Spiralen stack hål på Cecilias tarm – upptäcktes efter åtta år
– Jag kände mig så jävla maktlös och ignorerad, säger hon om bemötandet från kvinnosjukvården.
År 2004 hade Cecilia Forsberg, i dag 49, två barn och hade inte tänkt sig fler den närmaste tiden. Hennes barnmorska satte, under smärtsamma former, in en spiral och egentligen kunde historien ha slutat där. Cecilia hade också tidigare haft spiral och kände sig trygg med att den fungerade som den skulle. Men så plötsligt upptäckte Cecilia att hon var – gravid.
– Vi har alltså ett tredje barn som var helt oplanerat. Jag måste ha blivit gravid strax efter att jag slutade amma mitt andra barn. Antagligen hamnade spiralen snett redan från början. Vi är jätteglada för vår dotter, men det hade ju kunnat vara en situation där det inte alls var så, säger Cecilia.
Orolig för att spiralen fanns kvar i kroppen
När plusset på stickan visade att hon var gravid tog Cecilia kontakt med sin barnmorska. Hon var orolig för att spiralen fanns kvar inne i hennes kropp, och ville gärna få den saken utredd. Men även om barnmorskan tog henne på allvar kunde hon inte tänka sig något annat än att spiralen hade kommit ut den naturliga vägen.
Alla jag pratade med inom vården var så övertygade om att den redan kommit ut att något annat alternativ aldrig undersöktes.
– Jag hade ju ett barn i magen och ville inte störa mer än nödvändigt, så jag stod inte på mig om någon undersökning då. Efter att min dotter hade fötts, 2006, tog jag upp det igen med vården. Jag gick på flera uppföljande samtal efter förlossningen och frågade då om det kunde vara så att spiralen fanns kvar, men alla jag pratade med inom vården var så övertygade om att den redan kommit ut att något annat alternativ aldrig undersöktes.
Hör gynekologen Katarina berätta: ”Vi riskerar att missa allvarliga saker”
Började som en molande värk i ryggen
För Cecilia var det obegripligt hur en spiral – som gjort så ont att sätta in – skulle kunna ta sig ut obemärkt. Men när både barnmorskor och läkare så bergsäkert trodde på den teorin kände hon sig tvungen att lyssna och acceptera. Åren gick utan att Cecilia hade några besvär. Men så, drygt åtta år efter att yngsta dottern fötts, började Cecilia känna en molande värk i ryggen. Hon minns att hon pratade med sin chef och bad att få jobba hemifrån de dagar som värken var alltför tuff.
Fick inget gehör hos vården
Cecilia vände sig till en vårdcentral för hjälp och berättade om sina gamla misstankar om att spiralen fortfarande fanns kvar i kroppen. Där fick hon inget gehör, och Cecilia bytte då vårdcentral. Men när hon undrade om det eventuellt kunde vara så att det var spiralen på något sätt irriterade tarmarna och därmed gav upphov till smärtan, fick hon till svar att tarmarna inte sitter i ryggen. Ingen lyssnade på hennes tankar och Cecilia började känna sig rejält frustrerad.
Var med i gynupproret – tillsammans gör vi skillnad!
Skriv under vår namninsamling genom att klicka här. Du kan läsa alla artiklar inom vår granskning av gynvården här.
– Sedan en natt vaknade jag av fruktansvärda smärtor. Jag bara vred mig och hade så otroligt ont, min man bara satt bredvid mig på sängkanten och kunde inget göra. Den där natten har jag fortfarande så levande i minnet, för det gjorde så vansinnigt ont.
Spiralen hittades under en koloskopi
Cecilia åkte in till akuten, men upplevde inte att hon heller där blev tagen på allvar. Även om hon tillfälligt fick hjälp med smärtan, var det inte förrän hon via en släkting lyckades få en remiss till en koloskopi som hon upplevde att hon verkligen fick ordentlig hjälp. Under undersökning kunde hon se insidan av sin egen tarm på en tv-skärm.
– Bara det var helt bisarrt. Och så plötsligt såg jag hur en pinne satt instucken rakt in i tarmen. Spiralen är ju en vit plastbit, men nu såg den brunsvart ut, precis som en pinne man hittat i skogen.
Arg över att inget lyssnade
Det visade sig alltså att spiralen hade funnits kvar i Cecilias kropp hela tiden, precis som hon själv misstänkt. Smärtorna hon upplevde den där kvällen då hon åkte in till akuten berodde förmodligen på att spiralen då hade trängt igenom tarmen och fastnat där. För Cecilia var det en lättnad att äntligen få svar. Samtidigt kände hon sig arg.
– Jag blev fullständigt vansinnig, framför allt när den första läkaren från vårdcentralen ringde upp efteråt och sa att det här var ju överraskande. Jag hade ju sagt det här hela tiden och hade han bara lyssnat hade det sparat mig själv och vården en massa besvär.
”Maktlös och ignorerad”
Cecilia bokades in för en operation. Hon sövdes ner medan spiralen äntligen plockades bort – åtta år efter att den hade hamnat fel. Sedan operationen har hon inte haft fler problem och hon har även satt in en ny spiral. För henne är inte spiralen i sig problematisk och egentligen inte heller det faktum att den hamnade fel, utan snarare att hon inte känner sig lyssnad på inom vården. Att inte få gehör och bli tagen på allvar är det som har satt djupast spår.
– Jag kände mig så jävla maktlös och ignorerad. Jag känner min kropp rätt väl och vet när något inte är som det ska. Att då träffa jättemånga personer som vägrar lyssna på det man har att säga, vilket dessutom visade sig vara en vettig teori som faktiskt stämde, är otroligt frustrerande.
Cecilia säger att hon upplevde samma nonchalans när hon sökte vård för sin ena dotters magproblem, som efter mycket om och men visade sig vara celiaki, glutenintolerans.
– Jag var inne med henne på vårdcentralen säkert fem gånger och fick bara höra att 95 procent av alla barn med magont är förstoppade. Och så är det säkert, men det finns ju trots allt fem procent som har andra problem. Ändå ville ingen lyssna på det och jag fick kämpa mig till ett test, som sedan visade att hon hade celiaki. Det absolut värsta är när ingen lyssnar på en.
Önskar att någon hade lyssnat tidigare
Att det skulle krävas hjälp från en släkting för att Cecilia skulle få hjälp tycker hon är under all kritik.
– Vad gör de som inte har de kontakterna? Då får man ju ingen hjälp alls. Man ska verkligen vara frisk som en nötkärna för att orka kämpa för rätten till vård.
Cecilia är noga med att påpeka att när hon väl fick hjälp var bemötandet från vårdpersonalen jättebra. Men hon är kritisk till att det krävdes så mycket kraft och energi från henne själv innan hon väl togs på allvar.
– Jag hade önskat att de hade lyssnat på mig, att de hade tagit mina funderingar på allvar och att de hade tänkt lite mer utanför boxen. Det är så lätt att bli en del av statistiken, men vi är alla individer och har alla olika problem och bekymmer.
