Tina mobbades på sin arbetsplats: ”Jag vill inte skämmas längre”
– Det var inte mitt fel att jag blev utfryst, säger hon.
Tina var Sveriges första kvinnliga officer och trivdes väldigt bra i militären.
– Det var en häftig tid, men jag hade andra mål.
Hon drömde om bli läkare och hennes enorma driv passade bra för de krävande studierna. Efter grundutbildningen gick hon vidare till att bli specialist och lyckades bli färdig år 2000, parallellt med att hon hade två små barn att ta hand om. Senare läste hon till specialist inom arbetsmedicin och blev därmed dubbel specialist.
– Jag tyckte det var roligt att utvecklas och ville egentligen satsa på något med barn, men det blev kirurgi som av en slump blev min första inriktning.
Som mamma med barn fick hon mycket att göra under perioden. Så småningom hamnade hon på narkostjänstgöring.
– Det var svårt med mentorskap vid den här tiden och det begränsade mina möjligheter efter studierna.
Det var en av anledningarna till att Tina satsade på urologi istället för allmänkirurgi, för där fanns en man som snart skulle gå i pension och som var helt fantastisk. Han var frikostig med att lära ut sin kunskap och gjorde allt för att stötta Tina.
– Jag blev klar, började jobba och hade massor med energi. Det kändes som det fanns mycket att uträtta och det var ju därför jag valt jobbet.
Starten på helvetet
Men det blev inte riktigt som hon hoppats. På grund av organisationsförändringar och andra problem kände hon sig till slut tvingad att sluta. Istället återvände hon till Försvarsmakten och jobbade där som sjukvårdsplanerare på högkvarteret i Stockholm i ungefär tio år.
– Till slut tyckte jag att det blev tungt att pendla från Enköping och 2014 sökte jag nytt jobb mer lokalt.
Tina lyckades hitta en ny intressant utmaning som läkare, där hon också blev ledningsansvarig. Hon hade sökt och fått ett större ansvar och såg fram mot att kunna påverka utvecklingen mer inom avdelningen. Det skulle bli något helt annat.
Hon kom till en plats med svagt ledarskap, med sjukskrivna vakanser som inte fyllts och en pågående konflikt mellan en läkare och en chef.
Inget av detta visste hon om när hon tackade ja till tjänsten. Tina hade helt enkelt gett sig in i ett getingbo utan att veta om det – och det skulle dröja innan hon förstod vad som pågick och inte minst hur hon själv skulle utsättas.
”Du är mobbad”
Mobbningen kom smygande. Den ena svaga ledningen ersattes av nästa – och det ofta. På sex månader hann sex chefer passera revy.
– Det som var jobbigast för mig var att positionering inom gruppen blev viktigare än att ta hand om patienterna. När jag gick emot detta ledde det till att jag blev sårbar.
Tina blev baktalad och de som styrde inofficiellt på avdelningen gick bakom ryggen på henne. Själv visste hon ingenting om vad som pågick, mer än att hon själv mådde allt sämre.
– Jag blev efter en tid utsedd till ett arbetsmiljöproblem, det fick jag veta via fackliga företrädare.
Till slut var det en tjej som precis blivit anställd som kom in på hennes rum och sa rakt ut: ”Tina, du är mobbad!” Hon vågade säga ifrån, men som ny hade hon ingen möjlighet att påverka. Men orden öppnade dörren för att Tina skulle inse vad som faktiskt pågick.
– Jag ville inte tro det. Jag var ju själv specialist inom arbetsmiljö och jag kom med bortförklaringar. Men när jag började se mig omkring insåg jag att hon hade rätt.
Tinas höga krav på sig själv och andra i samband med patienthanteringen blev något som irriterade en del. Istället för att inspirera blev Tina sedd som besvärlig. När hon borde hyllats, så blev hon än allt värre utsatt.
– Det fanns även starka vänskapsband mellan olika chefer. Till och med en kärleksrelation mellan två, och det förstörde mycket.
Tina blev allt mer utfryst på det där sättet som vuxenmobbning ofta fungerar. Hon fick inga mejl eller inbjudningar. Ingen talade om för henne när det var möten.
– Jag satt ensam på mitt rum och var helt utesluten ur verksamheten och absolut från allt socialt liv på mitt arbete. Alla gick när jag kom till fikarummet, säger Tina.
Jag satt ensam på mitt rum och var helt utesluten ur verksamheten
Fråntogs ledningsansvaret
Allt detta var helt förödande för henne och styrdes i huvudsak av personerna med nära relation med varandra. Samtidigt fanns det inte direkt någon som hade civilkurage nog att gå emot.
Tina blev fråntagen sitt ledningsansvar och sin läkartjänst via ett brev hem till brevlådan. Hon erbjöds en förflyttning till ett jobb som fanns söder om Stockholm, vilket naturligtvis var helt omöjligt för Tina.
– Från den 18 juni 2018 blev jag sjukskriven. Jag hade älskat mitt jobb och mitt yrke. Men mobbningen gjorde att jag förlorade allt. Framförallt var det förödande att veta att någon ville mig så illa.
Allt hon jobbat för och sett fram mot blev en katastrof.
