Anita, 76, har larmat om gynekologbristen i åratal: ”Ingen säker vård”
– Kvinnorna får inte tillgång till den gynvård de behöver, säger hon.
Anita Hagstad, 76, älskar sitt jobb. I över fem decennier har hon ägnat sig åt att hjälpa kvinnor med allehanda gynekologiska och reproduktiva besvär.
– Det är ett varierande arbete. Nu när jag jobbat så länge har jag följt flera generationer i samma familj, i vissa fall är jag nere på tredje och fjärde generationen. Det är fint att få följa dem genom sorg och glädje. Jag tar hand om alla typer av besvär, allt från infertilitet och graviditet till blödningar, urinvägsinfektioner, flytningar, preventivmedelsrådgivning, framfall och inkontinens, säger hon.
Mycket har hänt med den gynekologiska vården sedan Anita började jobba, och sedan hon blev klar specialist 1977. Den tekniska utvecklingen har gått framåt och det spelar en stor roll för både gynekologer och patienter.
– På den tiden när jag började hade vi knappt ultraljud, och det skulle vi ju inte klara oss utan i dag. En annan tydlig skillnad mot tidigare är att patienterna i dag är betydligt mer pålästa, många har varit ute på Google och i Facebookgrupper. Det betyder också att de ställer högre krav och det tycker jag är bra. Jag har ingenting emot att möta de kraven.
Sämre tillgång till gynekologer i dag
Men vissa saker har också blivit sämre. Betydligt sämre. Det största problemet är enligt Anita att det i dag finns för få gynekologer. Eller snarare, för få gynekologer som får avtal med regionen. Anita har sedan 80-talet sin egen mottagning och jobbar enligt något som kallas Lagen om läkarvårdsersättning, även kallat LOL. Det betyder att hennes klinik bedrivs som ett bolag, men är ansluten till den regionala vården och hon får betalt enligt en nationell taxa.
Hör gynekologen Katarina berätta: ”Vi riskerar att missa allvarliga saker”
Sedan 1995 har det i princip varit stopp för nyetableringar enligt LOL. Det vill säga – ingen privatläkare har kunnat starta en egen ny klinik och ansluta den till den regionala vården. Däremot är det sedan 2009 tillåtet att överlåta en verksamhet till högstbjudande kollega – men inte i de fall det finns vårdval inom landstinget i motsvarande specialitet. Det har i sin tur inneburit att ingen har kunnat sälja sina mottagningar eftersom man lagstiftade om vårdval i många regioner 2010.
Enligt Svenska privatläkarföreningen, SPLF, har det sedan dess ändå genomförts försäljningar i vissa regioner till följd av ett antal avgjorda mål i förvaltningsdomstolen. I dag finns det enligt SPLF drygt tusen privatläkare i Sverige som jobbar enligt LOL. Men framtiden för det här systemet att bedriva vård är högst osäker och under utredning.
Var med i gynupproret – tillsammans gör vi skillnad!
Skriv under vår namninsamling genom att klicka här. Du kan läsa alla artiklar inom vår granskning av gynvården här.
Har larmat flera gånger om gynekologbristen
Anita är en av dem som har märkt hur svårigheterna att etablera nya verksamheter påverkar patientsäkerheten. Hon har under många år varnat för att det finns alldeles för få gynekologer i Västra Götaland, där hon är verksam.
– Gynvården är betydligt mer svårtillgänglig i dag. När jag började fick man alltid tid när man sökte vård, men nu är det mycket svårare. Ett tag tog jag emot patienter via egenremisser, men det har jag fått stoppa för jag hinner inte med. Jag måste ju ta hand om de patienter jag en gång har tagit mig an. Jag har i dag ungefär 9 000 patienter som är registrerade hos mig och har ungefär 3 000 besök om året.
Med ålderns rätt hade Anita egentligen behövt trappa ner på verksamheten. I dag jobbar hon tre dagar i veckan och på sikt vill hon överlåta sin privata mottagning till någon annan gynekolog.
