Helena: Skolan var en ren mardröm – satt djupa spår i mig
De flesta är nog bekanta med den känsla en sjuåring har första skoldagen, den iver och den sprudlande nyfikenhet som bara ett barn som ska börja i första klass kan ha.
Så var det för mig. I förskolan hade jag alltid fått stå och titta på när de andra barnen lekte, nu skulle jag äntligen börja i den riktiga skolan och då trodde jag att allt skulle bli annorlunda.
Redan den första dagen blev det rangordning i kategorierna: elit, cool, duger och värdelösa.Jag var som liten en knubbig, mullig, blyg flicka som inte var lika kaxig som de andra och jag förstod mycket snabbt att jag inte skulle bli den som hade kul.
Mina klasskamrater, men även barn i andra klasser, märkte att jag var mycket lätt att göra ledsen och hade mycket lätt att ta åt mig. Det blev starten på en ful psykisk misshandel. Jag blev helt enkelt en hackkyckling, det perfekta objektet att reta.
Ord som alltid kommer att finnas kvar: DITT TJOCKA FETA FLÄSK, FETA FULA FLÄSK, GRISEN, FETTKLUMPEN, TJOCKSKALLE, FETSO.
Lärarna var inget stöd
Det var mobbning om vilka skor, kläder och färger jag hade, min frisyr, om jag hade mjäll, om jag hade tvättat håret eller inte. Om jag inte kunde eller vågade olika saker var också det en anledning. Om jag svarade rätt på frökens frågor eller hur jag satt i skolbänken. Var det inte verbal mobbning så frös de andra ut mig, himlade med ögonen, viskade och vände ryggen mot mig. Det var min vardag.
Sedan började den fysiska misshandeln. Ett tillfälle jag aldrig glömmer är när jag varit hos skolsköterskan och utanför dörren stod en pojke som överöste mig med sparkar och slag.
Jag vet inte hur länge han höll på, men när han slutade låg jag på marken och visste inte hur jag skulle ta mig upp och komma bort och hem. Varför ingen ingrep kan jag inte förstå, det fanns ju både lärare och andra elever där. Jag grät för att det gjorde ont och för att jag skämdes. Kläderna var trasiga, stora hårtussar hade dragits loss och orden han använt ringde i mina öron.
Varje dag var ett helvete då jag hela tiden visste att något ont skulle hända. Livet var en mardröm. Om någon var vänlig visade det sig sedan att det var falsk vänlighet, då någon passat på att kladda fast tuggummi i mitt långa hår eller satt fast en lapp på min rygg med texten ”jag är en tjock gris”.
Lärarna var inget stöd, kanske de inte visste hur de skulle bemöta mobbningen eller så valde de att blunda.
Det var brukligt att föräldrarna besökte lektionerna och även min mamma kom på besök. Då var det helt plötsligt lugnt och harmoniskt, men bara minuterna efter att hon gått var mina plågoandar på mig igen.
Invid vår skola fanns en liten skogsdunge där eleverna lekte. Jag lekte inte, jag var den de lekte med – fastbunden vid träd, måltavla när de andra kastade kottar eller snöbollar. Ofta ”glömde” de att knyta upp hopprepet som jag var bunden med så jag inte kom i tid till lektionen. Jag fick försöka trassla mig loss på egen hand, ibland gick det och ibland fick jag stå kvar tills någon vuxen kom och knöt upp och skrattade bort det hela.
Mina föräldrar led
Jag kände en fruktansvärd skräck när jag skulle gå till skolan. Varje morgon hade jag diarré och det var ju naturligtvis på grund av rädsla för hur dagen skulle bli. Jag fick uppbåda all kraft som fanns för att våga gå dit utan att totalt bryta ihop.
Tänk dig själv att aldrig få höra att du duger, aldrig är värd något, aldrig gör något bra, aldrig är omtyckt, uppskattad eller trygg. Oftast var jag bara luft för mina klasskamrater, de såg mig inte, de hörde mig inte, förutom vid den dagliga dosen av mobbning som jag tydligen skulle ha, varje rast.
Även min lärare bedrev en viss utfrysning. Jag fick aldrig hjälp om jag räckte upp handen, det var ju så många andra som behövde den hjälpen. Hade jag däremot svarat fel på läxorna, eller inte använt tillräckligt fin skrivstil då var hon mycket snabb att påpeka det och då gärna inför hela klassen. Jag har i vuxen ålder talat med henne om åren i lågstadiet och hur det var, men hon säger sig inte minnas att det förekom mobbning i hennes klasser.
Under dessa år ville jag verkligen inte leva, jag funderade dagligen på att ta mitt liv. Jag ville inte ständigt vara rädd för mina plågoandar.
Men mitt i allt det helvetiska fanns ändå drömmen om att bli fri från mina mobbare och vara en vanlig människa, som blir älskad för den hon är och känner trygghet, glädje och tillit.
