Läsarberättelse: Stressen på lasarettet knäckte mig
Jag hade tagit studenten och började jobba inom vården. Det var givande att ta hand om de äldre på äldre-boendet och det kändes fint att hjälpa andra människor, så jag valde att utbilda mig till sjuksköterska.
Jag var då 20 år och åkte från den trygga landsbygden till storstaden. Jag hade träffat en man som jag blivit förälskad i, jag hade kommit in på sjuksköterske-utbildningen och allt kändes bra till en början.
Se också: 5 saker som får dig att må dåligt på jobbet
Studier och praktik på sjukhus blev en självklar del av livet. Men under utbildningens gång började jag tvivla på mitt yrkesval. Var det verkligen det här jag vill jobba med i resten av mitt liv? Tempot i storstaden var högt och arbetet slet på kroppen.
Jag hade ångest varje morgon
Terminerna fortskred och tvivlet kvarstod, men nu hade det gått så långt att det inte var någon idé att hoppa av utbildningen. Jag studerade klart och fick till sist en sjuksköterskeexamen. Jag var stolt, men också rädd. Vad var det jag hade gett mig in på egentligen?
Efter examen sökte jag ett sommarjobb på ett sjukhus och fick börja omgående. Det var spännande och lärorikt till en början, men med tiden blev det allt stressigare. Samtidigt levde jag ett roligt storstadsliv, men jag hade inga nära vänner och det var vanligt att jag träffade andra stressade människor på tunnelbanan som antingen var på väg till eller från arbetet. Skulle jag verkligen klara av det här tempot? Jag som hade vuxit upp på lugna landsbygden.
Varje morgon när jag vaknade och visste att jag skulle iväg och jobba fick jag ångest. Det började ofta med en tidig uppgång, jag skyndade att få i mig frukost och gjorde mig snabbt i ordning för att sedan springa till bussen. Klockan tickade, snart skulle arbetspasset börja.
Vi hade för många patienter
Det började sällan lugnt, ofta var det en rivstart. Rapportering skulle gås igenom, jag fick reda på vad som hänt under tidigare skift och vad som skulle göras härnäst. Det var inte ovanligt att det rådde överbeläggning på avdelningen, alltför många patienter att ta hand om med andra ord. Det var bråttom att ge mediciner till alla, kanske skulle någon ha antibiotika eller en stark narkotikaklassad medicin – det tog alltid extra tid att administrera.
Tiden gick fort och det skulle inte dröja länge förrän det var dags för en rondgenomgång där läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter väntade. För en blyg tjej var det ett extra stresspåslag när jag var tvungen att prata för så många människor.
Det blev nya ordinationer, uppdaterad planering, nya provtagningar och dokumentation. Plötsligt hade en hel arbetsdag gått och jag insåg att jag inte hunnit kissa och knappt hunnit äta mat heller, blodsockret var lågt och pulsen hög.
Min lön var usel
Vikariatet fortsatte, det var inget tal om en fast anställning. Jag hade en usel lön, arbetade varannan helg och var helt slut efter jobbet. Så fort jag kom hem somnade jag på soffan.
Jag hade hunnit bli 25 år och jobbat drygt ett år som sjuksköterska. Jag grubblade länge men kom till slut fram till att jag måste byta yrke, annars fanns det risk att det skulle sluta med en sjukskrivning för utmattningssyndrom.
Jag sa upp mig från jobbet och jag gjorde slut med min dåvarande pojkvän. Det hade ändå inte fungerat så bra mellan oss på länge. Men det bästa av allt: Jag flyttade ifrån stressen i storstaden och återvände hem till min kära landsbygd. Det valet har jag aldrig ångrat.
/Cissi