– Jag har en sköterska som avlastar mig mycket och hon fyller snart 78. Jag är 76 och vår sekreterare har nyss fyllt 70. Vi är ett intrimmat team, men nästa år funderar jag på att gå i pension. Men det beror ju på om jag kan överlåta min verksamhet. Jag vill överlåta till en person jag själv väljer, men enligt LOL måste jag överlåta till högstbjudande.
Kvinnorna vill inte söka sig till vårdcentralen
I flera skrivelser till regionen har Anita larmat om bristen på gynekologer. Hon har beskrivit hur hon tvingas neka desperata patienter som hänvisas till vårdcentraler, dit de egentligen inte vill gå.
– Kvinnorna får inte tillgång till den gynvård de behöver. De kan ringa runt i dagar, men ingen tar emot nya patienter. Vi som jobbar enligt LOL är ett försvinnande litet antal. Fler borde få avtal av regionen, men pengarna går väl till vårdcentralerna kan jag tänka mig. Många kvinnor som jag pratar med säger att de inte vill gå till vårdcentralen med gynekologiska besvär, de vill inte ”lägga upp sig där” som de säger. De är inte bekväma med det och jag tror inte att särskilt många allmänläkare är bekväma med det heller.
”Många som gråter”
En sak som Anita tycker är viktigt inom vården är kontinuiteten, att patienten får återkomma till samma läkare och inte slussas runt bland olika. Det skapar trygghet och Anita säger att hon många gånger kan hjälpa sina patienter över telefon eftersom hon känner till deras historia. Men hon upplever inte att den typen av kunskap och kontinuitet uppskattas av regionen.
I en skrivelse från 2016 beskrev Anita hur patienterna drabbas av gynekologbristen:
”Eftersom jag har en telefonmässigt och e-postmässigt mycket tillgänglig mottagning (till skillnad från många andra) tar jag dagligen del av hur svårt det är för kvinnorna att få tid hos en gynekolog. Många som gråter. Smärtor, blödningsrubbningar, vulvabesvär, oro för cellförändringar, knutor i brösten etc.”
Inga svar från de ansvariga
Hur många skrivelser till regionen det har blivit genom åren kan Anita inte komma ihåg, men en sak vet hon – någon respons från ansvariga politiker eller tjänstemän har hon aldrig fått.
– Det känns som om jag är Don Quijote, som slåss mot väderkvarnar. Det händer ju ingenting. De som sitter och administrerar sjukvården kommer inte i nära kontakt med folket som söker vården, och då är det lätt att avskärma sig. De tycker väl att jag bara gnäller. Jag får ju respons av mina patienter som tycker att det är bra att jag skriver, men det har hittills inte hjälpt dem att få tillgång till gynekologer.
Kan inte hänvisa dem vidare
Många av kvinnorna som besöker Anita undrar vart de ska vända sig sedan, när hon har gått i pension. Anita har inget svar och ingen att hänvisa dem till, men hoppas att det ska lösa sig på något sätt. För hon brinner för sina patienters välmående.
– Jag har en kvinna här till exempel, som har skrivit en egenremiss för sin mammas räkning. Det står att hennes mamma inte har varit hos en gynekolog på 17 år och att hon har stor oro. Dottern skriver att hon håller tummarna för att vi ska hjälpa henne. Även om jag har slutat ta emot nya patienter gör jag mina små undantag, när det är extra ömmande. Det är svårt att värja sig när det kommer nära inpå så här.
I slutändan är det patienterna som drabbas värst, menar Anita.
– Det värsta som kan hända är ju att de inte får hjälp med sina besvär eftersom de inte får en riktig bedömning. Det kan leda till stor oro för cancer till exempel. Går man länge med besvären kan det i värsta fall inte gå att göra något åt dem. I värsta fall får de ingen säker vård alls.
Se också: Vi granskar gynvården i #gynupproret
