Överläkaren Helena drabbades av utmattning – efter att ha larmat om kvinnosjukvården
– Jag och mina kollegor har försökt kompensera för alla brister in i det längsta, säger hon.
Ett av överläkaren Helena Strevens favoritprogram på tv är en brittisk dokumentärserie om vardagen på sjukhuset King's College Hospital i London. Det är roligt att följa de olika människoödena, men det är framför allt när hon ser hur väloljat maskineriet inne på akutavdelningen är som hon verkligen njuter.
– Det är helt underbart att se – patienten kommer in på enheten och plötsligt finns det ett helt team omkring henne eller honom, allt från administratörer till lokalvårdare, undersköterska, sjuksköterska och läkare. Alla klickar in direkt för man vet sin roll och man har övat på teamarbetet. Sådana team fungerar som en spontanorkester som knappast behöver en dirigent, säger hon.
Har jobbat i Lund i mer än 25 år
Så här borde det få fungera på alla vårdenheter, enligt Helena. Hon har också själv många gånger fått erfara sådant teamarbete på nära håll i sitt arbete. Helena kom till kvinnokliniken i Lund strax efter att hon avslutat sin specialistutbildning inom gynekologi och obstetrik för 26 år sedan. Hon trivdes så bra att hon blev kvar och under många år kände hon stor glädje när hon gick till jobbet.
Patienten var en i laget
Helena ledde ett vårdteam på specialistmödravården där bland annat barnmorskor, undersköterskor, kurator, psykolog, lokalvårdare och sekreterare ingick. Hon beskriver hur teamet hade en nära dialog med diabetesläkare, barnhjärtkirurger och biomedicinska analytiker. Allt för att kunna erbjuda så bra vård som möjligt till de kvinnor som av olika anledningar har en högriskgraviditet eller annars behöver extra stöd.
Se också: Vi granskar gynvården i #gynupproret
Hon och kollegorna jobbade i sammansvetsade team utan hierarkier, där alla kände till sina egna och andras befogenheter och visste precis vad var och en skulle göra i en given situation. Även patienten sågs som en i laget.
– När man har jobbat i team på det här sättet under lång tid vill alla i teamet göra största möjliga nytta. Man får glädje av att jobba tillsammans med patienten och åstadkomma god vård, men också ägna sig åt forskning och utveckling. Det gör också att man får lätt att rekrytera nya medarbetare.
Var med i gynupproret – tillsammans gör vi skillnad!
Skriv under vår namninsamling genom att klicka här. Du kan läsa alla artiklar inom vår granskning av gynvården här.
Nytt ledarskap när sjukhusen slogs ihop
Därför blev kontrasten så stor när man vid sammanslagningen av sjukhusen i Malmö och Lund 2010 till Skånes universitetssjukhus fick in en ny ledning. Helena – som mellan 2013 och 2017 jobbade som sektionschef över specialistmödravården – beskriver sättet som klinikerna nu skulle styras som både gammaldags och hierarkiskt och utan hänsyn till medarbetarnas kompetens.
Ut med det gamla och in med det nya blev den nya parollen och alla de gamla välfungerande teamen bröts upp. Nu skulle kvinnokliniken i Lund och dess motsvarighet i Malmö enas och bli exakt likadana.
– Enligt nya styrningen har till exempel sekreterarna en sekreterarchef som har en områdeschef som i sin tur har en verksamhetschef. Om sekreterarna då har ett förslag på hur de kan bidra till teamet får de inte gå till oss och prata om det, utan ska gå till sin chef som går till sin chef som går till högsta chefen. Kommer man så långt bort från verksamheten är det enklaste svaret på en förfrågan om ett förbättringsförslag alltid nej, det är min erfarenhet.
Personalen fick inte ge sin syn på organisationen
När teamens olika medarbetare har olika chefer som styr verksamheten från kontoret i stället för från golvet, tvingas de jobba i otakt. Målet att alla enheter skulle ha exakt samma struktur blev viktigare än att verksamheten på daglig basis faktiskt fungerade, enligt Helena.
– Att komma in med en strukturförändring utan att överhuvudtaget fråga professionerna, och inte göra en risk- eller konsekvensanalys, blir inte bra. Vi måste kunna få tala om vad den här förändringen kan innebära för våra möjligheter att ge patienterna ett effektivt och individuellt omhändertagande. När man känner att en stor förändring försämrar våra chanser att hjälpa våra patienter, skapar det en stor etisk press.
Protesterade mot förändringen
Helena och många av hennes kollegor försökte protestera mot de nya arbetssätten, men upplevde inte att någon i ledningen lyssnade på dem. Hon beskriver en rädsla som genomsyrade organisationen. Mellancheferna lade hellre locket på än att rapportera missnöje högre upp i hierarkin. Tystnadskulturen spred sig och arbetsmiljön blev ohållbar. Till sist tog Helena på sig att skriva ner alla brister i ett dokument. Följden blev att en mellanchef fick sluta – men ingen tog tag i bristerna eller styrsätten som orsakat dem på riktigt. Och för Helena blev det alltmer personligt.
– Cheferna gick till facket och påstod att det jag skrivit om alla brister var förtal. Facket gick igång och tyckte att jag skulle avskedas. Då kallades jag upp till högsta chefen. Hon sa att hon ville undvika att avskeda mig, men att jag skulle få en skriftlig varning. Jag kände att jag stångade huvudet blodigt utan att någon tog de verkliga problemen på allvar utan bara gömde undan dem.
Många sade upp sig
Många barnmorskor på Helenas enhet blev till slut så missnöjda med situationen att de sade upp sig. Lång erfarenhet och stor kunskap av specialistmödravård försvann med dem. För Helenas del blev det varken avsked, varning eller någon muntlig tillsägelse. Men arbetsbördan och pressen blev övermäktig.
