Lena: Jag jobbar på förskola – ville säga upp mig på grund av föräldrarna

Efter reklamen: Se också: Träffa skolhunden Eska - den fyrbenta läraren

Jag jobbade som sekreterare i en firma som gick i konkurs. Visste var det sorgligt att vara arbetslös efter 15 år på samma ställe, men samtidigt var det för mig en chans att återgå till mina rötter. Jag hade en gång utbildat mig till barnsköterska, men aldrig jobbat med barn, trots att det alltid legat mig varmt om hjärtat.

Men nu fick jag en spark i baken och en chans att uppfylla mina drömmar.

– Men du får mindre betalt? Och hur blir det att jobba med dina grannars barn, sa min man Kent fundersamt.

Beslutet förändrade mitt liv

relationerLisa: Jag sa upp mig från min chefstjänst

Jag konstaterade att vi kunde klara oss med en bil i framtiden – jag kunde cykla till jobbet. Det skulle spara en hel del pengar. Och vad skulle det vara för fel på grannarnas barn?

Redan efter en månad på nya jobbet kände jag mig väldigt nöjd med mitt val. Jag älskade verkligen att jobba med de härliga ungarna och mina kollegor och min chef var underbara allihop. De berömde mig och tyckte att jag var så duktig.

Föräldrarna konfronterade mig

Det enda problemet var några av föräldrarna. De anföll mig när jag var ledig med klagomål om förskolan. Första gången det hände blev jag så paff att jag inte kunde säga något vettigt.

Jag mötte Helene som var ensamstående mamma till ett par tvillingpojkar, Jonte och Tristan. Vi stötte ihop på Coop.

– Nu har det hänt igen. Ni har slarvat bort Jontes älsklingsnalle, sa hon irriterat som svar på min vänliga hälsning. Det försvinner grejer hela tiden. Jag har sagt ifrån så många gånger.

– Oj, vad tråkigt att höra, började jag, men Helene avbröt mig.

– Ni är inkompetenta hela bunten, snäste hon och rusade i väg medan nyfikna kollade in oss och undrade vad bråket handlade om.Jag var ledsen hela kvällen.

Dagen efter bad Helene lite skamset om ursäkt, men det kunde ändå inte riktigt släta över vad jag kände. Min kollega Rosa rådde mig att försöka bli mer hårdhudad. Jag hade kunnat ta det om hon tagit diskussionen här på förskolan, men på Coop… det kändes så fel!

Fick stöd av min kollega

Rosa suckade och berättade att många föräldrar inte tänkte på att det var en yrkesroll, utan att man kunde prata om sina problem när som helst. Tidigare hade hon jobbat i sin hemby, men sedan bytt jobb. Det var en av nackdelarna med att jobba i sin egen hemstad – man råkade på föräldrar överallt och alla kunde inte förstå att man bör ta förskoleproblem på förskola och inte i mataffären.

Bästa som kunde hända oss

relationerLennart: Vi kunde inte bli gravida – blev vår lycka

Jag var den enda i personalen som bodde i närheten av förskolan. Flera gånger fick jag beröm av föräldrar när jag var ledig, men tyvärr var det de negativa samtalen som stannade i minnet. En dag råkade jag på min granne Tove på en fest.

– Jag tycker inte att din chef Barbro är särskilt lyhörd. Jag har försökt prata med henne om att pojkarna på förskolan bråkar, men inget händer.

Jag försökte lugnt och stilla be henne ta problemen direkt med Barbro på måndag, men hon vädjade om att jag skulle arrangera ett möte.

– Kan du inte stötta mig i detta?

Jag kunde naturligtvis inte ta sådana initiativ. Barbro var ju min chef, men Tove uppfattade det som att jag tog Barbros parti.

– Barbro är mycket kompetent, var det enda jag kom på att säga och så dröp Tove ilsket i väg.

Jag började fundera på om jag skulle ge upp. Jag orkade inte med att stå till svars dygnet runt. Min man Kent bad mig ta upp det med mina kollegor, de hade varit stöttande tidigare. Och Rosa ställde upp igen och gav mig några tips på vad jag kunde säga.

Redaktionens värsta kärleksminnen

relationer”Hans okänsliga gåva blev droppen – gjorde slut”

Till sist sa jag ifrån

Råden kom väl till pass en vecka senare när jag träffade på Tove igen i en park.

– Nu har det hänt igen! Men Barbro vägrar att erkänna att det är problem, jag är så trött på att hon inte lyssnar, sa Tove harmset.

Jag lyssnade tålmodigt på henne och det vred till i magen, men jag tänkte på Rosas råd och höll mig så lugn jag fömådde.

– Tove, jag förstår att du är upprörd. Men jag måste ändå be dig vända dig direkt till Barbro på måndag morgon.

Tove drog efter andan för att protestera, men jag hann före.

– Jag vill inte bli ovän med dig, men du måste förstå att jag inte kan handskas med din frustration och dina besvikelser när det gäller förskolan när jag är ledig. Det är ju min arbetsplats och de problemen hör hemma där och bör tas upp där. Det blir för svårt för mig annars, sa jag vänligt.

Tove tittade liksom nyvaket på mig. Hon såg plötsligt skyldig ut.

– Jo men det kan jag helt klart förstå, förlåt.

Jag log lättat och vi följdes åt tillsammans i frid och fred. Rosas råd om att vänligt men bestämt förklara att eventuella problem med barnen på förskolan fick avhandlas där och inte på min fritid, hade tagit skruv. Jag hade blivit bättre på att handskas med föräldrarna, fick vara ifred utanför förskoledörren och kunde på nytt känna glädje i mitt arbete med barnen.