Lisa och hennes söner mobbades under skoltiden
Om det skulle finnas behov vid Dramaten av en skådespelare som är en naturbegåvning, men som saknar både utbildning och scenvana, är Lisa Lange Bengtsson, 38, i Grimslöv en given kandidat.
Hon mobbades svårt både fysiskt och psykiskt under högstadieåren, men höll hela tiden skenet uppe och yppade inte för någon vad hon innerst inne tänkte och kände. Hon spelade teater.
Men denna tortyr har satt spår i både kropp och själ. Lisa har i dag problem med sin rygg, och hon lider även av ångest.
Men allra värst var när äldste sonen Rasmus, i dag 16, blev mobboffer när han började skolan, liksom att mellansonen William, 13, mobbades av en lärare under mellanstadieåren.
– Det gör så ont i mig, säger hon och skakar på huvudet. Att själv bli utsatt är en sak, men att se sina barn lida är något helt annat.
– Jag skulle själv kunna gå om skolan i tio år, bara mina barn hade sluppit detta…
Bästa kompisen svek
Lisa är uppvuxen i Virestad, två mil utanför Älmhult, och var en glad och lycklig liten flicka under låg– och mellanstadieåren. Hon hade gott om kompisar och hon och en jämnårig flicka hängde jämt ihop. De var bästa kompisar och inget kunde hota deras vänskap.
Det var i alla fall vad Lisa trodde, men när de började högstadiet och fick åka buss till skolan i Älmhult sattes allt på ända.
Båda flickorna hade respekt för Älmhultsborna som ansågs lite hårdare och tuffare. Därför bestämde de sig för att hålla ihop i ett klimat som inte riktigt påminde om de lugna åren i Virestad.
Kompisen var mer framåt och kaxig och en del tyckte att Lisa bara hängde efter henne. Och kompisen svek – snart var hon en i det tuffa Älmhultsgänget och började prata skit om Lisa.
– Det var hon och jag på bussen till och från skolan, men så fort vi var framme i Älmhult bytte hon sida och baktalade mig.
En dag fick hon nog. Hon ringde upp kompisen och förklarade att deras vänskap var över eftersom hon spred lögner om henne. Kompisen tog det inte särskilt hårt, hon hade själv tänkt ringa upp Lisa för att avsluta vänskapen.
Blev utfryst och misshandlad
Det kändes rejält i Lisa. De hade varit bästisar i över sju år och den andra tjejen visste allt om henne. Och det hon visste vände hon emot Lisa. Lisa blev utfryst men lyckades hitta andra kompisar – som snart togs ifrån henne. Det spreds lögner och elakt förtal och snart började de verbala trakasserierna.
Hon blev kallad de grövsta ord som tänkas kan, både könsord och andra grova ord, och fick sina kläder nerklottrade med dessa ord.
– Lappar sattes upp på mitt skåp där det stod att läsa att jag erbjöd en billig date och så mitt telefonnummer.
– Och det var inte svårt att lista ut varifrån det kom, det var bara en i skolan som hade mitt nummer…
Men detta var bara början. Snart övergick det också i fysisk misshandel och tonåringarna skydde inga medel. Hon kastades in i skåp och gjorde sig rejält illa.
Hennes plågoande tog glasögonen ifrån henne och kastade upp på skåp, trots att hon inte kan se utan dem.
Lärarna låtsades som om inget hade hänt
Hon fick ta emot slag och sparkar mot ryggen och det ledde till att hon i dag lever med kronisk ryggsmärta. Hon satt på möten med lärare och elever, men det hjälpte bara för stunden.
Berättade inget hemma
När läraren lämnade rummet var allt som vanligt igen. Och det ledde till att hon började skolka i slutet av sjuan.
– Jag berättade inget hemma, jag var en mycket bra skådespelare, och lärarna låtsades som om inget hade hänt.
– Vid flera tillfällen blev gympaläraren vittne till vad som pågick, men reagerade inte alls.
Ingen vågade hjälpa henne och hon mobiliserade all sin kraft för att göra sig urstark. Hon var ingen fegis och ingen skulle få se henna gråta. Hon ville för sitt liv inte visa sig svag, trots att hon kände sig osynlig och självkänslan var körd i botten.
Men på utvecklingssamtalen satt hon tillsammans med föräldrar och lärare och fick höra att hon var godkänd och hur duktig hon var.
– Jag gick på vissa lektioner, förklarar hon. Men jag ville inte vistas i samma sal som min före detta bästa kompis.
Allt detta ledde fram till ett självskadebeteende. Hon utvecklade anorexi och svälte sig själv, och hon hade en stark längtan efter döden. Men trots allt detta gick hon ut nian och var godkänd i alla ämnen och började sedan på omvårdnadsprogrammet på gymnasiet.
Där lugnade det ner sig. Hon fick nya klasskompisar, men framtidsplanerna tedde sig allt annat än ljusa: Hon var 16 år och planerade att ta sitt eget liv. Och det var inte en fråga ”om” utan ”när”.
Mötte kärleken
Men en kväll innan detta skulle ske ville hon ut och roa sig. Tillsammans med några nyvunna kompisar åkte hon till utestället Baldershage strax utanför Älmhult. Och där mötte hon Christian.
