Styvsönerna brann inne – pappan fälldes och gick fri
– Ord kan inte beskriva saknaden efter dem men de är med mig varje dag.
Clare Bradburn började avrunda sin dag som lärare på skolan i Hewitt, Texas när hon fick oroande besked. Rektorn kom in i hennes arbetsrum och sa att det var bäst om hon åkte hem. Han hade fått veta att det brann i en byggnad på hennes tomt. Clare skyndade hem. När hon närmade sig huset såg hon brandbilar utanför och grannar som hade samlats på gatan.
– Några av dem grät och hade händerna för ansiktet. Då kändes det som att någon vred om en kniv i mitt hjärta, berättar Clare om den där tisdagen kring skolstart 1986.
Känslan stämde. När hon frågade sin make Ed var sönerna Jason och Joby var fick hon det värsta besked en mamma kan få. Ed berättade att sönerna befunnit sig i det eldhärjade förrådet. De fanns inte mer.
Föll för Ed
Clare, som kramat sönerna så sent som samma morgon, kunde knappt ta in makens ord. Hon hade levt ensam med sönerna länge, de var en tajt trio med starka band. Den nya maken Ed hade hon mött för några år sedan. Han hade ett vinnande sätt, jobbade på den lokala banken och agerade ansvarsfullt. Ed uppvaktade henne enligt alla konstens regler och Clare föll för honom. De gifte sig och det dröjde inte många månader innan Clare var gravid. Ed adopterade också hennes söner. Familjelyckan föreföll total men grumlades något när det kröp fram att Ed fått sparken från banken efter att ha förskingrat pengar under flera år.
Men hennes man var exalterad över deras kommande barn. Det var ett så tydligt fokus att Jason och Joby kom lite vid sidan av. När Edward III var född tog Ed en livförsäkring på honom och de två adopterade sönerna. 50 000 dollar som skulle falla ut i händelse av pojkarnas död. Med ett nytt barn i huset blev atmosfären förändrad. Jason och Joby höll sig borta från Ed. Eller det var åtminstone så Clares syster Peggy minns det.
– På mig verkade det som att de var livrädda för honom.
Även Clare kände av förändringen men fruktade att Edward III skulle komma i kläm om hon lämnade Ed. Branden i skjulet inträffade bara veckor efter att hon luftat sina farhågor. Clare var förkrossad efter branden. Eds beteende var mer märkligt. När Clares syster ville krama om honom för att trösta sa han något i stil med "Det är sådant som händer". Men man kan ju säga märkliga saker när man är i chock.
Han berättade att han varit inne i huset och bytt blöjor på babyn när branden härjade i skjulet på baksidan av huset. Ed hade inte hört att folk bankade på ytterdörren för att larma.
För att skona föräldrarna fraktades de eldhärjade resterna av skjulet till tippen samma kväll. Pojkarnas död avskrevs som en tragisk olycka. Men Clare kände att något var fel. Att Ed hade något med branden att göra. Hon tog kontakt med den lokale distriktsåklagaren Vick Feazell för att få honom att utreda pojkarnas död. Och åklagaren insåg snabbt att här fanns gott om omständigheter som tarvade en förklaring. Utredarna skred till verket och tio månader efter dödsbranden hade åklagaren tillräckligt med bevis för att plocka in Ed misstänkt för mordbrand.
Vid fällande dom skulle adoptivpappan riskera dödsstraff.
Feazells åtal gick ut på att Ed på något sätt fått pojkarna medvetslösa och att han därefter placerat dem i skjulet och tänt på. Detta skulle även kunna gå att styrka med tekniska bevis. För innan resterna av skjulet fraktats bort hade en brandman tagit bilder av förödelsen. Många bilder. Bra bilder.
Med stöd av bilderna och hur pojkarna anträffats kunde två experter hävda att det troligaste var att dörren till skjulet var stängd. Två bränder hade anlagts och någon sorts brandfarlig vätska hade använts för att skynda på processen. Pojkarna hade inte försökt ta sig ut och det fanns inga spår av dödskamp. I åklagarens ögon ett klassiskt fall av mordbrand.
Det fanns även andra "besvärande omständigheter" som Clare kunde vittna om. Märkliga saker Ed gjort och inte gjort innan branden. I vanliga fall var han snabb med att fylla på med saker som saknades eller behövdes i hushållet. Men vid det här tillfället hade han struntat i att fylla på med till exempel flingor och medicin.
– Och de nya skolkläderna som han inte lät pojkarna ta på sig. Först ville han inte ens att vi skulle köpa nya kläder till terminsstarten. Sedan när vi väl gjorde det insisterade han på att de inte skulle ta på sig dem och att prislapparna skulle vara kvar.
Ed propsade också på att kläderna skulle förvaras i garderoben så länge. Dagen efter branden lämnade Ed tillbaka de oanvända kläderna till affären.
