Marie-Louise blev kallad till intervju direkt – när hon uteslöt sin ålder: ”Tog på självförtroendet”

Efter reklamen: Se också: "Jag tog bort min ålder från mitt CV"

Höga skall inifrån villan i Värmdö vittnar om att det är en stor hund som bor här. När Marie-Louise Kanon, 60, öppnar ytterdörren och går in slutar skällandet och den ystre berner sennen-hannen Hercules viftar så mycket på svansen att hela kroppen svänger.

– Inte hoppa! beordrar matte, men det är svårt att hålla känslor och tassar i styr när man är en 57 kilo tung unghund.

På köksbänken i det ljusa köket står ­Marie-Louises dator. Hon har ägnat förmiddagen åt jobb. Sedan i höstas driver hon eget företag som kommunikationskonsult. Dessutom skriver hon feelgoodromaner och deckare tillsammans med skrivarkollegan Anna Wester.

– Jag har älskat att skriva hela livet, men nu har det liksom fått blomma ut. Vi har kontrakt på tolv böcker, så vi har att göra det närmsta året, säger Marie-Louise och dukar fram kaffe.

Att hon skulle bli författare var ingen självklarhet. Det är snarare omständigheterna kring hennes tidigare arbetsliv som har tagit henne hit.

Blivit av med sitt sista programledarjobb

samhälleAgneta Sjödin om tuffa tv-branschen: ”Passar inte in”

Chef på börsnoterade företag

Marie-Louise beskriver sig själv som en kvinna med fötterna på jorden som älskar att vara hemma, umgås med sin man och sina barn och att skriva. I dag är barnen utflugna, men i hushållet bor – förutom Hercules – även fyra katter. Ute på tomten huserar ett gäng fluffiga teddykaniner i en jättelik bur.

– Det är min man som tar hand om kaninerna, vi är båda stora djurvänner, berättar Marie-Louise.

Hon började sin yrkesbana inom marknadsföring och har arbetat på börsnoterade företag inom IT, medicinteknik och telekom sedan 1998. I takt med att företagsutvecklingen gick framåt blev det allt viktigare med PR och kommunikation, och Marie-Louise fick tidigt i uppgift att starta upp nya marknadsavdelningar på flera stora företag.

– Jag är självlärd och har utbildat mig längs vägen. När jag startat upp en avdelning har jag ofta blivit kvar och drivit dem vidare som kommunikationschef och investor relation-specialist, där huvuduppgiften varit kommunikation gentemot marknaden och aktieägarna.

Har sökt över 250 jobb

samhälleAnna, 54, är arbetslös – dottern i samma bransch anställdes direkt

Hade lätt att få jobb

För Marie-Louise har yrkeslivet flutit på bra. Hon har ofta blivit rekommenderad vidare till olika tjänster och har aldrig haft problem att få nya jobb.

– På ett företag blev jag till och med anställd när jag var gravid i åttonde månaden med min son. Jag har aldrig varit orolig för att bli arbetslös, och hade aldrig kunnat tro att det blev som det blev säger hon.

Men i januari 2023 gick företaget där ­Marie-Louise var anställd i konkurs.

– Det föregicks av ett enormt intensivt år. Eftersom jag var med i den innersta kretsen och jobbade mycket med ledningsgruppen ända till slutet var jag rätt slutkörd, så jag valde att inte söka några nya jobb innan jag slutade. Jag tänkte att det skulle lösa sig.

Väl på Arbetsförmedlingen fick ­Marie-Louise veta att hon behövde söka mellan sex och nio jobb i månaden för att få a-kassa.

– Jag sökte säkert 20–25 jobb i månaden. Det fanns så många jobb som matchade mina kvalifikationer, varav vissa kändes ”spot on” för mig, men jag sökte även tjänster inom andra branscher.

Förvåningen var därför stor när hon inte fick några svar på sina ansökningar. När ett par månader hade gått, och den enda återkopplingen hon fick var att tjänsten hade ­blivit tillsatt, började hon fundera.

– Jag tyckte det var jättekonstigt och trodde att det var något fel på mitt cv. Så jag skrev om det enligt konstens alla regler, trots att jag var nöjd med det. Men man måste ju hänga med om arbetsmarknaden förändras.

Efter ytterligare några månader utan ­respons dök en ny tanke upp i huvudet.

– Jag började misstänka att det kanske hade med min ålder att göra, vilket inte är en lätt sak att erkänna för sig själv. Det var nästan som att det slog ner som en bomb.

Här är meddelandena som fällde företaget

samhälleIngamaj anmälde företaget för åldersdiskriminering – och vann

Uteslöt sin ålder i arbetsansökningarna

Då bestämde sig Marie-Louise för att göra ett test. Förutom att utesluta arbetserfarenheter från långt tillbaka i tiden tog hon även bort sin ålder och sitt foto från cv:t.

– Då fick jag svar inom en vecka.

Marie-Louise skrattar till åt det tragiska i insikten om att hon förmodligen haft rätt i sina misstankar.

– Jag blev inbjuden till ett videomöte med företaget och såg att personen på andra sidan skärmen hajade till när hon fick se mig. ”Jaha!”, sa hon lite förvånat och började bläddra bland sina papper. Det blev lite konstig stämning.

Intervjun gick bra. Marie-Louise var väl förberedd, hade läst på om företaget, svarade bra på alla frågor och kom med egna ­förslag. Kvinnan på skärmen avslutade ­intervjun med ett ”vi hör av oss”.

– Så gick en vecka och jag hörde ingenting. Efter två veckor ringde jag och frågade hur det gick med rekryteringen. ”Oj, har vi inte kontaktat dig? Vi har gått vidare med en person som är mer kvalificerad för ­jobbet”, blev svaret.

