Nina: Var så trött på nätdejting – tills jag träffade mannen i mitt liv
Jag hade nätdejtat förut, och det var ett sorgligt kapitel. Killarna jag fick kontakt med var antingen inte snälla eller tilltalade mig inte.
Jag gick ut och åt med några enstaka, men upplevde varje gång en känsla av tomhet och uppgivenhet.
Någon mer träff var det aldrig tal om. Jag upplevde killarna som så frånstötande att jag inte ville ta i dem med tång ens.
Egentligen ville jag nog bara ha någon att prata med. Därför la jag ner dejtandet efter de tre månader som jag betalt medlemsavgift för.
Jag tänkte att jag kanske försöker igen, om jag inte har något bättre för mig. Innerst inne hyste jag inget som helst hopp om att träffa någon, allra minst på nätet med tanke på mina tidigare erfarenheter.
Dessutom var jag rätt trasig efter mitt första förhållande som hade varat i nio långa, slitsamma år samt en del som hände efter det, så jag var nog ärligt talat inte redo.Jag var fruktansvärt förkyld den dagen.
Jag var så matt att jag inte orkade vara kvar på jobbet utan tog tåget hem och satte mig framför datorn.Nu skulle det ske! Jag hade ju i alla fall inget annat för mig så varför inte slå ihjäl ett par timmar på en dejtingsajt?
Jag registrerade mig och började titta runt. En god vän hade tipsat mig om att lägga till några år till min ålder eftersom jag upplevde att jag inte blev tagen på allvar när jag skrev att jag var 26 år.
Han bodde i storstan
Precis som min vän föreslagit angav jag alltså en något högre ålder. Jag angav även en något lägre vikt och ett par centimeter längre blev jag visst också av bara farten.
Dessutom skrev jag att jag höll på ett helt annat hockeylag, trots att jag egentligen inte var särskilt intresserad av hockey.
Än sen, tänkte jag. Det blir väl som sist i alla fall, jag hittar ingen. Men jag kanske slipper höra så mycket fula saker.
Någonstans inom mig hoppades jag naturligtvis ändå på att hitta någon, även om jag inte ville erkänna det för mig själv. Jag skulle ju aldrig finna kärleken, det var jag helt säker på.
Jag tittade främst efter killar i närheten eftersom jag inte ville flytta, men av någon anledning tittade jag i min närmast belägna storstad också.
Jag skrev några rader till en kille som var lärare, några rader till en annan kille och så till en tredje vars beskrivning på något sätt tilltalade mig på ett djupare plan.Han framstod som så jordnära, och hade åtminstone på papperet de kvaliteter jag sökte och verkade väldigt ödmjuk.
Han hade skrivit sin presentation med ungefär samma underfundighet och glimt i ögat som jag själv, det kändes som om den var skriven direkt till mig.
Det gjorde att jag bara var tvungen att skriva några rader till honom också, trots att han bodde i storstan och troligen inte ville flytta till min byhåla.
Men det skulle ju ändå inte bli något mellan oss så vad spelade det för roll, tänkte jag.Sagt och gjort, jag skrev några rader till honom och fick omedelbar respons.
– Hej, hur har du det?
– Bra! Var bor du någonstans? Jag är uppvuxen i samma län som du men har flyttat.
Jag kände hur det liksom sög till i magen på mig. Efter ett par repliker vardera märkte jag att jag satt som på nålar och väntade på svar från honom.
Läraren skrev ”Hallå, vart tog du vägen?” och visst tyckte jag lite synd om honom för att jag inte gav honom mer än två repliker, men han bara försvann ur mitt medvetande.
Jag började få mina aningar om vad jag hade ställt till med och jag insåg att mitt öde nog var beseglat. Till slut kom det jag hade väntat på från honom. Han talade om var han jobbade, vad han hette och var han kom ifrån.
Jag var överbevisad! Två år tidigare, i samband med min separation, hade jag träffat en kille via en arbetskamrat.
Jag var som sagt inte riktigt samlad på det emotionella planet vid den tiden och var helt enkelt inte förmögen att släppa någon inpå livet. Vi sågs lite då och då i olika sammanhang och han visade intresse, men jag kunde bara inte ge mig hän.
Det var han och ingen annan
Hur skulle jag nu klara mig ur detta med hedern och trovärdigheten i behåll så som jag hade ljugit?
Jag hade två val: antingen stänga av datorn för gott och glömma allt eller bekänna färg. Jag gjorde det enda raka – jag erkände. För jag hade bestämt mig för att jag skulle ha honom. Det var han och ingen annan.
Jag talade om vad jag hette och varför jag hade justerat mina uppgifter lite. Ville han slå mig hårt i huvudet så förstod jag, men om han fortfarande var öppen för att ta en fika skulle jag bli glad.
Det var sista gången vi båda var inne på dejtingsajten. För mig räckte fem minuter, sedan hade jag funnit mannen i mitt liv på nytt.Han själv hade varit medlem ett tag, men bara varit sporadiskt aktiv.
Det var bara ren tur att han var uppkopplad precis då.Från och med då hördes vi på telefon varje kväll. Jag hade faktiskt till och med hans nummer kvar sedan tidigare.
Jag brukar säga att jag skuttade in genom skärmen och satte mig på mattan i hans vardagsrum och blev kvar där.
”Hej, hur har du det?” skrev jag, då utan den minsta aning om vad detta skulle leda till.
Att jag inte varit helt ärlig i min presentation klandrade han mig inte för, så pass mycket hade han sett på nätet att han förstod.
Ingen av oss hade heller något porträtt till våra presentationer, bor man i en liten stad där alla känner alla är det skönt att vara lite anonym.
Hur stor är sannolikheten att hitta någon på nätet som man känner sedan tidigare, och som man inte har förstått är ens livs kärlek?
Nu har vi varit ett par i tolv år, bor på gården han är uppvuxen på och har tre barn, och när folk frågar hur vi träffades brukar jag svara att det är en sällsam historia.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]