Lennart: Vi kunde inte bli gravida – blev vår lycka
Vi hade varit lyckligt gifta i fyra år och hade det bra. Vi hade bra, välbetalda jobb och bra bostad och kunde inte klaga på något. Vi var unga och friska och vi hade ett aktivt samliv. Men vad berodde det då på att vi inte fick något barn?
Att vilja ha och längta efter ett barn men ändå inte få något var till en början förbryllande men blev efter hand tråkigt och allteftersom tiden gick sorgligt och näst intill deprimerande.
I vår fina lägenhet fanns ett rum reserverat för det barn vi tog för givet skulle komma när vi varit gifta några månader. Barnkammaren var möblerad och barnsängen bäddad. Sängen hade för övrigt min hustru legat i som bebis. Den hade jag nu målat i en ljusblå färg. Babytillbehör och små leksaker hade vi i vår iver införskaffat. Vi hade pratat om vad barnet skulle heta.
Om det blev en pojke eller flicka spelade ingen roll. Jo, det är klart, hustrun kanske helst ville ha en flicka. Hon hade en mängd saker från sin egen barndom som hon sparat till sin egen dotter. Om det blev en pojke skulle han bli en duktig och framgångsrik idrottsman, tänkte jag.
Blev chockad av läkarens besked
Tiden gick och våra drömmar om ett barn verkade förbli drömmar. Vi hade läst om ofrivillig barnlöshet, men kunde inte förstå att det skulle drabba just oss. Det var väl inget fel på oss? Eller var det något fel på någon av oss ändå? På min egen virilitet och potens var det ju inget fel?
Efter tvekan gick hustrun till en kvinnoläkare för att få sin fertilitet bekräftad. Hon förklarades fertil och fullt frisk i alla avseenden. Då svalde jag stoltheten och gick till doktorn även jag, där jag fick lämna prov på min sädesvätska. Den visade sig vara livlös.
Du kan aldrig bli far, skrev doktorn utan omsvep. Om du haft påssjuka som barn kan det vara förklaringen.
Det var en kalldusch för oss båda. Det var alltså mitt fel att hustrun inte blev gravid. Hur skulle jag ta det? Hur skulle hustrun ta det? Skulle vårt äktenskap hålla?
Tog beslut som skulle förändra våra liv
När den första chocken lagt sig började vi tänka rationellt. Det fanns ju massor av barn i världen som saknade föräldrar och for illa. Från Sydkorea hade barn kommit till Sverige för adoption, det visste vi. Därför kom vi ganska snart fram till att söka ett adoptivbarn från Korea.
Det blev en lång och omfattande procedur med blanketter och myndigheter, men vi kände hela tiden att vi var inne på rätt väg.
Två betrodda personer skulle intyga att vi var oförvitliga och lämpliga som föräldrar. Hembesök av en person från socialtjänsten gjordes. Vårt förflutna nagelfors. Socialsekreteraren skulle förvissa sig om att vår vandel var oklanderlig. Så småningom kom ett brev från adoptionsförmedlingen i Stockholm att vår ansökan nu låg hos en förmedling i Seoul i Korea.
På önskemål om kön hade vi kryssat i ”female”. Besked skulle komma från när man utsett ett flickebarn till oss. Det fanns inget krav på att vi skulle hämta barnet och vi godkände att myndigheten ombesörjde transporten till Sverige.
Nu började en spännande och en aning nervös tid. Vi hade läst om både lyckade och mindre lyckade adoptioner. Skulle vi känna lika mycket för ett främmande barn som om vi avlat det själva? Hur skulle bekanta och omgivningen reagera? Det finns ju fördomar.
Fick hem ett brev
En dag kom så ett dokument från ett barnhem i Seoul. I ett långt brev på engelska presenterades en flicka som uppgavs vara två år och åtta månader. Hennes biologiska föräldrar hade skilts och hon hade tagits om hand av ett par som misskött sig och flickan hade kommit till ett tredje hem som inte heller fungerat.
Till slut hade hon kommit till ett barnhem varifrån hon skulle till ännu något par som ville ta hand om henne, eller adopteras bort. Det framgick också att hon haft vissa sjukdomar och tidvis farit väldigt illa. I dokumentet var ett foto bifogat. Vi blev helt tagna då vi läst vad flickan varit med om och när vi tittade på fotot och såg hennes ledsna och skrämda men söta ansiktsuttryck greps vi av en enorm empati.
Vill ni ha flickan? slutade brevet med. Självklart ville vi det. Vi kände direkt att detta flickebarn behövde nya föräldrar som tyckte om henne och kunde ge henne den kärlek och omvårdnad hon förtjänade.
