Hanne skrev bok om förlusten av maken
Det enda vi vet med säkerhet är att vi alla en dag ska dö. Ingen undkommer och alla förlorar förr eller senare nära och kära. Författaren och journalisten Hanne Fokdal Barnekow menar att det därför borde vara naturligt och självklart att möta döden och sorgen – det är ju en del av livet.
– Men det är tvärtom. Döden och sorgen ska helst inte synas och folk undviker ofta att tala om döden eller att möta den som drabbats av sorg. Det gör ensamhetskänslan ännu större i en stund då vi behöver andra människor, säger hon.
– Vi ska inte tro att vi vet vad sorg är förrän den drabbar oss. Vi verkar tro att vi ska leva jättelänge. Men när den kommer är den så otroligt definitiv, det är svårt att greppa att någon är borta för alltid…
Hanne vet vad hon talar om. 2018 avled hennes livskamrat Christoffer Barnekow hastigt och från en dag till en annan blev hon änka och ensamstående, 71 år gammal. Då hade de varit tillsammans i 25 år och delade den där självklara, ordlösa gemenskapen man bara har med sin livskamrat och största kärlek.
Förstod varandra
De träffades på en 40-årsfest i Köpenhamn 1992 och blev djupt förälskade. Hanne var då 46 och Christoffer 52, så de hade med sig tidigare erfarenheter in i relationen – som från början präglades av stor generositet och förståelse för varandras behov och personligheter.
Vi hade ett fantastiskt äktenskap
– Christoffer sa alltid ja till mig, vad jag än ville göra. Vi var båda journalister, och förstod vad jobbet krävde och gav varandra full frihet att utvecklas både som individer och yrkesmänniskor. Ibland jobbade vi ihop och gjorde gemensamma reportageresor. Vi kunde använda varandra som bollplank och delade värderingar och intressen. Vi hade ett fantastiskt äktenskap, säger Hanne.
De bodde först i Malmö i tolv år och flyttade sedan till Stockholm där Christoffer jobbade på SVT och bland annat producerade Arkitekturens pärlor. Han fortsatte att arbeta även efter att han blivit pensionär.
– Journalist är man tills man dör! Innan Christoffer dog arbetade han på sina memoarer och vi pratade aldrig om att leva ett traditionellt pensionärsliv. Jag fortsätter också att jobba, jag kan inte tänka mig ett liv utan skrivandet, säger Hanne och sveper handen genom sitt pageklippta bruna hår.
Hon är rakt på sak, klok och eftertänksam. Bjuder på krispiga kakor från kvartersbageriet och känns så där tidlös som intellektuellt skarpa och nyfikna människor ofta gör. På papperet är hon pensionär med råge. Men hon känns mer som en kvinna mitt i livet.
Föll plötsligt ihop
För Hanne, som jobbade som radiojournalist i Köpenhamn, innebar den nya tillvaron i Sverige en bildningsresa. Hon dök ner i den svenska litteraturen, humorn och politiken och fann i Stockholm en egen plattform som utrikeskorrespondent för dansk radio.
– Det finns större skillnader mellan Danmark och Sverige än man kan ana, konstaterar Hanne med ett leende. Hon talar god svenska efter alla år här, men med den danska, mjuka satsmelodin och uttalet.
Hösten 2017 befann sig hon och maken på en vandringsresa i Toscana. Men Christoffer hade svårt att hänga med i det relativt höga tempot.
– Han var jättetrött. Han hade Parkinson och skulle senare opereras för ett aneurysm i buken, men vi anade inte att han bara hade en kort tid kvar att leva, säger Hanne och börjar sakligt berätta om den där januarimorgonen 2018 då hennes liv, så som det sett ut fram till det ögonblicket, förändrades i ett slag.
– Vi satt vid köksbordet, vi hade haft ett härligt jul- och nyårsfirande och var just i färd med att boka en resa till London. Christoffer reste sig upp för att gå till badrummet, men föll ihop vid sängen. Hans ansikte förvreds i en fruktansvärd smärta, det var som att han förstod att han var dödssjuk. Jag ringde 112 och han fördes till Karolinska sjukhuset där han hamnade på operationsbordet direkt.
Det var chock och kaos. Hanne kastades huvudstupa in i en ny, skrämmande verklighet. Det visade sig att ett aneurysm på stora kroppspulsådern hade brustit och Christoffer opererades under många timmar. Men efteråt tillstötte komplikationer och dagen därpå tvingades Hanne och Christoffers två barn ta farväl av sin make och far.
– Han vaknade aldrig upp efter operationen. Det som hände var ofattbart och konstigt… Det är svårt att förstå att någon är död. Att vi aldrig mer kommer att få uppleva nya saker tillsammans. Att det inte går att ringa honom, att jag aldrig mer kommer att höra honom komma hem. Ändå andas jag samma luft som innan, livet därute fortsätter som vanligt. De där orden ”aldrig mer” går bara inte att förstå, säger Hanne lågmält.