Jag minns inte riktigt när skolpsykologen blev inblandad, men det hjälpte mig till en viss del. Jag minns att det var peppning, peppning och åter peppning. Mina föräldrar led helvetets alla kval för min skull och försökte med alla medel att hjälpa mig. Men kontakten de hade med lärarna hjälpte inte, de ansåg att det ”var väl inte så farligt” och sa ”barn är barn”. Lärarna valde helt enkelt att se åt ett annat håll.
När jag visste hur mina föräldrar led försökte jag att inte visa hemma hur jag mådde, men jag blev genomskådad och det var nog det som gjorde att jag överlevde.
Då kom vändningen
Jag minns särskilt ett tillfälle en vinter när jag halkade omkull och ett flertal elever runtomkring skrattande pekade finger och kommenterade att flodhästen hade trillat. Det gjorde så ont att jag inte ens fick ramla i fred.
När det var kallt var det en sport att ta min mössa och mina vantar och blöta ner dem och gömma dem, så när jag hittade dem kunde jag inte använda dem.
Vid en idrottslektion skulle vi åka skidor och några grabbar inväntade mig och försökte lura iväg mig till femmilsspåret. Jag vägrade och blev slagen för att jag inte lydde. När de skidat vidare och lämnat mig gråtande där i spåret tog jag av skidorna och gick hem.
Dagen efter var det ett väldigt liv på vår idrottslärare som var heligt förbannad på mig som bara lämnat lektionen. Jag var modig nog att berätta vad som hänt, men jag kunde lika gärna låtit bli för han sa bara att lite skoj fick jag väl tåla och inte vara så lättstött. Så var det inget mer med det. För grabbarna var det ju en signal att det var okej att bete sig på det viset.
På idrottslektionerna blev jag alltid vald sist, och när vi skulle simma var jag perfekt att mobba: en knubbig tjej i en vanlig baddräkt, de andra hade ju märkesbaddräkter och var inne.
Skoldansen deltog jag i en gång och det räckte för mig. Alla dansade i klungor och vägrade släppa in mig i gemenskapen. Jag var bara luft för dem.
Vid ett tillfälle ordnade jag ett party hemma och hoppades att det skulle bli öppningen för mig. Mina klasskamrater kom och dansade, åt och hade roligt – jag bara servade med chips och läsk. När de andra ordnade partyn blev jag inte bjuden.
Det var inte förrän i sjätte klass som vändningen kom. Det var en förmiddag bakom gymnastiksalen som allt brast. En pojke gav sig på mig med ord och knuffar och det blev bara tvärstopp i min hjärna. Jag såg rött och rusade på honom och fick omkull honom samtidigt som jag bara vrålade.
Resultatet blev att han slog upp ett jack i huvudet. Jag blev livrädd för vad som skulle hända, men samtidigt hade jag äntligen markerat, även för mig själv, att det fick vara slut på mobbningen.
Helt slut var det ändå inte, mobbningen fortsatte men ändå i en mildare ton tills en dag då det åter blev för rått. Jag tog mod till mig och gick i närkamp med pojken så att han föll mot klädkrokarna i kapprummet och spräckte ögonbrynet. Efter det var det i stort sett över.
Jag hade bevisat att jag kunde ge igen om jag blev utsatt, tyvärr var det med våld som jag kom ur helvetet. Det är jag absolut inte stolt över, men jag tror att det var enda chansen för mig att bli fri.
Det var inte bara pojkar som mobbade mig, det var lika många flickor som deltog i det elaka spelet. Dock stod flickorna för utfrysningen. Under alla dessa år fanns det bara en enda flicka som var vänlig.
Varför ingrep inga vuxna?
Vad jag inte kan förstå är hur vuxna kan låta bli att ingripa, hur man kan blunda när det händer mitt framför ögonen. Det är ett lika stort svek som att delta. Inget barn ber om att bli mobbat. Ett barn är en individ som behöver få känna trygghet, gemenskap och värme.
Om jag i dag som vuxen ser eller hör talas om barn som blir mobbade lider jag, för jag vet verkligen hur ont det gör. Jag drar mig inte en sekund för att gå in i situationen och försöka göra så att det upphör.
Det har varit hårt och tufft att gå den långa vägen till den jag är i dag. Jag vet inte om jag är framme ännu, troligen kommer jag alltid att ha en bit kvar att gå.
Visst har mobbingen satt sina spår. Jag är i dag en väldigt stark person, men i vissa situationer kan jag ändå känna den gamla ångesten att jag inte duger och måste bevisa att jag är bra. Jag har prestationsångest i mångt och mycket och vill gärna bli bekräftad, men vem vill inte ha bekräftelse?
Jag lever i dag ett underbart liv med familj, djur och natur. Djuren var under alla dessa år min trygghet och mina närmaste vänner, så än i dag har djuren en enormt stor plats i mitt hjärta.
De kan i många fall ge mer trygghet än människor kan och sviker inte som människor kan göra. Jag är en stolt och stark person som älskar varje sekund av livet. En mullig och glad person som älskar och är älskad.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
Mejla oss på [email protected]
Berättelsen eller delar av den kan komma att publiceras i andra tidskrifter eller digitala publikationer inom Aller Media Norden.