Ingrid och Eva skriver böcker ihop: ”Som författare har man inget bäst-före-datum”
Kärleken till svenska språket förde samman Ingrid M Hallberg, 66, och Eva Stilling, 61, för 15 år sedan. Ur vänskapen spirade så småningom ett gemensamt författarskap när de bestämde sig för att skriva en roman ihop. Resultatet blev Systrarna Nyströms begravningsbyrå, som kom i somras.
– Vårt mål var att skriva en så bra berättelse som möjligt. Vi tyckte båda att en begravningsbyrå kändes som ett bra ställe att låta romanen utspela sig på. Där kan livets stora frågor och känslor ta plats. Vi ville skriva lättsamt, men med en allvarlig klangbotten, säger Ingrid och får nickande medhåll av Eva.
Mycket research
Sagt och gjort. För att bygga en solid grund för berättelsen om vännerna Meta och Liz som beslutar sig för att starta begravningsbyrå, behövde Ingrid och Eva skapa sig en levande bild av platsen. De ville placera begravningsbyrån i en charmig småstad och till sist föll valet på Strängnäs.
– Vi åkte dit och gjorde research. Hittade ett gammalt hus som vi tyckte passade och gjorde även en ritning över den fiktiva begravningsbyrån. Vi kunde inte mycket om branschen när vi började, bara sådant som vi lärt oss genom egna erfarenheter. Vilka uppgifter har en begravningsentreprenör? Hur går det till att begrava en människa? Och måste en begravning vara traditionell, eller får man dansa och skratta?
Ingrid berättar att när hennes mor dog 1999 blev det en fin begravning tryfferad med roliga minnen om mamman och härlig samvaro med vänner och släktingar som inte träffats på många år. Begravningen blev mer av en hyllning till ett långt liv än en sorgsen tillställning. Den erfarenheten tog hon med sig in i romanbygget.
– Vi ville berätta om en begravningsbyrå med utrymme för samtal om både ljus och mörker, sorg och existentiella frågor och där en begravning kan utformas på lite olika sätt. Vi bestämde oss för att skriva tolv kapitel med tolv olika dödsfall och på så vis berätta om det första året på byrån, säger Ingrid.
Släppa prestigen
De två vännerna besökte bårhus och krematorier. De träffade begravningsentreprenörer och annan personal i branschen och vart de än kom blev de varmt mottagna.
Eva skrattar till.
– Jag tror att de tyckte att det var roligt att bli uppmärksammade och få berätta om sitt arbete. De håller ju vanligtvis en ganska låg profil och de flesta av oss vill inte tänka på att det finns personer som dagligen jobbar med döda.
Eva och Ingrid skrev varsin lista på intressanta begravningsärenden som de ville skildra i boken, men undvek dödsfall som låg dem för nära.
– Det kändes viktigt för oss att hålla oss till fiktionen och skriva om allmängiltiga ärenden som många kan relatera till. Bland annat tog vi med plötslig spädbarnsdöd och känslorna av skuld som ofta uppstår i samband med det. Det kan vara mycket ilska i sorgen, och lätt att skuldbelägga, säger Eva.
Eftersom Ingrid bodde på Gotland och Eva i Mariefred skrev de ofta på varsitt håll. När den ena skrivit klart ett kapitel mejlades det över till kollegan, som strök, skrev om och fyllde på. Och så höll de på fram och tillbaka tills de kände att texten flöt sömlöst och det inte gick att avgöra vem som skrivit vad.
Men att ha åsikter om andras texter och gå in och stryka kan vara känsligt. Särskilt som både Eva och Ingrid jobbar professionellt med svenska språket.
– Äsch, man får sänka sin prestige och tänka på helheten när man skriver ihop. Man får inte ta åt sig om den andra är tveksam till något man själv tycker är jättebra. Det är ju det som är en av fördelarna med att jobba ihop. Ett annat ögonpar som granskar och kommer med input och förslag som kan förbättra texten, säger Eva.
– Men jag skulle säga att det tar mer tid än vad vi trodde att skriva när man är två, säger Ingrid och rätar på glasögonen.
– Håller med! Jag tror att man skriver mer effektivt själv. Det kan bli många diskussioner fram och tillbaka, som i och för sig är spännande, men också tar tid. Och att kompromissa kräver också sin tid, även om det förstås är utvecklande att reflektera tillsammans. Men på det stora hela är det positivt att ha en skrivpartner. Som författare drabbas man med jämna mellanrum av självtvivel eller tappar sugen. Då är det bra att den andra finns där och drar lasset, säger Eva med ett leende.
