Sofie: Jag borde tagit kontakt med min alkoholiserade granne
När hon dog verkade det som att även hennes äppelträd dog.
Men jag hade fel.
För tolv år sedan flyttade jag och min man in i ett vackert hus i ett äldre bostadsområde, där trädgårdarna sedan länge fått växa till sig. I huset bredvid vårt bodde en kvinna som då var 60 år. Hon verkade hålla sig på sin kant, och under alla år såg jag henne bara en enda gång. Vi nickade kort till varandra och sedan var hon borta igen.
Från hennes brevlåda hade jag förstått att hon hette Ingrid. På somrarna hörde vi henne då och då prata med gäster på verandan, det var röster från både vuxna och barn.
När vi klippte häcken eller rensade ogräs vid staketet noterade vi att Ingrids trädgård var både vacker och välskött och vad vi förstod så utförde hon allt trädgårdsarbete själv. Nära tomtgränsen stod ett stort äppelträd som varje år bar så mycket frukt att vi nästan snubblade över dem när de började falla, i både hennes trädgård och vår. Röda, glänsande och riktigt fina äpplen.
Sjukskrivning och missbruk
Åren gick. I grannskapet talades det om att Ingrid var alkoholist. En granne hjälpte henne nämligen att handla.
En av de sista dagarna i oktober 2021 dog Ingrid, endast 72 år gammal. Vi såg ambulansen köra iväg utan blinkande ljus eller sirener och först nu berättade folk i kvarteret mer om Ingrid. Hon hade varit ensam med tre barn i många år, haft ett arbete och skött sitt liv, och hon hade haft stöd av grannar och familj. Hon var en älskvärd person, positiv och glad, men en sjukskrivning triggade igång ett missbruk och förfallet hade snart börjat.
Jag skämdes när jag hörde det, för jag och min man hade mer eller mindre omedvetet antagit att Ingrid hade ett bra liv. Men det var fel, och jag kunde inte förstå att jag varit så blåögd.
Nu står Ingrids hus tomt och den här äppelsäsongen hände något konstigt. På väg ut på en promenad noterade jag hennes äppelträd. Det här året bar det för första gången ingen frukt. Jag tänkte att nu när Ingrid är borta så är även äpplena borta … Trädet såg helt dött ut.
Äpplet kändes som ett budskap
Under min promenad tänkte jag på Ingrid och hur lite vi visste om varandra. Jag önskade att jag hade blivit mer involverad i hennes liv och kanske kunnat stötta henne. Nu var det för sent och jag lovade mig själv att det fick bli en läxa.
När jag kom tillbaka från min promenad såg jag plötsligt att Ingrids äppelträd inte var helt dött trots allt. Högst uppe i trädkronan hängde ett enda stort, rött äpple. Åsynen av det ensamma äpplet kändes som ett budskap till mig att även om Ingrid levt ett ensamt liv och nu var död hade hon också en gång burit frukt. Hon hade trots allt fött barn som själva fick barn och därigenom hade hon satt sitt avtryck i världen.
Den tanken kändes konstigt nog som tröstande, för den fick mig att inse att detsamma gäller mig. Även om jag och alla andra måste gå härifrån en dag så har vi i någon mening burit frukt och lämnat avtryck i vår eftervärld.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]