt polisen, så det kom två bilar från en annan station.
Pappa var hetsig mot poliserna. Han kallade Maria hora och spottade henne i ansiktet. Hon vågade inte säga någonting.
En av poliserna frågade mig och syrran om vi ville sova någon annanstans över natten. Jag tänkte på alla skräckhistorier jag hört om barnhem och fick panik, så jag sa nej och övertygade dem att jag hade kontroll över pappa.
Han började med en örfil
Varför fick jag välja? Hur kunde de lämna mig och syrran i den situationen?
Överenskommelsen med poliserna blev att pappa och syrran skulle gå hem till oss, eftersom hon vägrade lämna hans sida.
Jag visste att pappa inte skulle ge sig på syrran, men var orolig för Maria och skulle följa med henne hem och övernatta där. Poliserna åkte vidare och vi gick åt varsitt håll.
Maria såg plötsligt mycket äldre och tröttare ut. Jag sneglade på henne där i natten och fick så ont i hjärtat. Jag ville vara stark och sa uppmuntrande ord medan oron för min lillasyster spred sig som en cancertumör i magen.
När vi kom fram till Marias port kunde jag äntligen slappna av. I ungefär fem sekunder. Vi klev in i trapphuset och där stod pappa och väntade.
Det fanns inga lägenheter på bottenvåningen, som någon skulle kunna komma till undsättning från. Min lillasyster satt på golvet, klockan var tre på natten.
Han inledde med en örfil. Jag sprang till syrran och ställde henne i ett hörn med ansiktet mot väggen.
– Titta inte! Håll för öronen och stå kvar här tills jag kommer tillbaka, sa jag.
Pappa slängde runt Maria som en trasdocka och hon blödde i ansiktet. Jag sprang emot pappa och slog honom allt vad jag kunde. Han hade själv lärt upp mig.
Jag vevade mot ansiktet, sparkade, hängde på hans rygg, drog honom i håret.När han till slut tog en paus lyckades jag släpa in Maria i hissen. Jag tryckte på hennes våning och hissen åkte upp.
Sedan sa jag till syrran att vi skulle ta trapporna upp och till pappa att han skulle gå hem.
Syrran vägrade. Hon vågade inte lämna pappa och jag förstod hennes medömkan och lojalitet.
Jag hade själv burit den på mina axlar i många år, men jag blev så frustrerad.
Jag lät henne stanna och sprang uppför trapporna för att ringa hennes mamma. På den här tiden hade man inte mobiler.
Maria släppte in mig och vi låste dörren. Jag såg mig om i hennes etta med kokvrå, den var minimal. Jag hade varit där många gånger, men nu såg jag plötsligt alla hål i väggen, den trasiga bokhyllan.
Pappa hade tagit sig upp och grät i brevlådan. Jag hatade när gråten och ångern kom. Den försvann lika fort när inte förlåtelsen var omedelbar och han blev hotfull igen.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag låste in mig på toaletten med telefonen, men kunde för allt i världen inte komma på telefonnumret – det var spårlöst borta.
Runt halv fem på morgonen lyckades jag få pappa att ta med sig syrran och gå hem när jag sa att hon måste få sova. Jag hotade med att ringa polisen om han inte gjorde som jag sa.
Äntligen lunkade han i väg efter att jag hade lovat att komma hem nästa dag.
Jag sov på en madrass bredvid Marias säng och vi viskade i flera timmar om allt mellan himmel och jord. Vi var helt utmattade och grät tillsammans.
– Pappa är underbar och jag älskar honom, men du måste gå ifrån honom, sa jag.
Till slut gjorde hon det, fick jag höra senare.
Det är så svårt att balansera mellan att älska världens bästa pappa och samtidigt försöka förstå hans inre demoner.
Jag försöker än i dag förlika mig med min barndom. Jag försöker förklara för mig själv att man faktiskt får älska sin pappa precis hur mycket som helst, även om han är alkoholist och farlig för sig själv och andra ibland.
Jag tillåter mig själv att med gott samvete minnas alla fina stunder som fanns och ännu finns i hjärtat.
Jag har fått acceptera att man inte kan förändra någon hur mycket man än försöker. För sin egen skull får man bestämma sig för att ta avstånd och bara plocka ut de positiva egenskaperna.
Man får gråta, skrika, skriva, sura och springa tills man nästan faller ihop. Man får känna. Man får sörja sin pappa resten av sitt liv om man vill. Det är okej.För jag orkar inte bära min pappa, trots all den kärlek jag besitter.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]