Nästa brev innehöll en bekräftelse på att vi var överens och vi ombads betala in en summa pengar. Beloppet skulle täcka vissa kostnader på barnhemmet samt flygbiljett med en extra flygvärdinna för resan till Sverige.
Vi läste den sorgliga historien om vad hon varit med om flera gånger och kunde inte slita blickarna från fotot. Hennes sorgsna ansiktsuttryck talade för sig själv. Måtte bara resterande formalia gå fort så att vi så snart som möjligt fick hämta henne på Arlanda.
Oroade oss in i det sista
Måtte det inte komma något nytt brev med dåliga nyheter nu efter alla månader av väntan. Inget fick gå fel nu! Vi kände av någon anledning bara förväntan och en euforisk glädje. Vi skulle bli föräldrar till en övergiven flicka som delvis levt i misär. Dagarna gick och vi väntade nu bara otåligt på ett besked när vi skulle få hämta henne.
Så kom då äntligen ett brev i vilket vi ombads infinna oss i Arlandas viphall klockan 08.30 den första december.
Efter alla procedurer och undringar var det nu äntligen dags. Men hur skulle vi bli mottagna av den lilla förskrämda flickan? Vad skulle hon tro nu när hon ännu en gång skulle få nya föräldrar? Hur kommunicerar man med en knappt treårig flicka som nyligen lärt sig koreanska, som dessutom kanske var vettskrämd och hade skräckfyllda upplevelser i minnet?
Vi bilade till Stockholm och tog in på ett hotell för att i god tid kunna vara på Arlanda halv nio den stora dagen, den dag då vi skulle bli föräldrar.
Vi köpte en söt blunddocka och en liten bilderbok som vi hoppades skulle muntra upp henne om hon var ledsen. Vi visste ju inte alls hur hon skulle reagera när hon fick se oss. När min fru och jag lämnat vår bil på parkeringen visste vi att vi skulle återkomma med en liten tös. Vi skulle vara tre i bilen på väg hem från Stockholm. Det kändes omtumlande och känslosamt.
”Mitt hjärta stannade nästan”
I viphallen togs vi emot av en kvinna från adoptionsbyrån. I hallen fanns ytterligare några par som var i samma situation som vi. De väntade också på ett barn från Korea. Alla var vi nog lika nervösa när högtalaren meddelade att planet med våra barn just hade landat. Våra ögon riktades mot den gång där de skulle komma. Stämningen i hallen var förtätad och nästan magiskt tyst.
Så kom en flygvärdinna med en bebis på vardera armen, och så en till och en till. Men vi skulle ju inte få en bebis? Hade något gått fel ändå? Varje barn hade en adresslapp med namnen på mottagarföräldrarna. De lästes upp av kvinnan från byrån och respektive blivande föräldrar kom fram för att överta bebisen. Det var ödesmättade ögonblick när bebisen överlämnades till den nya mamman.
Vi följde dramat men undrade oroligt var vårt barn blivit av. Jo, när alla bebisar fått nya föräldrar upptäckte vi en flygvärdinna med en liten flicka i handen.
Hon var klädd i en söt rosa jacka och hade en rosett i håret. Flickan såg trött och förskrämd ut. Det måste nog vara vår flicka, antog vi, och våra namn lästes upp.
Mitt hjärta stannade nästan av stundens allvar. Vi gick gemensamt fram och visade för byråkvinnan de handlingar som styrkte vår identitet. Flickan tittade misstroget på oss och ändrade inte en min då vi gav henne den fina blunddockan.
Vår dröm blev sann
Även flygvärdinnan verkade tagen av situationen och önskade oss lycka till vilket även kvinnan från adoptionsbyrån gjorde.
Hustrun och jag vandrade med flickan mellan oss till vår bil. Hon gav inget ljud ifrån sig och rörde inte en min.
Vi hade vårt hotellrum kvar och åkte dit. Varken bilderboken eller dockan ägnade hon något intresse. Först när vi bjöd henne på en sockerkaksskiva sprack hon upp i ett förlösande leende.
På vägen hem satt hustrun med flickan i baksätet. Hon sov en del, men när hon vaknade märkte vi att hon funnit sig tillrätta i vårt sällskap. Hon började prata och pratade även sedan vi kommit hem, men inte ett ord förstod vi.
Efter några månader pratade hon bra svenska och hade anpassat sig väl. Det har gått bra för henne i livet och hon kom att bli det älskade barn vi drömde om.
Hon är nu lyckligt gift och har själv egna vuxna barn.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
Mejla oss på [email protected]
Berättelsen eller delar av den kan komma att publiceras i andra tidskrifter eller digitala publikationer inom Aller Media Norden.