Fängelset blev en väckarklocka för Sandra: ”Så mycket skamkänslor”
– I dag hjälper jag människor som lever det liv jag tidigare levde.
Huset i Storebro utanför Vimmerby har gul putsfasad, en stor trädgård och ligger vackert intill skogen. Här bor Sandra Lundgren med sina båda barn Angelina och Damian.
Ett typiskt vanligt boende på landsbygden, tryggt och stabilt. Ett liv i lugn och harmoni. Så är det också – i dag.
För det här är Sandras nya liv – långt ifrån det stormiga och destruktiva leverne som var hennes vardag för några år sedan. Och som slutade med ett ettårigt fängelsestraff där skammen och självhatet lade sig som en våt filt över henne.
Men som också förde något gott med sig.
– Fängelsevistelsen blev en väckarklocka, säger Sandra som idag arbetar som livsstilskoordinator.
Samtidigt är hon ständigt på sin vakt. Vill inte att hennes gamla jag ska slå klorna i henne.
– Har man min beroendeproblematik finns alltid en risk att falla tillbaka i spelmissbruk, drogberoende och kriminalitet. Och att på nytt hamna i en destruktiv relation. Jag är medveten om att kvinnor som jag lätt faller för fel män, likväl som att den typen av män dras till sådana som mig, säger hon.
Flyttade till Småland som barn
Hon flyttade till Vimmerby från Stockholm med sin familj när hon var fyra år gammal. Men hennes pappa trivdes aldrig med livet i småstaden och flyttade snabbt tillbaka till Stockholm.
Sandra och hennes båda yngre syskon bodde kvar med sin mamma i Vimmerby. Sandra beskriver de första åren av sitt liv som trygga.
Men på vägen till skolan bodde en äldre man och en morgon när nioåriga Sandra gick förbi bad han henne ta in tidningen till honom. Hon fick en tjugokronorssedel stoppad i handen.
– Jag blev glad, för 20 kronor var mycket pengar på den tiden.
Så fortsatte det morgon efter morgon, med den skillnaden att mannen började göra närmanden.
– Barn skulle inte skulle prata med främmande människor, eller ta emot pengar, hade jag fått lära mig. Därför berättade jag aldrig för någon vuxen om den här mannen eftersom jag gjort fel.
– Istället berättade jag för ett par kompisar om den "generösa gubben". De började också besöka honom.
Granne polisanmälde
Till slut var det några grannar som noterat de frekventa besöken av barn hos mannen och gjorde en polisanmälan. Sandra och hennes kompisar hamnade i polisförhör, och då fick hennes föräldrar också veta vad som hänt.
– Det var så mycket skamkänslor och jag skuldbelade mig själv, säger hon.
– Då såg jag inte det som att det var hans fel, utan att felet var vårt, vi som uppmuntrat honom. Det var också så som jag upplevde att vuxenvärlden tänkte.
Sandra flyttade till sin pappa i Stockholm och bodde där under några månader innan hon kom tillbaka till Vimmerby, fortfarande med stor skam inom sig.
– Skamkänslorna gjorde mig arg och utåtagerande. Hela jag var ett stort fel, och då kunde jag likväl fortsätta att göra ännu mer fel.
Självhatet ledde till destruktivitet. Hon var drygt 13 år när hon började umgås med betydligt äldre killar som höll på med droger, stölder och annan kriminalitet.
– Jag stal bland annat cigaretter som jag sålde på skolan när jag var där.
Och det var inte ofta. Mamma Eva var förtvivlad och socialen kopplades in. Sandra hamnade på utredningshem och kände sig ännu mer fel.
Började känna hat
Samtidigt hade skamkänslorna efter de sexuella övergreppen omvandlats till ett hat mot förövaren. Det kändes som det var hans fel att hennes liv förvandlats till kaos. Mannen slapp fängelse på grund av sin ålder och skadeståndet till Sandra blev fjuttiga 5 000 kronor.
Efterhand eskalerade hatet så mycket att hon tog lagen i egna händer.
– Jag åkte dit med en killkompis för att råna honom. Medan kompisen snokade på övervåningen uppehöll jag mannen nere i köket. När han började titta konstigt på mig och kommentera mina bröst blev det för mycket. Jag tog en flaska som stod på bordet och drämde i huvudet på honom. Han vacklade till, då tog jag en krycka och smällde till honom så att han ramlade, sedan stack jag därifrån.