– Jag ville bara göra ett bra jobb för framförallt för patienterna, men det fanns många med dolda agendor och det tog störst plats. Jag tyckte till slut att det gick ut över patientsäkerheten – och det långt innan jag insåg att jag själv var mobbad, konstaterar Tina.
Ville ta sitt liv
Hon gick in i en utmattningsdepression, som berodde både på underbemanningen och på mobbningen. I efterhand kan hon se att de höga målen hon hade i sitt arbete, som hon hoppades skulle leda till en bättre sjukvård, också gjort att sänkt garden kring sin egen person.
– Jag tror att jag upplevdes som ett hot.
Vid ett tillfälle när arbetsgruppen skulle åka på en utbildningsdag till Stockholm, mötte Tina sina nio kollegor på tågperrongen. De berättade att de hade bokat en gruppbiljett och att de skulle sitta tillsammans. Tina Vilhelmsson fick köpa sig en egen biljett och hamnade därmed i en helt annan tågvagn.
– Den känslan jag fick i bröstet, den borde alla få uppleva. Då gör man aldrig så mot en annan människa.
Tina var sjukskriven i ett halvår 2018 samtidigt som facket försökte reda ut problemen, utan framgång. Hon anmälde själv arbetsplatsen för arbetsskada till Försäkringskassan.
– 2019 blev jag utförsäkrad, men det tog två år innan utredningen var klar och jag fick faktiskt rätt. Tyvärr räckte det med den höga arbetsbelastningen som orsak, för jag hade velat att de även gått vidare med mobbningen – något jag betonat i min anmälan. För mig hade det varit viktigt, förklarar Tina.
Nu räckte det med bara den andra situationen för att hon skulle få sin sjukdom klassificerad som arbetsrelaterad. Det som också blev tydligt under tiden var att Tina inte klarade gå tillbaka till arbete även om Försäkringskassan tyckte att en läkare med dubbel specialistkompetens, och som hade officersutbildningen inom militären, skulle packa bröd eller något annat utan större ansvar eller tankeverksamhet.
– Jag var nära att ta livet av mig. Det är enbart tack vare mina barn som jag sitter här idag. Jag kände mig väldigt utsatt och kränkt.
Tina blev i alla fall tvungen att söka olika jobb och blev snart utan a-kassa.
– Det jag hoppas kan komma fram av min historia är att mobbning verkligen kan drabba vem som helst, oavsett yrke eller utbildning. Ännu viktigare är att öka medvetenheten så att ingen annan ska behöva bli utsatt för detta.
Tina hoppas man börjar tänka efter hur man behandlar människor och att dysfunktionella arbetsplatser behöver ses över.
Jag är övertygad om att många självmord har en bakgrund till vuxenmobbning som aldrig uppmärksammas
– Jag är övertygad om att många självmord har en bakgrund till vuxenmobbning som aldrig uppmärksammas. Det finns inga kännbara straff för en arbetsplats som inte ser till att detta inte förekommer, berättar hon.
Mobbingen har förändrat hela hennes liv, men också hennes egna barn som också blev påverkade av hur deras mamma blev behandlad.
– De var naturligtvis oroliga och det fanns en ledsamhet över hur allt blivit efteråt också. Jag delar också erfarenhet av mobbning med min dotter som blivit utsatt i skolan av andra orsaker.
Tina har hela tiden varit öppen med sina barn och det tror hon har varit helt avgörande.
– Det hade varit jättesvårt att gå vidare annars. Känslor ska vara på riktigt.
Själv har hon försökt skriva lite och jobbar hela tiden med den skam som ofta finns hos de som mobbats. Det är den som bryter ner och får även en fantastiskt högpresterande och plikttrogen person, som Tina, att ifrågasätta sig själv.
– Jag har skämts för att gå på stan när det varit som värst. Nu vill jag inte skämmas längre. Det var inte mitt fel att jag blev utfryst.
Hela hennes yrkesliv gick i stöpet i och med händelserna. Även om hon jobbar med det känner hon sig skadad för evigt.
– Jag har blivit försiktig när jag umgås med människor. Jag släpper inte in någon. Visserligen fick jag en liten upprättelse vad gäller arbetsbördan, men inte för mobbningen och det hade jag behövt.
Överlevnadsstrategi att berätta
Att nu berätta om vad som hänt känns som en överlevnadsstrategi och kommentarerna som stöttar och berättar om liknande historier ger henne kraft.
– Ibland skulle jag gärna vilja höra andra sidan också. De som varit med om att frysa ut någon och jag skulle vilja veta varför de som kanske inte varit mest aktiva inte sa emot.
Sin egen upplevelse känner hon att hon äger själv.
– Min dröm är att börja jobba igen. Men få vill ge jobb till någon som drabbats av utmattning. De verkar liksom rädda för det. Men jag ger inte upp. Kanske jag skulle kunna jobba med utredningsuppdrag.
Det hon också tycker är konstigt är att hon förväntas ha energi för är att driva sin egen rehab-process.
– Allt är en kamp. Man erbjuds ingenting. Till slut JO-anmälde jag Försäkringskassan och det ledde till att de kritiserades skarpt. Jag tror fortfarande på förändring.