Omedelbart efter dödsfallet slöt släkt och vänner upp och gav stöd och tröst. Men efter en tid återgick alla till sina liv. För Hanne fanns det inget att återgå till – hennes liv hade ju varit med Christoffer – och hon var tvungen att förhålla sig till sin nya situation och den existentiella ensamhet hon upplevde. Över en natt blev hon änka; hur gör man?
– Det är skillnad på att vara ensam när man vet att den andre finns där och att känna sig ensam för att ingen längre finns där. Jag övar fortfarande på det. Jag tycker om gemenskap och det kollektiva, trivs bäst i tvåsamhet, inte ensamhet. Det jag längtar mest efter är det där otvungna småpratet om allt och ingenting, att delge det man upplever i ett sms, att man är delaktig i varandras liv. Omsorgen, att läsa morgontidningen tillsammans och kommentera det man läser, att handla middag för två…
Annorlunda liv
Hanne rycker lite på axlarna. Hon har fått vänja sig vid att vara själv och ja, det går trots allt. Hon odlar sina vänskaper och promenerar dagligen på Gärdet med en väninna som bor i närheten. Hon bor kvar i lägenheten på Östermalm och är på sätt och vis fortfarande omgiven av Christoffer; hans böcker, fotografier, deras möbler och alla minnen som finns kvar i det gemensamma hemmet.
– Det var mestadels Christoffer som skötte det ekonomiska, så när han dog oroade jag mig för hur jag skulle klara mig. Kunde jag ens bo kvar? Det visade sig att det kunde jag, det blev inte så illa som jag hade befarat, säger hon och blickar ut över det lugna kvarteret från sin balkong.
– Men jag hade absolut kunnat bo i ett kollektivboende för äldre, om det fanns sådana. Man har sitt eget, men kan exempelvis laga mat och äta ihop med andra. Det vore perfekt!
Hanne beskriver det liv hon lever i dag som helt annorlunda från det hon hade med Christoffer.
– Det är en total förändring och en utmaning som kan jämföras med en skilsmässa. Om man är yngre kanske drivkraften att börja på ny kula finns. Men jag vill bara fortsätta leva mitt liv så gott jag kan. Jag är på något vis en annan person i dag. Min grundstämning är förändrad. Nu måste jag klara allt själv, utan Christoffer, hela nervsystemet har omprogrammerats.
Hon understryker att det inte är synd om henne och hon vill inte bli ömkad.
Jag har upplevt människor som har undvikit mig
– Jag känner mig förminskad av ömkan, och offerkoftan ligger då nära tillhands. Men jag mår bättre av att vara tacksam för det jag haft. Samtidigt vill jag inte moralisera. Det finns inget rätt och fel när det handlar om sorg. Däremot önskar jag att sorg inte vore så stigmatiserande. Jag har upplevt människor som har undvikit mig eftersom de inte vet vad de ska säga. Men det behövs inget märkvärdigt. Huvudsaken är att man säger något alls och visar medkänsla!
Vill prata
Som den reflekterande och skrivande person Hanne är har hon velat dela med sig av sina erfarenheter och tankar om sorg i boken som hon har valt att kalla Mellanrum.
– Det är mellanrummet mellan mig och Christoffer jag saknar allra mest. För det är just där vi blir till. Nu har mellanrummet försvunnit och därmed också den jag blev i mitt liv med honom. Jag har ingen att bolla iakttagelser och funderingar med, ingen som tar emot och ger tillbaka. Dynamiken är borta, jag fastnar i mitt eget. Det är avsaknaden av mellanrummet som är essensen i sorgen och saknaden.
Skrivandet har för henne själv fungerat terapeutiskt, men hon hoppas också att boken ska vara till tröst och hjälp för andra som går igenom en sorgeprocess. I texterna blickar hon inåt, men också utåt, och har bland annat intervjuat några änkor. Hon ger konkreta råd om vad man ska tänka på inför begravningen och filosoferar kring outtalade frågor som när man har man sörjt färdigt – finns det en tidsram? Kan man rentav bli galen av sorg?
– Hur man hanterar förlusten av en närstående beror på en rad olika omständigheter, som var man befinner sig i livet och vem man är. Som utomstående är det dock viktigt att finnas där och stötta konkret. Säg inte åt den sörjande att höra av sig själv, utan ring, kom förbi med en gryta, sov över.
Hanne upplevde att vissa personer medvetet undvek att tala om Christoffer i hennes närvaro; det var som att de var rädda att göra henne upprörd och ledsen.
—Men jag vill ju prata om honom, kan inte låta bli! Vi levde tillsammans i 25 år. Genom andras minnen får jag nya insikter om Christoffer, det är som att jag fortsätter att lära känna honom efter hans död. I dag har sorgen ändrat färg. Den finns alltid där, men jag har lärt mig att leva med den.
Det här är Hanne
- Namn: Hanne Fokdal Barnekow.
- Ålder: 76 år.
- Bor: På Östermalm i Stockholm.
- Gör: Författare och journalist, aktuell med boken Mellanrum.
