Ella-Karin förlorade foten i svår olycka – ser positivt på livet
Ella-Karin Erhardsson kommer gående upp från sjön. Hon brukar ibland gå dit på morgnarna med en kopp kaffe för sitta på bryggan i lugn och ro och njuta av den vackra utsikten. Just i dag är sjön spegelblank och ytan ger ifrån sig ett pärlande skimmer.
– Vi bor så vackert och jag är tacksam för att vi har naturen nära intill vårt hem, säger Ella-Karin och slår sig ner på altanen.
Inställningen hjälper Ella-Karin
Morgonens fika, ostmackor med paprika och hembakta kanelbullar, står uppdukat på altanbordet.
Ella-Karin jobbar som sjuksköterska på intensivvårdsavdelningen på Rikshospitalet i Oslo i Norge och kom hem från sitt skift sent i går kväll, och då brukar hon unna sig en lång frukost som start på sin lediga dag.
– Jag brukar säga att jag har det bästa av två världar, ett hem jag älskar att bo i och ett jobb jag trivs med, säger hon och tar en smörgås.
Och kanske var det just hennes erfarenhet från jobbet, som hon tycker så mycket om, som hjälpte henne att hantera de egna tankarna och känslorna efter den olycka som kom att förändra hennes liv.
– Jag har en positiv inställning till livet och det hjälper mig ofta i svåra stunder eller i situationer som inte alltid är så roliga, säger hon och börjar berätta om den varma sommardagen när olyckan hände.
Halkade i gräset och hamnade under maskinen
Ella-Karin hade kommit hem från sitt skift den 14 juli 2021, och hade kört hela natten. Det var under den tredje vågen av pandemin och hon vårdade svårt sjuka covid-patienter på sin avdelning, under många och långa pass.
Ella-Karin Erlandsson
Ålder: 62 år.
Bor: I byn Enskogen, Hälsingland.
Familj: Sambon Börje Jonsson, 67 år, vuxna barnen Albert och Madelene, barnbarnet Hilda och hundarna: Arko, en västsibirisk laika och Vesti östsibirisk laika.
Gör: Sjuksköterska.
Just den här dagen hade Ella-Karin och Börje bestämt sig för att de skulle börja ordna inför den årliga cruising-träffen som äger rum i byn Enskogen varje år. De brukar låna ut sin äng som parkering för bilarna.
– Det har vi gjort varje år sedan fyra år tillbaka. Eftersom vi bor på en stor bondgård finns det gott om parkeringsplatser på vår äng, men det innebär ju också att det är en del att fixa med, så jag kände att jag ville göra det direkt på morgonen.
Ella-Karin bytte om till shorts och en bikiniöverdel, monterade slaghackan bakom fyrhjulingen och började köra. Vid ett ställe blev hon tvungen att stanna för en stor sten på gräsmattan, varpå hon stängde av fyrhjulingen – men inte slaghackan – och gick fram till stenen för att se om hon kunde rubba på den. Stenen var rejält tung och rörde sig inte en millimeter när hon sparkade på den.
– Då tog jag sats för att sparka hårdare, men gräset var fuktigt och mitt i rörelsen halkade jag och vänsterfoten hamnade under slaghackan.
Hon reagerade snabbt med att försöka få loss foten med hjälp av sin högra fot, och på något sätt lyckades hon komma loss. Men när hon försökte ställa sig upp, kände hon direkt att någonting inte var som det skulle. Vänster fot vek sig så fort hon försökte stödja på den.
Ella-Karin skrek till Börje, som klippte gräset en bit längre fram, men han uppfattade inte vad det var som hade hänt. Han trodde att Ella-Karin hade slut på bensin och gick för att hjälpa henne. När han kom fram till henne förstod han genast allvaret. Och Ella-Karin såg det i hans blick.
– Jag tittade ner mot foten och insåg jag att det här ska jag inte titta mer på. Jag måste lägga fokus på att hålla mig lugn och inte gripas av panik.
Hon bad Börje att ringa 112 och även till hennes vuxne son Albert. Hon ville ha honom där som stöd och för att någon skulle kunna stanna hemma på gården och ta hand om hundarna.
Själv fokuserade hon på att hålla sin hand på foten och hälen, försöka hålla ihop det som fanns kvar av hennes vänstra fot. Hon andades lugnt för att inte stressa upp sin kropp, för att inte svimma och bli medvetslös.
Behöll lugnet medan hon väntade på ambulans
Ella-Karin minns att det inte blödde så mycket, och en anledning till det tror hon själv kan ha varit att hon behöll lugnet och inte stressade upp kroppen.
Det tog lång tid för ambulansen att komma och brandkåren hann fram först. Brandmännen hjälpte henne att behålla kroppsvärmen, lade ett förband på foten och gav henne syrgas.
– Det hade skett en trafikolycka samtidigt, därför dröjde det innan en ambulans kunde komma, berättar Ella-Karin.