I Marie-Louises värld hade hon kommit till en ålder i livet där hon kunde prestera som allra bäst – barnen var utflugna, hon ­behövde inte vabba, hon hade tid och ork och tog bra hand om sig.

– Jag kände att ”nu peakar jag”. Men i ­stället fick jag stämpeln ”nu är du fallfrukt”. Jag säger inte att jag är perfekt, men enligt mig hade jag allt som krävdes för tjänsten. Förutom goda referenser och arbetserfarenhet så har jag livserfarenhet, ett annat lugn än när jag var yngre och är bra på att hantera konflikter och krissituationer. Plötsligt ska det inte vara någonting värt?

Började tappa hoppet

Eftersom Marie-Louise Kanon är positivt lagd hoppade hon upp i sadeln igen och fortsatte söka jobb. Under de kommande månaderna utan napp gjorde hon om testet med att utesluta ålder och foto i två av de hundratals ansökningar hon skickade. Även på dessa två fick hon svar inom en vecka och blev kallad till intervju.

– På en av dem var det en ganska ung tjej som intervjuade mig. Vi fick bra kontakt och hon avslutade samtalet med: ”Jag vill bara säga att jag gärna skulle jobba med dig, men vi får se … vi är ett ganska ungt gäng.” Det kändes som ett kvitto på att det skulle sluta som förra gången – vilket det också gjorde.

Sakta men säkert börja Marie-Louise ­tappa hoppet.

– Förutom att man känner sig bortvald blir man både ledsen och kränkt. Varför sätter de mig i det facket liksom?

Tiden som följde kände sig Marie-Louise nedslagen och håglös. Hon klistrade in fotot i cv:t igen och fortsatte söka jobb, men la inte ner samma känsla bakom ansökningarna.

– Med tiden kändes det så meningslöst. Och när man går hemma hela dagarna ­känner man sig till slut ganska ensam.

Bra tips!

samhälleUtsatt för ålderism? Så anmäler du till DO

En deppig period

Efter en tid började hon i Arbetsförmedlingens program Rusta & matcha för att få extra stöd ut i arbetslivet. Där mötte hon andra arbetslösa med liknande yrkesbakgrund, som hon kunde utbyta tankar, idéer och nätverk med.

– Det tyckte jag var bra. Men annars var det en deppig period, vilket är väldigt ovanligt för mig. Det tog hårt på självförtroendet. Jag är en kvinna som gått igenom ­klimakteriet och haft en massa förändringar i livet, men ändå varit positiv och haft en massa ork. Och så kommer någon och säger att man inte är värd något? Även om de inte ­säger det rakt ut är det ju det man hör. Det var som om de slog igen en dörr.

Förutom att hon kände sig bortvald på ­arbetsmarknaden dök många andra frågor upp i Marie-Louises huvud.

– Om de nu räknar ut hela mig – betyder det att jag själv också ska göra det? Det var många existentiella tankar som började snurra. Har jag gjort mitt som mamma nu? Har jag gjort mitt på arbetsmarknaden? Vad är det mer som tar slut? Det var jättehemskt.

För att inte falla ner i ett mörkt hål gick Marie-Louise promenader med Hercules, klappade katterna och skrev.

– Men jag tänker på alla de som lever ensamma, som kanske inte har samma trygghet … Jag har ju min man och min familj, och ändå var det otroligt tufft.

Började skriva feelgood

I all sin vilsenhet började Marie-Louise Kanon fråga sig vad hon skulle göra nu.

– Jag insåg att jag inte kunde gå runt och deppa, utan måste ta tag i saken själv.

Under en fika med kompisen Anna Wester, som Marie-Louise hade lärt känna i en manus­grupp fyra år tidigare, föddes en idé om att skriva något tillsammans.

– Vi trodde inte det skulle bli något stort av det, men när vi var klara insåg vi att vi hade skrivit en feelgoodroman.

De skickade in manuset till ett bokförlag och fick napp. Hittills har fyra av de tolv ­kontrakterade böckerna publicerats.

– Nu när jag kan sluta cirkeln har jag insett att författare är ett av få yrken där det inte förekommer någon åldersdiskriminering. Jag träffar ibland förlagskollegor och andra författare i 70–75-årsåldern, och det är ingen som gör någon skillnad på varandra. Det är så skönt. Jag kan hålla på tills jag blir 90 om jag vill.

När Marie-Louise ser tillbaka på tiden som arbetssökande tycker hon att arbets­givare missar väldigt mycket i form av erfarenhet och kunskap när de prioriterar bort människor i hennes ålder.

– Vi tillför ju så mycket mer än bara det som står på pappret. Här har de möjlighet att anställa någon med ork och lust, som inte är i 35-årsåldern och kanske vill byta jobb inom ett år. Dels förlorar de själva på det, dels förlorar samhället på det eftersom det måste underhålla de som inte fått jobb, ­säger hon och fortsätter:

– Jag skulle vilja rekommendera arbets­givare att ge folk en chans och se till vad ­personen kan tillföra i stället för att se till hur gammal personen är. Jag tror att de tar förhastade beslut och går på stereotyper när de bara anställer unga.

Just nu har Marie-Louise även konsultuppdrag inom kommunikation för ett ­produktionsbolag, men med tanke på alla böcker som ska skrivas vet hon inte hur mycket tiden räcker till.

– Det är klart man inte blir någon ­Läckberg direkt, men målet är att kunna leva på det. Det är det här jag vill göra, säger hon.

Marie-Louise är glad att hon vågade ta ­steget att börja skriva.

– Just nu lever jag min dröm. Det kunde lika gärna ha gått åt ett annat håll. Om inte det här hade hänt vet jag inte vad jag hade gjort.

Den här artikeln är en del av Allas granskning Bara en siffra.