Gary Gilmore: Mördaren som krävde att få bli avrättad
För många är Gary Gilmore i dag ett okänt namn. Annat var det för cirka 50 år sedan, då han blev internationellt känd för att själv kräva att få bli dömd till döden för två rånmord i Utah sommaren 1976. Det spektakulära kravet skulle både leda till en av amerikansk kriminalhistorias mest uppmärksammade rättegångar och sätta avtryck på den historiska kartan.
Gilmore föddes den 4 december 1940 i McCamey, Texas, som nummer två av fyra söner. Hans uppväxt var i ordets rätta bemärkelse dysfunktionell. Fadern, Frank Harry Gilmore Sr, mormon men allt annat än dygdig, var svårt alkoholiserad och försörjde sig och familjen genom bedrägerier. Han har beskrivits av både Gary Gilmore och hans bröder som en oberäkneligt våldsam man som ofta skadade sina familjemedlemmar fysiskt.
Under barndomen flyttade Gilmore runt mycket och hann aldrig rota sig någonstans. I tidiga tonåren började han begå brott och åka in och ut ur olika institutioner. Bland annat var han blott 14 år gammal ledare för en bilstöldliga.
Satte inne i Rocky Butte
Men det är inte bara bilden av ett problembarn som målas upp i historien om Gary Gilmores tidiga liv. I de skolor han gick var han sedd av lärarna som begåvad. Många i hans skolmiljö såg också pojken Gary som konstnärligt lagd. Just konstintresset var något han behöll livet ut.
Någon längre skolgång blev det dock aldrig frågan om för Gilmore, som hoppade av under första året i high school för att helt slå sig in på brottets bana.
År 1962, när Gilmore satt inne i Rocky Butte-fängelset i Portland för ännu ett i mängden otaliga småbrott, gick hans far bort i lungcancer. Trots den sedan barndomen ansträngda relationen till den tyranniske fadern blev Gilmore förkrossad när han fick höra om faderns bortgång. Till följd av detta begick Gary ett misslyckat självmordsförsök i fängelset.
I samband med faderns bortgång började det gå rejält utför. Gary begick nu allt grövre brott och 1962 dömdes han till ett 15 år långt fängelsestraff för misshandel och väpnat rån. Straffet började han avtjäna på statsfängelset i Oregon.
Hade symtom på psykos
Efter en psykiatrisk undersökning där det framkom att han inte bara led av en anti-social personlighetsstörning utan även hade symtom på psykos, skulle Gary Gilmore friges villkorligt 1972.
Direkt efter frigivningen hade han chansen att få styr på sitt liv. Han fick både boende ordnat och möjlighet att bedriva konststudier på ett community college i Oregon. Gary skulle dock aldrig påbörja sina studier och hans tid ute i friheten blev kortlivad. Redan en månad efter den villkorliga frigivningen greps han för ännu ett väpnat rån.
Gary hamnade återigen i Oregon-fängelset. Efter några år eskalerade hans våldsamma beteende så pass mycket att han flyttades till fängelset i Marion, Illinois. I dag klassas det som medelsäkert, men på den tiden var det ett fängelse med högsta säkerhetsklass avsett för de mest svårhanterliga och våldsamma internerna.
Efter en villkorlig frigivning från Marion-fängelset 1976 bosatte sig Gary hos sin kusin Brenda Nicol och tog olika jobb, som han dock inte lyckades behålla längre än några dagar. Han inledde ett förhållande med den 19-åriga frånskilda tvåbarnsmamman Nicole Barret Baker, men förhållandet blev snart stormigt. Det var också nu, kort tid efter frigivningen, som Garys kriminella livsföring och våldsbenägenhet skulle få ödesdigra konsekvenser.
Mördade Max Jensen
Det första rånmordet begick Gary kvällen den 19 juni 1976. Mordoffret var Max Jensen, som vid tillfället jobbade på en bensinmack i Orem, Utah. Kvällen därpå begick Gary sitt andra rånmord, då Bennie Bushnell föll offer på sin arbetsplats på ett motell i Provo, Utah. Både Jensen och Bushnell studerade vid Brigham Young-universitetet. De var båda nyblivna småbarnsföräldrar som hade hela sina liv framför sig.
Vid bägge rånmorden hade Gary Gilmore visat prov på extrem hänsynslöshet och likgiltighet gentemot sina offer. Även om ingen av dem hade gjort motstånd när Gary krävt dem på pengar, så hade han vid båda mordtillfällena bett dem att lägga sig ned på marken. Sedan hade han kallblodigt skjutit dem i bakhuvudet med en 22-kalibrig pistol, likt direkta avrättningar.
Samma kväll som Gary mördade Bushnell sköt han sig av misstag i handen när han skulle gömma vapnet. I samma veva skulle Gary hämta ut sin lastbil i en bilverkstad där den stått en tid för reparation.
Bilmekanikern Michael Simpson, hade inte bara blivit vittne till missödet med pistolen i verkstaden, utan även hört skotten som dödat Bushnell. I samband med att Gary lämnade bilverkstaden hade den snabbtänkte Simpson lyckats ta registreringsnumret på lastbilen och därefter genast ringt polisen.
Samma kväll blev Gary också angiven av kusinen Brenda, som han ringt till för att få tag i smärtstillande och bandage. Tack vare Simpsons och Brendas kvicka handlande hade Gary inte ens hunnit utanför Provos stadsgräns innan polisen under odramatiska former kunde gripa honom.
Let’s do it
Mordrättegången mot Gary Gilmore ägde rum den 5 oktober 1976. Tiden strax före och under rättegången, som endast varade i två dagar, krävde Gary själv att han skulle dömas till döden. Anledningen till det minst sagt märkliga kravet var enligt honom själv att han rättmätigt ville sona för de mord han begått.
Gilmore fick sin dödsdom, och den 17 januari 1977 fördes han med fångtransport till en övergiven konservfabrik där han blev avrättad genom arkebusering av staten Utah. Gilmores mytomspunna sista ord löd kort och gott:
– Let’s do it!
Gary Gilmore var den första att avrättas i USA på tio år. Året innan Gary gått upp i rätten hade dödsstraffet återinförts i landet efter den så kallade Gregg mot Georgia-rättegången.
Uppståndelsen kring Gary Gilmores rättegång och avrättning var stor både i USA och resten av västvärlden. Bland annat skrev författaren Norman Mailer en tusen sidor tjock dokumentärroman 1979 med titeln Bödelns sång, som i detalj beskriver Gilmores liv fram till hans avrättning. Denna bok räknas som en av de stora klassikerna inom genren true crime, och filmatiserades 1982 med Tommy Lee Jones i huvudrollen som Gilmore.
Dessutom inspirerades reklammannen Dan Wieden av Gilmores sista ord när han skapade Nikes klassiska slogan Just do it!
Före sin död hade Gilmore begärt att hans ögon skulle doneras till vetenskapen. Detta var det brittiska punkbandet The Adverts inte sena med att plocka upp, och singeln Gary Gilmore's Eyes släpptes 1977. Även låten Bring on the night från 1979 med bandet The Police sägs vara influerad av Gilmores önskan om att bli avrättad.
Efter sin död avlägsnades Gilmores kroppsdelar för att användas vid eventuella transplantationer. Det är oklart om någon av dem kom till någon större användning. Dock är det känt att hans vilja på sätt och vis blev uppfylld då hans hornhinnor faktiskt transplanterades till en annan människa.