Förutom de här märkligheterna kom livförsäkringspremierna på pojkarna. Branden inträffade bara dagar efter att de börjat gälla.
Att Ed fått sparken för förskingring tidigare gav åklagaren ytterligare fakta att lägga i den besvärande vågskålen.
"Allt jag kan säga är att jag inte gjorde det"
Men han hade svar på tal. Försvarets linje gick ut på att pojkarna råkat sätta fyr på skjulet och fastnat i lågorna. Försäkringarna, hävdade Ed, var ett sätt att spara pengar till pojkarnas college. Att han hade sparat prislapparna på kläderna handlade bara om att de skulle gå att byta om det blivit fel storlek. Och Ed hade många på sin sida. Ett 20-tal vittnen ställde upp för att intyga att Ed Graf Jr inte var den diaboliska människa som åklagaren och Clare ville utmåla honom som. Utgången var oviss. Åklagaren var medveten om att det var ett indiciefall. Eftersom de brända resterna av skjulet förts bort och förstörts fanns det inga tekniska bevis som kunde binda Ed till mordbrand. Det fanns bilder och experter.
Men Ed dömdes till livstid för överlagt mord. Clare har fått leva vidare med sorgen och saknaden efter de två sönerna men hon har ändå vetat att deras mördare sitter inspärrad. Ed har hela tiden, även efter domen, nekat till morden.
– Allt jag kan säga är att jag inte gjorde det. Jag älskade dem och behandlade dem som om de var mina egna barn, berättade han i intervjuer från cellen.
Och fallet har varit uppe till ännu en rättslig prövning. 22 år efter domen gjordes en bred granskning av fall där misstänkte dömts för mordbränder baserat på expertutlåtande om sotmönster och brandskador.
Eds fall var ett av dessa. Nu ifrågasatte man om det verkligen var möjligt för experter att fälla de omdöme de gjort baserat på bilder från det nedbrunna skjulet. Och i Eds fall kom myndigheterna fram till att experterna gått för långt i sina utlåtande.
Efter att Ed suttit 25 år i fängelse fick Clare utstå en ny rättegång om sönernas död 2014. Eftersom experternas tidigare utlåtanden avfärdats så blev det en ny utmaning för distriktsåklagare Abel Reyna. Nu hade försvaret kallat en brandexpert som kunde konstatera flera saker. Bland annat att det var omöjligt att avgöra om dörren till skjulet varit stängd eller inte. Att säga var elden startat var inte heller möjligt. Det gick helt enkelt inte att avgöra om elden varit anlagd eller om den uppstått av en olyckshändelse. Eds försvarare stod fast vid linjen att pojkarna orsakat branden de dog i.
Efter två veckor gick juryn till överläggning men kunde inte enas om ett beslut. Röstetalet var 10-2 men i vilken favör var okänt. Inför risken med att rättegången skulle behöva göras om valde Ed Grafs team att söka en uppgörelse, en så kallad "plea deal". Och med det ändrade Ed sin inställning till misstankarna. Han som hävdas sin oskuld sedan branden 1986 erkände sig nu skyldig till att ha mördat Jason och Joby.
Beskedet skakade åhörarna i grunden. Clare hade en olustig känsla av att det senkomna erkännandet var en del av en plan. Men åklagaren tog det som en seger och domaren dömde Ed till två 60 åriga fängelsestraff att avtjänas parallellt.
Clare och Eds numera vuxne son Ed Graf III vändes sig direkt till pappan i rättssalen.
– Du är ingen far. Du är ingen man. Gud må ha barmhärtighet med din själ för det finns ingen barmhärtighet att få från dina medmänniskor.
Eds erkännande var bara en av de juridiska bomberna. Nummer två briserade när Ed blev villkorligt frigiven bara två veckor senare. Det visade sig att det fanns ett juridiskt kryphål han kunde åla sig igenom. I den tidigare förhandlingen hade Ed gått med på att erkänna mot att han fick tillgodoräkna sig den tid han redan avtjänat i fängelse. Kryphålet bestod i den så kallade Mandatory release law som kommit till för att få ner antalet fångar i de överbefolkade fängelserna i Texas. En lag som innebar att fångar dömda för våldsbrott mellan 1977 och 1987 kunde bli villkorligt frigivna efter att ha avtjänat minst en tredjedel av straffet. Ed Graf, som erkänt mordet på sina två adoptivsöner, uppfyllde de kriterierna och blev följaktligen utsläppt ur fängelse. De första åren tvingades han bära fotboja men den togs av 2018. Enligt uppgift bor han kvar i Texas och jobbar på bygge.
Clare bär fortfarande på saknaden efter pojkarna men också skuldkänslor för att hon överhuvudtaget tog in Ed Graf i deras liv.
– Om det 'är något jag skulle vilja säga till Ed så är det att den verkliga domen inte har fallit än och att han en dag kommer att få sona för sina brott.