Pensionären Christer är volontär på Min stora dag: Inget barn ska behöva känna sig ensam
Christer Lindqvist är en av organisationens många engagerade volontärer.
– Jag har blivit reservfarfar, säger han.
När Christer Lindqvist gick i pension vid 62 års ålder, från ett långt yrkesliv inom fordonsindustrin, blev det samtidigt starten på något nytt.
– Jag tyckte
inte jag var färdig, jag ville göra mer, säger han.
Ville bidra och jobba för att sprida glädje till sjuka barn – blev volontär
Så när inlägget dök upp i sociala medier-flödet om att Min stora dag sökte volontärer, organisationen han och hustrun sponsrat under många år, tändes en gnista. Här fanns något han brann för: att jobba för barnens bästa, och en möjlighet att bidra på andra sätt än förut.
– Min stora dag har ett gott syfte. De vill få barn att skratta och le, säger Christer, som också hade en erfarenhet av att jobba med unga från tiden som fotbolls- och handbollstränare samt inom scouterna.
Så Christer hörde av sig – och på den vägen är det.
Ordnar aktiviteter, idolträffar och olika läger
Nu har han varit volontär för organisationen i sju år. Och han brinner fortfarande för sin uppgift. Kanske ännu mer nu.
Det värmde i hjärtat
Volontärarbetet har fört med sig många fina möten och ljusa stunder tillsammans med barnen, deras familjer, och gruppen av andra volontärer.
– Jag tycker det är jättekul. Att kunna sprida glädje hos barn som har det tufft. Folk har frågat mig ”hur orkar du, är det inte jobbigt att se alla sjuka barn …” Men nej, att få ett stort brett leende efteråt, en varm kram, det är allt i livet, säger Christer.
Det här är Christer
Namn: Christer Lindqvist.
Ålder: 67.
Familj: Gift, två söner, fyra barnbarn.
Bor: Norr om Kungälv.
Gör: Volontär på Min stora dag sedan 2018. Numera pensionär, har tidigare jobbat med marknadsföring och kommunikation på Volvo lastvagnar.
Just nu planerar Christer och fixar inför ett familjeläger i Bokenäs i sommar, med aktiviteter och utflykter, tillfällen som också bygger upp en gemenskap.
– Man träffar människor som är dedikerade till samma sak, säger han.
Det finns ett förtroende och en förståelse
Rent praktiskt kan volontärsarbetet se väldigt olika ut. Det kan innebära allt ifrån att bidra administrativt eller att hjälpa till vid resorna och vara med på läger. Efter det första mötet med familjen, där barnet får ge sin lista med tre önskningar, planeras det noga hos teamet kring vilken dröm som bäst kan uppfyllas och hur det då ska genomföras.
Det är ett litet pusslande innan planen står klar. Slutligen så kommer överraskningen, som presenteras vid en påhälsning med festlig inramning, då det avslöjas vad som väntar. Kanske får de träffa en stor idol såsom Laleh eller Timbuktu, eller åka på ishockeymatch med Malmö Redhawks.
Allvar gör sig påmint
Tiden är en viktig aspekt under förberedelserna. Allvaret gör sig påmint, ibland är barnet för sjukt och kan inte ta emot besök. Det värsta har också hänt, att barnet gått bort.
– Det hoppas man ju inte behöva uppleva, men sådana tråkigheter finns också, säger Christer och berättar att organisationen erbjuder stöd till sina volontärer när saker sker som kan vara svåra att hantera.
För barn som lever med ett behov av hjälp vill de därför ordna en fin dag, ämnad att ge stunder då de kan släppa sin sjukdom ett litet tag. Organisationen ordnar Egen stor dag, Stor dag i grupp, Upplevelsepaket och Stor dag på läger. Christer har varit med vid många tillfällen och deltagit i att arrangera läger, bland annat som lägeransvarig med översiktligt ansvar även för volontärerna.
– Då gäller det för mig att samla alla, se till att de får sina uppgifter och att alla mår bra. Som vilken chef som helst, säger han.
Uppdraget kan vara ordnade äventyr, bara för barnen utan föräldrar, till exempel resor där de klättrar i berg tillsammans, åker snöskoter, prövar isfiske, besöker Ishotellet i Jukkasjärvi eller lever vildmarksliv på Skuleberget.
På resorna och lägren får barnen då också träffa andra barn som delar en liknande situation – och få umgås, ha kul och prata.
– Barnen som har diagnoser eller någon typ av sjukdom får känna och förstå att de inte är ensamma, säger Christer.
Att det finns andra som upplever samma sak. En del barn, berättar han, har aldrig lekt med andra barn.
– De vågar inte. Här får de känna på att det är inte så farligt.
Christer berättar om en vistelse där det var ett barn med som hade genomgått flera transplantationer och biverkningar med dem – vilket medfört att hon blivit alltmer sluten och sociala kontakter blev svårt.
– Men på lägrets sista dag sa hon att ”så här mycket som jag har pratat med folk, det har jag inte gjort under mina tre år i skolan.”
– Där är en kvittens på att du kan få en människa att öppna sig, om de får förstå att det finns ett förtroende och en förståelse runt dem, inte bara elakheter.
Bygger upp nätverk
På deras familjeläger kan även barnens syskon – som ibland kan hamna lite i skymundan för det barn som drabbats av sjukdom – också följa med, och träffa andra barn och deras syskon. Likaså föräldrarna, som under träffarna får tillfälle att dela tankar och utmaningar, och diskutera med andra införstådda föräldrar.
– De nya föräldrar som alldeles nyligen fått reda på diagnosen, de har inget nätverk, ingen att prata med, och då får man upp ett nätverk.
Då får föräldrarna upp ett nätverk
Då tillvaron slås runt kan det vara kämpigt, utöver en sorg och en oro, med mycket att sätta sig in i kring myndigheter, skola och sjukvård. Samtalen med andra familjer kan då vara en bra stöttning.
– Sen får föräldrarna fortsätta den kontakten efteråt själva om de önskar, och det tycker jag är fint, säger Christer.
En viktig uppgift för volontärerna är just att länka samman, skapa band och öka förståelsen – där ingen ska känna sig ensam.
– Alla volontärer, oavsett vilken roll du har, engagerar sig i barnen, säger Christer.
För att vara volontär krävs en del ordning och reda, men det är inte det viktigaste.
– Framför allt är det att ha ett stort hjärta. Att kunna se möjligheter, hela tiden, och göra det med glädje, det är grunden, säger Christer.
Fina minnen
Ett fint minne, ett av många, som lever kvar hos honom, är från ett av lägren med barn i olika åldrar som lekte.
– Vi hade jätteroligt ihop, berättar Christer. Sparkade boll och satt och pysslade.
När lägret var slut sprang ett av barnen fram till Christer och gav honom en kram.
– ”Hej då” sa hon ”nu är du min reservfarfar, bara så du vet”. Så nu är jag adopterad, säger Christer glatt och berättar att han även fick ett fint armband som hon pärlat på lägret.
– Det värmde i hjärtat.