Anna: Min nya mans döttrar tyckte inte om mig
Jag var yngsta barnet i en syskonskara på fem barn. Mina föräldrar hade en liten gård och när mina äldre syskon var gifta och utflugna blev jag kvar hos föräldrarna. Jag hoppades få behålla gården efter deras död.
När far som levde längst gick bort dök plötsligt en av mina bröder upp och ville överta gården. Han var gift och hade många barn och behövde mer plats än jag. Alla övriga syskon var överens om det.
Jag fick först arbete som hembiträde inne i staden, men frun i huset var sträng och jag trivdes inte. Jag sökte jobb som servitris på en restaurang och fick det.
En kväll efter arbetet stod jag och väntade på bussen i den kalla blåsten. En man i min ålder med trevligt utseende kom och ställde sig bredvid och väntade.
Han började prata och jag blev glad att få prata med någon.Bussen verkade vara försenad och vi beslöt att promenera till nästa hållplats för att få röra på oss.
Vårt samtal flöt på och jag berättade om det mesta i mitt liv.Sven, som han hette, lyssnade och sedan berättade han om sitt liv lite trevande. Han var änkling och far till två flickor.
Efter detta första möte träffades vi ofta. Jag var lycklig över att ha lärt känna någon jag kunde tala med och som förstod mig. Livet var inte längre lika trist som förr.
Svens flickor tyckte inte så värst mycket om att deras far hade träffat en ny kvinna. Fast det hade gått sex år sedan de förlorade sin mor.
Efter ett år överraskade Sven mig med att fria och jag blev både förvirrad och tveksam. Visst hade vi känslor för varandra och Sven var en framgångsrik man med ett välordnat hem.
Han sa ofta att han älskade mig. Men tanken på att ta ansvar för flickorna som då var 12 och 13 år gjorde mig ängslig och rädd. Jag försökte prata med Sven om mina farhågor.
Jag älskade ju Sven
Han blev förtvivlad och sa att han inte kunde leva utan mig.– Om du verkligen älskar mig så skulle du inte tveka, sa han med besvikelse i rösten.Då lät jag mig bevekas.
Jag älskade ju Sven och trodde att med honom vid min sida skulle inga problem bli oöverstigliga. Jag hoppades att lyckan skulle fortsätta le mot oss som den gjorde den ljuvliga sommardag då vi gifte oss.
Men redan från början uppstod ett spänt förhållande mellan mig och flickorna. Jag försökte skapa en förtrolig stämning mellan oss, men det misslyckades.
Flickorna var alltid kalla och avvisande och jag förstod att de ogillade sin fars val. Jag beklagade mig för Sven, men han slog bort det hela.
– Du får se tiden an. De vänjer sig ska du se. Jag lät mig invaggas i tron att allt så småningom skulle bli bra.
Så upptäckte jag att jag väntade barn. Barnet föddes alldeles för tidigt och till min stora sorg överlevde det inte. Jag hade hoppats att barnet skulle bli en länk mellan mig och flickorna.
Sven var underbar mot mig och även flickorna var vänliga och snälla när jag kom hem från sjukhuset. Kanske förstod de hur jag led.Efter en tid började jag hämta nya krafter och framtiden såg ljus ut.
Vi fick senare två barn och Svens flickor blev under- bara storasyskon. Till slut blev vi en stor, härlig familj.Det har gått bra för alla i livet och i dag är vi många med alla barnbarnen och ett barnbarns barn. Anna
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]