– Jag och mina kollegor har försökt kompensera för alla brister in i det längsta. Jag har gjort mitt jobb och i viss mån andras jobb samtidigt. Då blir det att man sitter kvar på kvällarna och gör sådant som går att göra när patienten har gått hem. Till slut orkar man inte längre. Jag fick avsäga mig ansvaret för enheten och det har min efterträdare också gjort efter mig. Alla erfarna barnmorskor vi hade har slutat, gått i tidig pension eller sagt upp sig. Samma sak med sekreterarna. Det är katastrof.
Helena blev sjukskriven för utmattning
För två år sedan blev Helena diagnosticerad med utmattning och sjukskriven. Missnöjet med arbetsstrukturen, tystnadskulturen, hoten om avsked och de sena arbetskvällarna hade till sist tagit ut sin rätt.
– Jag sträckte mig längre och längre, till sist tycker man att det är helt okej att gå hem klockan 22 eller 23 på kvällen. Det tog alldeles för lång tid för mig att ge upp, jag har hela tiden trott att man skulle lyssna på protesterna och trott att det skulle hända något. Men jag bad till slut om tre månaders tjänstledighet, vilket beviljades muntligt av min verksamhetschef. Hon skrev dock sedan aldrig på min ledighetsansökan. När jag kom tillbaka efter semestern fick jag se att jag var inplacerad på schemat. Då brast det för mig, all energi bara rann av mig. Jag blev sjukskriven.
Säker vård – men inte optimal
Trots alla problem hon upplevt på kvinnokliniken, tycker Helena ändå inte att patientsäkerheten fått lida.
– Jag tycker att vi har en säker vård, men optimal är den inte. Jag tycker att våra gravida kvinnor med kroniska sjukdomar skulle ha rätt till ett team runt sig. Jag önskar att de hade en barnmorska som de fick gå till kontinuerligt under hela graviditeten, precis som i övrig mödravård. Även om vården är säker, upplever patienterna det som en brist att inte ha en kontinuitet hos samma barnmorska.
Inte nöjd med sättet man hanterar klagomål
En undersökning som allas.se gjort visar att antalet patientärenden från gynekologin och kvinnosjukvården har dubblerats de senaste tio åren. Helena anser att systemet för klagomål har försämrats de senaste åren, med följd att färre problem åtgärdas och följs upp.
– Tidigare när patienterna hade ett klagomål kom ärendet direkt till ansvarig läkare eller enhetschef. Om jag fick ett klagomål på mitt bord kunde jag ringa upp den som hade klagat och be om ursäkt och eventuellt boka in ett möte. Och det här är ingen floskel som jag bara säger – vi har välkomnat alla klagomål. Hur ska vi annars utvecklas? säger Helena, och fortsätter:
– Nu har vi ett system där man ska skriva så kallade avvikelser, det kan både patient och medarbetare göra. Sedan går de vidare till ”avvikelsehantering” och det är ett ord som retar gallfeber på mig. För nu är det bara intressant att ärendet ”hanteras” och kategoriseras. Det kan resultera i en paragraf att det till exempel krävs mer utbildning, och sedan läggs det hela undan i en pärm. Som patient känner man att ingenting händer och att man får gå andra vägar, då går man till tidningen. Det här måste ändras – det känns som hyckleri att uppmana patienter att skriva avvikelser.
Helena Strevens blev Årets visslare
Nyligen prisades Helena med utmärkelsen Årets visslare. Priset delas årligen ut av föreningen Sjukhusläkarna till en person ”som stått upp för demokrati och yttrandefrihet i vården till gagn för patienter och läkare”.
– Jag blev rätt överrumplad. Det var flera av mina kollegor som nominerat mig, men jag trodde inte att jag skulle vinna eller att det skulle bli så stort som det nu blivit. Men det är bra att detta uppmärksammas, för jag tror att liknande saker händer på många andra ställen inom sjukvården på grund av att man tillåter den här gammalmodiga ledningsstrukturen.
Årets visslare
Så här löd Sjukhusläkarnas motivering till att utse Helena Strevens till Årets visslare:
”Årets Visslare tilldelas den fantastiska överläkaren Helena Strevens på kvinnokliniken i Lund. Helena, som är en pålitlig och engagerad medarbetare, påtalade som enhetsansvarig läkare missförhållanden på kliniken och stod upp för patientsäkerhet och tvärprofessionellt samarbete. Helena blev därefter utsatt för repressalier av ledning vilket medfört stor personlig press med påverkan på yrkesliv och privatliv. Personer som Helena, med kunskap om verksamheten i kombination med mod och engagemang, är en garant för vårdens framtid och att tystnadskultur motverkas.”
Helena ska snart gå upp i tid och börja jobba 75% igen, men på en annan enhet än den hon tidigare haft ansvar för, och där hon blev sjuk. Det är med sorg hon konstaterar att hon inte förmår ta ansvar för den avdelning och de kvinnor hon ägnat mycket av sitt yrkesliv åt. Samtidigt ångrar hon inte att hon sa ifrån om de missförhållanden hon såg.
– Jag hade inte klarat av att se allt detta hända och veta att jag inte hade vänt på varenda sten för att rädda situationen. Nu när allt har kommit upp i ljuset finns det kanske ändå lite hopp och en chans till förändring. Jag har fått så många mejl och meddelanden från människor som skriver att det fungerar likadant på deras arbetsplatser. Man får inte protestera – det är verkligen på tiden att vi värdesätter och lyssnar på de som gör det.
Hör gynekologen Katarina berätta: ”Vi riskerar att missa allvarliga saker”
