Anna-Karin: Komplexen försvann och jag blev vackrare
För inte så länge sedan sa en av mina unga kollegor, Tina, att hon ville fixa till sin kropp. Hon tänkte börja med nya bröst och sedan kunde hon tänka sig att fylla ut läpparna.
Jag fick ont i magen. Tina var en snygg tjej som bara var 26 år. Hon behövde absolut inte några skönhetsoperationer, varken här eller där. Hon var ju redan perfekt.
Jag kunde inte låta bli att säga det trots att jag visste att jag talade för döva öron. Tina var nämligen inte bara missnöjd med sitt utseende hon hade dessutom dålig självkänsla.
Jag hade själv ett långt och besvärligt förhållande till min egen spegelbild. Därför visste jag mycket väl att det som fick Tina att må dåligt satt på insidan. Jag visste ju själv hur det var.
Min bror och jag växte upp med vår mor. Vår far visste vi inte något om. Min bror var alltså den ende av manligt kön i vår familj och både mamma och mormor avgudade honom.
Det hade jag inte haft något emot om det inte varit så att jag fick motsatt roll i familjen. Jag var i vägen. En klumpeduns. Ett dagligt irritationsmoment.Jag fick höra att jag var ful, besvärlig och lat – och det sa både min mor och min bror.
Jag var familjens hackkyckling. Lyckligtvis hade jag en stark överlevnadsinstinkt så att i stället för att låta mig kuvas blev jag trotsig och det gjorde att jag trots allt klarade mig.
Självkänsla hade jag dock inte mycket av när jag som 17-åring lämnade mitt barndomshem. Alla hårda ord jag hade fått höra under min uppväxt hade satt sina spår så jag blev rapp i käften för att dölja att jag egentligen kände mig lika obetydlig som en daggmask.
Det värsta var mitt utseende. När jag såg mig i spegeln kunde jag utan problem hitta 117 fel med mitt ansikte och min kropp.
Mina ben var sneda, jag hade inga höfter, liknade en pojke, mina bröst var för små, mitt hår för tjockt, min näsa krokig och hakan för liten.
Jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst och det hjälpte inte det minsta att mina väninnor bedyrade motsatsen. I mina öron lät det som något de sa för att göra mig glad.
Alla kunde ju se hur ful och fel jag var.Under tonåren känner många nog den sortens osäkerhet eftersom man är så självupptagen vid den tiden i livet. Problemet för min del var att de här känslorna följde med in i vuxenlivet utan minsta tecken på att avta.
Jag gifte mig med John och fick barn. Jag skaffade mig utbildning och fick jobb. Vi köpte hus och tjänade så bra att vi hade råd med två bilar. På ytan såg vårt liv framgångsrikt ut. Men bara på ytan.
Inombords mådde jag allt sämre. Jag stod inte ut med mig själv eftersom jag tyckte att mitt liv byggde på en lögn. Om andra människor visste hur ful, korkad och misslyckad jag i egentligen var skulle de genast överge mig. Det var jag säker på.
Mindervärdeskomplex
Därför kämpade jag hårt för att dölja mitt rätta jag. Ingen skulle få upptäcka mina svagheter. Spegelbilden fortsatte att vara min fiende och det blev ännu värre när jag efter 30 fick syn på de första fina rynkorna vid ögonen.
Jag hatade dem. En väninna som fått samma kråksparkar, som till på köpet var ännu mer markerade, tog lätt på det hela.
– Det syns att jag har levt. De berättar alla en historia om glädje och sorg, sa hon med ett leende.
Jag tyckte att hon såg bra ut, med skrattrynkor och allt. Det var bara jag som blev fulare av ålderns obarmhärtiga spår i mitt ansikte.
– Nu får du sluta, sa min man. Du är underbar. Jag älskar dig precis som du är. Det var snällt sagt, men jag trodde inte på honom.
Först när jag närmade mig 50 var det som att mitt gamla mindervärdeskomplex höll på att släppa taget om mig.
Då hade jag uppfostrat tre söner, de var sinsemellan mycket olika men klarade sig bra var och en på sitt sätt. Tre söner med självtillit, i gång med att skaffa sig en bra utbildning och med trevliga flickvänner.
Det tyckte jag var mitt livs största framgång. Det betydde mycket mer för mig än den rätt lyckade karriär jag själv gjort och det stora hus vi bodde i.
Jag var stolt över mina söner och det var den stoltheten som gjorde att jag för första gången i mitt liv tyckte att jag dög.