– Det var den tredje januari 1998, minns hon. Jag hade en bestämd självmordsplan, men den kvällen återuppstod jag – jag hade inte haft något liv på tre år.
Det slog gnistor och det var ömsesidigt. Hon var 16 och han 17 och efter en vecka hade hon bestämt sig. Hon skulle berätta allt för honom och sedan var det upp till Christian om han skulle gå, eller stanna och hjälpa henne.
Han stannade, han hjälpte henne och han räddade hennes liv. Tillsammans kämpade de mot hennes ångest och anorexi.
År 2000 flyttade de ihop i Växjö och senare till Grimslöv, där han har sina rötter. Hon började jobba på operationsavdelningen på sjukhuset i Växjö och blev mamma vid 22 års ålder, då Rasmus kom till världen. Tre år senare kom William och sedan anlände Nellie, i dag tio.
Kände sig värdelös
Men lyckan log inte enbart. Hon kunde inte riktigt glädja sig åt barnen då hon brottades med känslor av att känna sig värdelös och att vara utanför sin egen kropp. Dessutom spökade ryggen. Misshandeln hon utsattes för under skoltiden resulterade i ett diskbråck och hon kunde inte jobba kvar inom vården.
– Jag ville jobba med barn och ungdomar och läste till beteendevetare med psykologi som huvudämne, berättar hon. Jag läste en hel del om ångest och då först förstod jag vad jag led av.
Hon har fått professionell hjälp, men kämpar fortfarande mot ångesten som inte alltid låter sig tuktas. Men hon har samtidigt en stor portion styrka och har stridit för sina barn, där även pojkarna fått känna av innebörden av mobbning. Först ut var Rasmus, som började stamma när han var sju år.
För Lisa var det som om allt gick i repris. Hon minns med fasa hur hon följde sin lille son till skolan och hur han gömde sig under hennes regnkappa för att slippa möta de andra barnens blickar och elaka kommentarer.
Det är inte bara barn som mobbar
Han ville inte synas och på kvällarna vågade han inte somna, trots att hans mamma gjorde det så lugnt som möjligt med mys och sagoläsning.
Blev en krigarmamma
När inget annat hjälpte sökte hon stöd hos sin syster Jenny som är utbildad lärare. Det gjorde henne stark och hon var redo att ta fighten.
– Jag blev en krigarmamma, säger hon och får något mycket bestämt i blicken. Jag var med i skolan så mycket det bara gick och höll hela tiden kontakten och såg till att det anordnades möten.
Dessutom startade hon sitt företag ”Mobbning – nej tack” som hon driver på fritiden och som gjort henne till ambassadör för något som inte borde få finnas. Men likväl existerar det och med jämna mellanrum är hon ute och föreläser och redogör då för sina och barnens erfarenheter.
– Och det är inte bara barn som mobbar, det kan också vuxna göra. Det fick jag känna av då min mellanson blev mobbad av sin lärare.
Det har satt spår hos pojkarna och de har till och från problem med ångest och mår psykiskt dåligt. Äldste sonen har fått diagnosen posttraumatisk stress, PTSD, som kan drabba människor som varit med om svåra trauman.
– Han förnekar det som har hänt och kan inte prata om det, förklarar hon. I stället kämpar han med stress och ångest, samtidigt som han är otroligt ömsint.
– Nu har han precis börjat på gymnasiet och det är en enorm seger. Och han bryr sig inte ett dugg om att han stammar.
Fortsätter kämpa mot mobbing
Men Lisa fortsätter sin kamp, både som mamma och som engagerad vuxen. I dag jobbar hon administrativt inom vården, men på kvällar och helger är det ”Mobbning – nej tack” som gäller. Behovet finns där och kan hon hjälpa ett enda barn vet hon att hon gör nytta.
Nu har hon hjälpt många fler och har bland annat varit med och arrangerat en välgörenhetskonsert som inbringade 17 000 kronor och som skänktes till föreningen Friends.
Föregå med gott exempel
Lisa vill utrota mobbning och menar att det i mångt och mycket måste börja hos oss vuxna.
– Vi måste tänka på hur vi beter oss, inte minst på sociala medier, och inte trycka ner varandra. Och vi måste låta våra barn, främst då pojkar, visa känslor.
Hon lever som hon lär och när hennes pojkar har varit ledsna har de fått en kram. Och har de varit arga, har de fått vara det.
Hon har förklarat för dem att det är okej att känna så och att de kan prata när den värsta ilskan lagt sig. Hon har också tagit sig tid att lyssna på dem.
– Mina pojkar har blivit svikna av så många vuxna och jag vill inte att andra barn ska drabbas lika hårt. Nu vill jag nå ut till andra och har till och med fått höra: ”Lisa, du har räddat oss”. Det värmer hjärtat och gör att jag orkar fortsätta – ”Mobbning – nej tack” är min mission.
Kontakta Lisa och ”Mobbning – nej tack”
Gå in på mobbningnejtack.maqt.se om du vill komma i kontakt med Lisa.
Av Anna Lindau Backlund