Terese har kämpat för gynvård i över ett år: ”Vet inte hur länge jag orkar”
– Måste jag vara döende eller ligga på psykaukten för att få hjälp, säger hon.
För Terese Eklund i Kristinehamn började besvären dyka upp för ungefär tre, fyra år sedan. Från att ha haft ett aktiv sexliv kände hon hur lusten avtog och hur hon blev trött och orkeslös. Hon tänkte att det kanske skulle gå över av sig själv, men besvären höll i sig.
– Jag har nämnt det vid tidigare vårdbesök, men aldrig riktigt tagit strid för att få hjälp med det. Men så började jag läsa på och lyssna på olika poddar som handlar om hormoner, och kom jag fram till att jag måste ta tag i det här för det kommer inte att bara försvinna, säger Terese.
Se också: Vi granskar gynvården i #gynupproret
Kände sig ignorerad av vården
I oktober 2020 tog hon kontakt med sin vårdcentral för att få hjälp med det hon själv misstänkte var hormonbesvär. Under läkarbesöket berättade hon flera gånger om sina misstankar och att hon gärna ville testa sina nivåer av såväl östrogen som progesteron och kortisol, tre hormoner som påverkar kroppen på olika sätt. Men hon upplevde inte att hon fick något gehör.
– Jag kände mig totalt ignorerad, det kändes som om han knappt visste att jag fanns i rummet ens en gång. Han kollade lite andra grejer och tog andra prov, för att kolla mitt järn bland annat. Men jag hade redan tidigare testat det, så jag hade koll på att det inte var järnbrist. Därför var jag också så specifik med vilka prover jag ville ta. Men när jag inte fick något gehör kände jag hur all energi rann ur mig. Jag blir väldigt tyst och apatisk i sådana situationer och tänkte att jag får väl ha det så här resten av livet.
Tog prover privat
Att få komma till en gynekolog var det inte tal om. I stället fick Terese återgå till en vardag där hon upplevde utebliven sexlust och ökad trötthet. Det blev sommar 2021 och då kände hon återigen att hon hade energi att ta tag in sin situation. Nu vände hon sig till en privat aktör via nätet och fick göra provtagningen via dem. En tusenlapp fattigare fick hon till sist svaren hon väntat på – progesteronhalten i hennes kropp var betydligt lägre än den borde vara.
– Jag hade mindre progesteron än ett barn. Något stod helt klart inte rätt till i min kropp. Så då hörde jag av mig till vården igen, nu hade jag ju ”bevis” för att jag hade problem. Jag kände verkligen att jag behövde trycka upp det i ansiktet på dem för att bli tagen på allvar – ”se här, jag ljuger inte”.
Var med i gynupproret – tillsammans gör vi skillnad!
Skriv under vår namninsamling genom att klicka här. Du kan läsa alla artiklar inom vår granskning av gynvården här.
Har inte råd med privat utredning
Mottagandet från vården var än en gång svalt. Till en början ville sköterskan Terese pratade med inte ens boka en tid åt henne. Hon menade i stället att det var företaget som tillhandahållit proverna som också var skyldiga att ta sig an Terese.
– Och det är klart att de gör det om jag vill, men det kostar ju massor av pengar. Jag är sjukskriven på halvtid och tjänar inga stora pengar. Jag tycker ju att det är vården som har lämnat mig i den här sitsen och att de borde ta hand om mig.
Väntade utanför gynmottagningen
Terese stod på sig och fick till sist komma till vårdcentralen för att ta nya blodprover. De visade samma sak, att hon hade låga nivåer progesteron. Vid ytterligare ett läkarbesök fick Terese veta att hon till slut skulle få en remiss till en gynekolog. Terese blev glad över att äntligen känna sig lyssnad på och en försiktig förhoppning om att faktiskt få hjälp väcktes. Hon har tidigare försökt få komma till en gynekolog för andra besvär, men då mötts av en stängd dörr.
– Vid något tillfälle åkte jag till gynekologimottagningen och satte mig utanför och väntade, eftersom det inte gick att få tag på dem på något annat sätt. Det är rena Fort Knox.
Svårt att komma fram inom telefontiderna
Det var augusti månad när Terese fick besked om remissen. Hon blev lovad en tid inom tolv veckor, men när det hade blivit början av december utan att en kallelse dykt upp, började Terese undra varför det dröjde. Hon har försökt ringa mottagningen, men eftersom hon har både autism och en add-diagnos är det svårt att passa telefontiderna.
– Jag är extremt dålig på tider. Och först ringer man en växel med sina öppettider och när man gjort sitt val för att komma vidare är det andra öppettider där. Två gånger lyckades jag ringa under telefontiderna, men då gick det ändå inte att komma fram.
Rädd för att inte få hjälp
Nu har det gått över ett år sedan Terese började söka vård för sina problem. Glädjen hon kände när hon fick remissen, har övergått i frustration.
– Något säger mig att jag inte ska ha för höga förväntningar. Jag är mest rädd för att jag ska få en tid, men sedan inte få någon hjälp när jag väl kommer dit. Jag har lågt förtroende för vården överlag, och jag vill inte att de ska säga ”ta det här pillret och gå hem”. Jag oroar mig för hur kompetensen ska vara när jag väl kommer dit.
Anmälde till patientnämnden
I mitten av december valde Terese att kontakta patientnämnden i regionen för vägledning. Där fick hon rådet att göra en anmälan, och det har hon också gjort. Terese har förståelse för att det är speciella omständigheter inom vården just nu, i och med coronapandemin, men tycker samtidigt att det är oförsvarbart att tvingas vänta så här länge. Hennes besvär påverkar till stor del hennes liv och vardag.
– Det går inte att ha sex överhuvudtaget. Det här drabbar inte bara mig utan även min partner såklart. Jag förstår inte hur han har orkat stå ut så här länge, med så lite samvaro som vi har. Det är en sorg för oss båda, för man saknar lusten, njutningen och samvaron.
Vill inte vara sin egen läkare
Terese känner allt oftare att hon behöver vara sin egen läkare. Hon läser på, gör research och testar olika metoder för att må bättre. Men samtidigt är allt bara gissningar och chansningar så länge ingen inom vården bekräftar hennes teorier.
– Jag önskar verkligen att de ska göra en ordentlig hormonutredning på mig, där de går på djupet för att hitta vad som är fel. För jag orkar inte ha det så här längre. Ibland undrar jag vad som ska krävas för att någon ska lyssna på en. Måste jag vara döende eller ligga på psykaukten för att få hjälp?
Hon hoppas att fler kvinnor ska våga anmäla till patientnämnden när de upplever att de blivit felaktigt behandlade inom vården.
– Det är viktigt att fler skickar in anmälningar och klagar. Jag förstår att man inte känner att man orkar, men det är bra om fler kvinnor gör sin röst hörd.
Hör gynekologen berätta: ”Vi riskerar att missa allvarliga saker”