Jag kunde något. Jag hade vänt den negativa spiralen så att mina tre pojkar kunde gå ut i livet med betydligt mer självkänsla än jag gjort.
Jag glömmer aldrig den dag då jag för första gången log mot min spegelbild. Jag var 52 år. Rynkorna hade blivit många fler, men plötsligt betydde de inget.
Kanske berodde det på att min äldste son Anton hade ringt och berättat att han skulle bli pappa.
Oj, vad det kändes stort. Det betydde att jag skulle bli farmor. Och att släkten fortsatte. Att nya generationer tog vid och att det skulle fortsätta så i evighet.
Alla de strider jag haft med mig själv genom årens lopp kändes plötsligt så obetydliga. Vad betydde en eller annan rynka i det stora hela?
Ja, vad betydde mitt utseende i det stora hela? När det kom till kritan. Jag hade ett väldigt bra äktenskap, jag hade tre duktiga och glada söner och nu skulle jag få mitt första barnbarn.
Upptagen med utseendet
Varför var jag inte tacksam över allt detta i stället för att gnälla över småsaker som jag ändå inte kunde förändra. Jag skämdes faktiskt lite när jag stod där framför spegeln och upptäckte hur mycket av mitt liv jag hade slösat bort på att vara sjukligt upptagen av mitt utseende. Så dum jag hade varit.
Från den dagen blev jag bara vackrare och vackrare för varje gång jag såg mig i spegeln. Rynkorna var där, det dök upp gråa hårstrån och jag fick kalkonhals.
Men det var mig totalt likgiltigt. Jag såg det, men jag brydde mig inte om det. Det jag brydde mig om var den nya glimt jag hade i ögonen. Jag log mot mig själv allt oftare och det gjorde mig bara vackrare.
Min man la märke till förändringen.
–Vad skrattar du åt? frågade han en dag när vi arbetade i trädgården.
–Jag är bara glad, svarade jag.
Han gav mig en klapp på baken och sa att det klädde mig. Jag kände ett styng av dåligt samvete. Det hade ju också gått ut över honom att jag varit så otillfreds med mig själv i alla år.
Han hade aldrig kunnat ge mig en komplimang utan att jag genast avvisat den. Jag kom plötsligt ihåg en gång när han hade sagt att jag såg snygg ut.
– Det gör jag inte. Larva dig inte, hade jag sagt gång på gång. Jag måste ha sårat honom tusentals gånger när han kom med sina kärleksförklaringar och jag bara hällde en hink kallt vatten över honom.
Det gjorde mig generad, också för att jag alltför sällan återgäldat hans kärleksfulla ord.
När sa jag senast till honom att jag efter alla år fortfarande var förälskad i hans ögon?
Inte sedan vi fick vår äldste son så vitt jag kunde minnas. Jag hade heller inte sagt hur mycket han betydde för mig. Min negativa självupptagenhet hade tagit all plats och skymt utsikten. Jag gick bort till honom. Han stod med sidan till och räfsade ihop vissna löv.
– Du, sa jag och la armen om honom.
– Ja?
Han vände sig mot mig med ett frågande uttryck i ögonen.
– Du vet väl att jag älskar dig?
Först stelnade han till, inte av rädsla utan av överraskning. Så la han huvudet på sned och log mot mig.
– Varför säger du det? frågade han.
Jag stack in min arm under hans.
– För att jag kom att tänka på det.
– Du är inte riktigt klok, mumlade John, men jag kunde höra att han var rörd.
Jag vill inte påstå att jag från den dagen slutade vara kritisk och fördömande mot mig själv.
Jag fick fortfarande kämpa mot mindervärdeskomplexet när det stack fram sitt fula tryne och kom med nedvärderande kommentarer.
Men till skillnad från tidigare kunde jag nu tänka bort det, helt enkelt genom att rycka på axlarna och le. Det skulle inte längre ha något att säga till om.Det var helt otroligt vad detta betydde för mina relationer.
Tidigare tålde jag varken att få ris eller ros, för rosen trodde jag inte på och riset gjorde alldeles för ont.
I dag tar jag emot ros med glädje och blir inte längre förtvivlad om någon ger mig kritik. Det bästa var dock att jag fick upp ögonen för andra när jag flyttade fokus från mig själv.
Så nu är jag verkligen närvarande, är mer uppmärksam på andras behov och ger mer till andra. Jag har blivit vackrare med åren. Skönheten kommer nämligen inifrån.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]