Högläsning och rollspel
En oenighet handlade om huruvida Covid-19 skulle få ta plats eller inte i manuset. Viruset slog till när mycket redan var skrivet, så det skulle bli nödvändigt att gå tillbaka och skriva om. Ingrid var bestämd; pandemin måste absolut vara med eftersom den i så hög grad påverkade begravningsbranschen, och därmed trovärdigheten. Men pandemin skapade också mer drama i berättelsen.
– Medan jag inte var lika säker på att det skulle vara värt arbetet att skriva om alla kapitel från och med januari. Jag var också i en intensiv fas i mitt yrkesarbete, så vi kom överens om att Ingrid skulle göra den extra bearbetningen själv.
Förutom att bearbeta manuset på distans, träffades de mellan varven för att bland annat rollspela de olika karaktärerna och läsa högt för varandra. Det var ett utmärkt sätt att förstå vad i relationerna och dialogerna som fungerade – och inte.
De tycker båda att deras språkliga kompetens underlättar samtalen om text och litteratur. Däremot har de kunnat hamna lite i otakt när den ena har haft fullt upp med sitt vanliga jobb medan den andra har haft mera tid att skriva på romanen.
– Men det har vi löst genom att den som har haft tid har fortsatt att skriva på ett kapitel lite längre fram i handlingen. Jag gick i pension vid 63 just för att få mera tid att skriva, medan Eva fortfarande jobbar som språkkonsult, säger Ingrid.
Bra med livserfarenhet
Även om Systrarna Nyströms begravningsbyrå har tagit sju år att få klar är Eva och Ingrid överens om att det har varit en spännande, rolig och utmanande resa som har öppnat nya dörrar.
– Att möta läsarna är det roligaste. Vi hoppas få komma på författarbesök till många bokcirklar.
Att det är möjligt att göra författardebut i relativt hög ålder har Ingrid och Eva redan bevisat. Men hur ser de på framtiden? Blir det fler böcker?
– Det är väldigt roligt att ägna sig åt detta och jag tänker fortsätta så länge jag har idéer och driv. Som författare har man inget bäst-före-datum och jag har flera romanprojekt på gång. Det är förstås svårt att tjäna pengar på skönlitterärt skrivande och det är inget mål för mig. Jag har min pension och klarar mig. Men visst är det ett privilegium att få skriva ”på riktigt” och nå ut till läsare, säger Ingrid och låter blicken vila på sin kompanjon Eva.
Författarduon har en lättsam jargong sinsemellan. Stoltheten och glädjen över att ha skrivit en bok tillsammans får dem att lysa. Ingrid lite mer återhållsamt än Eva, som har närmare till skratt.
– Själv känner jag att jag behöver en paus från samskrivande, och fortsätta på andra manus som blivit liggande under de här åren. Och visst är det som Ingrid säger, drömmen är ju att bli läst och få möjligheten att skriva på heltid.
På frågan om de ångrar att de inte började skriva romaner tidigare i livet, rycker Ingrid lite på axlarna och säger att livet kom emellan med stor familj och ett intressant arbete. Hon har ju haft förmånen att få jobba med svenska språket ändå och har publicerat sig i andra genrer.
– Så klart hade det varit bättre om vi hade romandebuterat som 25-åringar. Förlagen vill gärna bygga författarskap över tid, så vi har väl marknaden lite emot oss. Å andra sidan har vi som är äldre livserfarenhet och perspektiv. Det borde vara intressant med tanke på att vi i dag är piggare och lever längre än förr och därför är en stor och viktig målgrupp som läser mycket. Jag hoppas också att vårt skrivande ska inspirera andra i vår ålder som drömmer om att skriva, avslutar Eva.
– Vi har mött så många som säger att de skulle vilja, och vill verkligen uppmuntra dem att göra det. Nu!
Personligt
- Namn: Ingrid M Hallberg och Eva Stilling.
- Ålder: 66 och 61 år.
- Bor: Ingrid bor i Stockholm och på Gotland, Eva i Mariefred.
- Gör: Författare som tillsammans skrivit romanen Systrarna Nyströms begravningsbyrå (Lava). Eva frilansar som språkkonsult i svenska och arbetar med konceptet Språkombud. Hon håller skrivarkurser, och har skrivit ett flertal fackböcker och läromedel. Ingrid är pensionär, har publicerat dikter, noveller, recensioner och fackböcker. Hon arbetade senast som lärarutbildare på Stockholms universitet.