Dagen efter plockades Sandra in på polisförhör. Det blev på nytt ett utredningshem och därefter HVB-hem i ett och ett halvt år.
– Det var vad jag behövde just då, säger hon. Jag fick gå i skolan, kände mig sedd och växte som människa. Jag kunde göra bra saker och var inte bara fel.
Men det fanns fortfarande mycket ouppklarat i hennes liv. När hon skulle flytta ut från HVB-hemmet var personalen orolig för att hon skulle gå tillbaka till ett destruktivt liv.
Och så blev det, fast på ett annorlunda sätt. Hon var 16 år när hon träffade en tio år äldre man, de flyttade ihop och tillsammans med honom fick hon sina båda barn. Det blev åtta destruktiva år som slutade på ett våldsamt sätt där hennes sambo dömdes för försök till dråp.
Sandra Lundgren
Ålder: 35 år.
Familj: Barnen Angelina, 15, och Damian, 13.
Bor: I ett hus i Storebro utanför Vimmerby.
Gör: Arbetar som livsstilskoordinator på ett företag som har uppdrag åt socialtjänsten.
Fritidsintressen: Utöver att umgås med mina barn, älskar jag att gå långa promenader i skogen, vistas vid hav och sjö, och vara nära naturen. Det blir också en del träning och yoga.
– Min sambo hade en drogproblematik, och mycket av mitt liv handlade om att ta hand om honom, samtidigt som jag jobbade och utbildade mig till undersköterska. Jag ville att vi skulle vara en hel familj med mamma, pappa och barn.
– När det gick åt skogen tog jag på mig skulden, det kändes som att jag gjort fel.
Missbruksproblematik
Det ledde till nya destruktiva relationer och ett liv med spelmissbruk, drogmissbruk och kriminalitet.
– Spelandet och drogerna var ett sätt att fly från problemen, jag gick omkring som en zombie. Jag kände noll empati mot andra människor och mådde psykiskt dåligt. Åkte in och ut från psykiatrin. Mycket av detta berodde på min ADHD-diagnos som jag fick senare.
Hon är själv förundrad över att hon fick behålla vårdnaden om barnen.
– Barnens far, som kommit ut från fängelset, och min mamma tog ofta hand om dem.
Ett försök till utpressning gav 150 timmars samhällstjänst i straff. Men hon misskötte straffet och när hon senare åtalades för att ha gjort sig skyldig till grov stöld var samhällets rättsapparat betydligt tuffare. Tolv månader i fängelse!
– Jag minns beskedet, säger hon. Jag bröt ihop, fick världens utbrott hemma i lägenheten och hoppade på teven i ren frustration. Det var ju inte detta jag ville med mitt liv!
– Jag tyckte så illa om mig själv och försökte ta livet av mig flera gånger. Ena gången var det riktigt nära och jag vaknade upp på sjukhuset efter att legat i respirator i tre dagar. Då kände jag bara: ”fan, jag lever.” Samtidigt insåg jag att ett självmord var ett svek mot mina barn. Men någonstans tyckte jag de skulle ha det bättre utan en mamma som mådde som jag gjorde.
Vädjade om hjälp i fängelset
När hon skulle börja avtjäna fängelsestraffet var hon en nedbruten människa, men samtidigt insiktsfull.
– Jag vädjade till fängelsepersonalen att de skulle hjälp mig. Jag ville verkligen få ett nytt liv.
Det blev mamma Eva och barnens far som fick ta hand om barnen och att hon trots fängelsestraffet fortfarande fick behålla vårdnaden är ett mysterium för henne än idag. Samtidigt är hon tacksam för det.
– Då kände jag oerhört mycket skuld över att de skulle behöva skämmas för att de hade en mamma som satt i fängelse.
Under tiden i fängelset fick Sandra besök av barnen vid två tillfällen. Det blev riktiga högtidsstunder. Men känslan när de skulle åka därifrån och hon stanna kvar var hemsk. Då rann många tårar.
– Även om det här var för fem år sedan kan jag än i dag må dåligt när jag tänker på avskeden. När de åkte ifrån mig tänkte jag: ”vad fan är det jag har utsatt dem för?”
I fängelset fanns andra kvinnor som var mammor. Att prata med dem hjälpte henne mycket.