Det är inte mycket jag kommer ihåg, det var som en svart dimma
När hon äntligen såg ambulansen komma var det en stor lättnad, nu skulle hon få hjälp, och få veta hur illa det var.
Ella-Karin har tidigare arbetat på Hudiksvalls sjukhus, dit ambulansen förde henne, och väl där träffade hon på gamla kollegor.
– Jag minns att jag hörde ”men Ella-Karin, vad har du gjort?”, men i övrigt är det inte mycket jag kommer ihåg. Det var som en svart dimma.
Jagade från rullstol i oktober samma år
Hon opererades direkt och ingreppet tog tre timmar. När Ella-Karin vaknade upp började hon genast fundera på om det var på riktigt, eller om hon hade drömt allt. Men någonting hade definitivt hänt. Hon såg att hon hade händerna och fingrarna kvar och det kändes bra i överkroppen.
– Men när jag lyfte på mitt vänstra ben kändes det lätt, och när täcket lyftes såg jag att den vänstra foten var borta och även två tår på min högra fot.
Hon greps inte av panik och hade inte heller ont, utan försökte minnas vad som hänt. Sedan landade hon sakta men säkert i insikten att hon skulle bli tvungen att lära sig leva utan sin fot.
– Självklart tänkte jag stundvis på hur klantig jag varit, men samtidigt kunde jag också tänka klart nog att jag kunde förstå hur snabbt och lätt en olycka kan ske, säger hon och tillägger eftertänksamt:
– Även när man gör saker man kan och som man har gjort under många år.
– Den enda vägen framåt var att lägga fokus på att försöka ta mig tillbaka till det liv jag levde innan olyckan.
Ella-Karin blev utskriven efter fem dagar, och de första fyra veckorna fick hon sitta i rullstol. Hon beskriver den tiden som ”seg”, men hon tog direkt kontakt med en sjukgymnast och började sin rehabträning. Hon visste att träningen skulle bli otroligt viktig för hennes resa tillbaka, men inte bara den fysiska träningen.
Ella-Karin har också jobbat hårt med den mentala biten sedan olyckan. Hon har fokuserat på nåbara delmål.
– Att kunna jaga från rullstol i oktober var underbart.
Efter fyra veckor fick hon kryckor och efter åtta veckor fick hon sin protes, vilket Ella-Karin beskriver som ”lilla julafton”.
– Helt plötsligt kunde jag röra mig mer fritt och jag bestämde mig för att aldrig sluta sätta upp nya mål för mig själv. Det var ett nytt liv och jag ville lära mig att hantera det på bästa sätt.
För hundarna är jag samma Ella-Karin även om jag saknar en fot och har svårare att gå ibland
Ett av de nya delmålen, efter jakten från rullstol, var att även klara av att jaga med protesen. Det lyckades hon med i november 2021.
Nästa mål var att komma tillbaka till arbetet i Norge, och det skedde sex månader efter olyckan. För Ella-Karin betydde det mycket eftersom hon älskar sitt jobb på intensivvården.
– Det var nog det jag oroade mig mest för, att jag inte skulle kunna jobba med det igen. Jag visste inte om det skulle bli för varmt med protesen eller om jag skulle få värk, men det har gått bra.
Ella-Karin återkommer ofta till att hennes starkaste drivkrafter för att återfå sitt gamla liv, har varit barnbarnet Hilda, Börje och hundarna. De har gett henne kraft och styrka att kämpa sig tillbaka.
– Mitt barnbarn är alltid så glad när hon ser mig och hon vill så gärna leka med mig. Så är det även med hundarna. För dem är jag samma Ella-Karin även om jag saknar en fot och har svårare att gå ibland.
Olyckan har gett mervärde i livet
Olyckan har förändrat Ella-Karins liv, men inte till det sämre. Även om hon i dag är lite begränsad när det kommer till att göra vissa saker snabbt och får tänka sig för när hon går i skogen, så har olyckan gett ett mervärde i livet, enligt henne själv. Hon gör det som faller henne in, och det har också spillt över på maken Börje.
– Tidigare funderade man länge på om man skulle göra någonting eller inte, men nu bara gör vi det vi vill och känner för.
Vi har bara ett liv och vi måste göra det bästa av det
Ett exempel var när de åkte till Stockholm över dagen för att se när en ny häst skulle gå högvakten på slottet. Hon frågade sin man om han ville följa med henne och efter att han sa ja, såg Ella-Karin direkt till att de hade både tågbiljetter och hundvakt.
– Det blev en mysig dag med god mat och en härlig aktivitet ihop. Jag har alltid gillat hästar och för mig var det stort att åka ner och titta på högvakten. Jag känner mig så tacksam att jag kunde göra det.
I dag kör Ella-Karin slaghacka igen. Hon vill inte att olyckan ska begränsa henne och göra henne rädd.
– Vi har bara ett liv och vi måste göra det bästa av det, en olycka kan komma så lätt. För mig hände den när jag gjorde något jag ofta gjort och kunde bra, man vet aldrig när det händer något. Jag gav mig fan på att det ska gå och det finns så många som har det värre.