– Jag var inte ensam om att ha gjort fel. Jag förstod också att det fanns en anledning till att det blivit som det blivit.
Fick kontakt med KRIS
Under fängelsetiden fick hon kontakt med representanter för KRIS som står för Kriminellas revansch i samhället. Organisationens representanter fick henne att tro på ett normalt liv utanför fängelset. Hon gick också olika program och satte upp mål för hur hennes liv skulle se ut efter fängelsetiden. Det vände hennes tankemönster, hon blev hoppfull. Strafftiden blev slutligen sex månader i fängelse och två månader med fotboja i hemmet.
Men att komma ut från fängelset var tufft.
– Jag kände att jag får inte svika mina barn en gång till. Men man är väldigt ensam i en sådan situation. Jag kunde gå tillbaka till mitt gamla umgänge och fortsätta som förut, men dit ville jag inte. Sedan fanns de vänner som jag haft innan allt gick utför och de ville inte veta av mig.
Värst var skammen.
– Att gå till affären och handla var jättejobbigt, det kändes som att alla tittade på mig. Sedan visste jag att barnen också fick lida för det jag gjort.
– Jag sökte jobb, men fick förstås inget eftersom jag suttit i fängelse. Många gånger tänkte jag: ”nu skiter jag i det här”. Då var jag nära att gå tillbaka till det gamla livet, samtidigt fick jag ångest av vad det skulle innebära för mina barn.
Det som definitivt tog henne bort från tankarna på det destruktiva levernet var när hon kontaktades av KRIS och erbjöds en utbildning till livsstilskoordinator. Efter den ettåriga utbildningen skulle hon få arbeta med människor som var i samma situation som hon själv varit.
Här fanns äntligen en möjlighet och Sandra tvekade inte.
– Det blev min räddning, säger hon.
Självkänslan växte
– Under utbildningen fick jag också arbete som personlig assistent och jag började jobba på min självkänsla. Jag tog stöd av organisationer som till exempel Anonyma narkomaner, NA, och gick på deras möten. Självkänslan växte, jag vågade stå för den jag var och jag kände att jag ägde min historia.
Sandra arbetar nu som livsstilskoordinator åt ett företag som har uppdrag åt socialtjänsten. Hon tar hand om trasiga familjer som är i behov av akutboende och arbetar med barn som kommer från missbrukarfamiljer.
– Jag hjälper sådana människor som lever det liv jag levde tidigare, säger hon.
Hon mår bra, och hon märker att barnen också mår bättre efter det som de fått gå igenom. Hon är förstås lite extra vaksam så att inte de ska hamna i samma situation som hon själv. Nu finns också framtidsplaner.
– Jag drömmer om att kunna öppna ett familjehem.
Hon har fått tillbaka en del gamla vänner och även skaffat en ny vänkrets. Den tidigare ansträngda situationen med hennes familj har reparerats.
– Jag vet att jag har gjort fel, men nu har jag visat att jag kan göra rätt och jag hoppas min omgivning förstår det, avrundar hon innan det är dags för en långpromenad i skogen.
Hit kan du vända dig för att få hjälp
Anonyma alkoholister, AA: Om du, en familjemedlem eller vän har alkohol- problem. Finns på många orter i Sverige. Tel: 08-720 38 42. E-post: [email protected]
Anonyma narkomaner, NA: Vem som helst som vill sluta använda droger kan bli medlem i Anonyma narkomaner. Tel: 0771-13 80 00. E-post: [email protected]
Bris, Barnens rätt i samhället: Stöd för alla unga under 18 år som behöver prata med någon, öppet dygnet runt. Tel: 116 111. På www.bris.se finns även en chatttjänst.
Föräldralinjen: Är till för dig som är orolig för ditt barn eller ett barn i din närhet: Tel: 020-85 20 00.
Kvinnofridslinjen: Ger stöd till dig som utsatts för hot och våld: Tel: 020-50 50 50.
Rise, Riksföreningen mot incest och andra sexuella övergrepp i barndomen: Tel: 08-696 00 95. E-post: [email protected]
KRIS, Kriminellas revansch i samhället: En kamratförening bestående av före detta kriminella och missbrukare som hjälper människor som friges från fängelse att hålla sig borta från kriminalitet och droger genom att erbjuda dem ett nytt, hederligt och drogfritt socialt nätverk. Tel: 08-642 00 06. E-post: [email protected]