Tina: Min son övergav oss – gick med i en sekt
Jag var världens lyckligaste och stoltaste mamma till min son, ända från dagen han föddes till den dag för tre år sedan då han valde att följa sin nya flickvän och den sekt hon tillhör.
Min historia berättar jag utifrån den bottenlösa sorg som drabbar föräldrar vars barn blir så hjärntvättade av sekter att de väljer att lämna familj, värderingar och det liv de levt tidigare.
Något så otroligt hade jag inte kunnat tro på innan jag drabbades av det själv.
Han hade problem med sin diabetes
Kristoffer växte upp i en familj med mamma, pappa och en storasyster. Vi var en ganska vanlig arbetarfamilj som inte hade någon stor släkt, utan fick klara småbarnsåren med att pussla mellan oss två föräldrar för att få vardagen att gå ihop.
Jag hade gamla föräldrar som gick bort när mina barn var helt små och inga syskon, så jag var van att klara mig utan mycket hjälp från andra.
Åren som småbarnsföräldrar gick fort och när Kristoffer fyllde 10 år fick han diabetes typ 1. Min värld rasade totalt och jag klandrade mig själv för att min son drabbades av en kronisk sjukdom.
Orimligt så klart, men mina barn var det viktigaste i mitt liv och jag gjorde verkligen allt jag kunde för dem, så när han blev sjuk så blev det en riktigt tung period i vårt liv. Tills allting blev vardag igen efter drygt ett år.
Hans diabetes var svårinställd med insulinet och han behövde stöd och någon som såg till att det fungerade med mattider och insulin, under skoldagen men även på fritiden. Jag gick ner i arbetstid för att kunna vara med honom det som krävdes under en period, och i och med det blev vår ekonomi ansträngd.
Maken hade precis det året startat eget företag så det var jag som av förklarliga skäl fick dra det tyngsta lasset i hemmet. Tungt gick det också med att försöka ge barnen det som de var vana att få och aktiviteter de var vana vid att kunna göra, då ekonomin satt tydliga gränser.
Jag fullkomligt älskade familjelivet och alla högtider vi firade som familj, trots att vi kanske inte alltid hade det bra ekonomiskt.
Barnen klarade skolorna bra och flyttade hemifrån, livet rullade på.
Varningsklockorna ringde högt
Sonen träffade en tjej som han sedan blev sambo med och som kom in i vår familj på ett jättebra sätt. Tyvärr tog det slut mellan dem efter många år och de gick skilda vägar.
Det som hände sedan – att han träffade den här nya tjejen som tillhör en sekt där man i princip säger att han ska vända sig från sin egen familj och bara fokusera på hennes familj och sekten – är helt ofattbart.
Kristoffer gjorde klart för oss att vi absolut inte kan räkna med honom längre, han kommer att prioritera flickvännen och hennes familj i första hand. Han slutade ringa hem lika ofta som han gjort tidigare och ringde vi svarade han sällan, och om han svarade så var det helt kort med att han var upptagen eller mitt i något.
Vi träffade flickvännen vid två tillfällen och hon förväntade sig att bli uppassad med mat, tackade inte för sig och städade inte undan något efter sig. När vi var ute och handlade tog hon för givet att jag betalade för henne också.
Alla mina varningsklockor ringde för fullt efter att ha träffat henne.
Tiden gick och sonen förklarade helt frankt att han inte kommer hem till jul utan ska fira den med sin nya familj, som han knappt känt i någon månad. Till saken hör att vi skulle fira jul hos farföräldrarna till barnen just den julen, det var bestämt sedan länge tillbaka. Farföräldrarna var gamla och farfar var sjuklig.
Han valde bort oss
Vi försökte prata med Kristoffer men det var verkligen för döva öron. Hela han förändrades snabbt till en mycket kallare person utan några känslor alls för sin egen familj eller den lilla släkt han har.
Jag som mamma tänkte att det måste gå över, det är inte friskt över huvud taget. Han är en förnuftig kille, han måste såklart inse konsekvenserna. Det var självklart att det skulle gå över var min tanke, bara den första förälskelsen gick över.
Men nu har det alltså gått tre år och han är inte delaktig i något som gäller hans egen familj, inga traditioner firas tillsammans längre, han frågar aldrig efter hur vi har det och han besöker oss endast när han är i behov av hjälp med bilen.
Hans syster som bor i samma stad som Kristoffer har kontakt med honom och tycker ändå att han är en gladare person. Det är vanligt att dessa sektmedlemmar är överdrivet glada, har jag lärt mig. Men håller man inte med dem så ändras tonläget genast.
Sorgen över att Kristoffer valt bort oss går inte över och jag önskar ibland att han skulle kunna förklara hur en person kan förändras så mycket som han har gjort. Om han skulle kunna berätta om det är något han saknat under sin uppväxt som nu lett till denna förändring.
Jag minns hur vi alltid fick varma kramar från honom när han kom hem och när han reste igen, hur viktigt vi trodde att han tyckte att våra firanden av traditioner var. Vi saknar alla fina sms till oss där han skrev att han älskade oss och att vi var bäst.
Jag har kvar några fina kort som han skrivit och någon liten lapp där han skrivit och tackat för världens godaste mat.
De har tagit över hans liv
Tårarna rinner av saknad av den son jag en gång hade. Jag som i min enfald trodde att vi stod varandra så nära, jag hade aldrig trott att min Kristoffer skulle vända oss ryggen.
Hade någon sagt hur det kommer att bli med honom så hade jag helt säkert svarat att det aldrig kommer att hända, jag litade på honom så otroligt mycket. Jag trodde att han skulle finnas för sina föräldrar så länge vi lever, inte för att hjälpa och stötta utan för att vara den fina kille han varit.
Nu finns inget kvar av den sonen, den Kristoffer vi nu någon gång ser är kall och helt förändrad.
Flickvännens föräldrar har tagit över i hans liv och både skriver om honom som sin son och får honom dessutom att hjälpa dem i mångt och mycket. Flickvännen är i mina ögon för lat att arbeta men det heter väl att hon prioriterar sektverksamheten.
Hon ska försörjas av sonen, han köper kläder med mera till henne och hon har till och med sålt sin bil, så nu använder de sonens bil som vi betalar kostnaderna för.
Den delen har vi pratat mycket om här hemma men som min man säger, om vi slutar betala för bilen då ser vi inte sonen mer.
Skrivit klart mitt testamente
Någon gav mig rådet att försöka prata med sonen igen, men jag har ingen ork kvar och helt ärligt så vet jag inte längre vad jag ska säga. Jag har alltid respekterat dem som tror på något högre och tyckt att alla får ha sin egen tro.
Men dessa sekter som tror sig veta att de är bättre människor, som går fram som en ångvält, som utnyttjar och förstör relationer mellan familjemedlemmar som inte tillhör samma sekt, de borde förbjudas.
Flera gånger har jag tänkt på hur det är möjligt att bli så hjärntvättad att man inte längre har kvar tidigare värderingar, känslor och tankar. Det känns mer som att han fått en hjärnskada eftersom han är så personlighetsförändrad.
När jag någon gång under första året med den flickvännen frågade hur han kunnat bli så förändrad så fräste han åt mig att alla förändras. Ja, kanske det, men inte till den milda grad att man inte är samma person över huvud taget.
Vi är inte unga längre och tiden rinner iväg, jag inser att vi får leva med den här sorgen som tär och ingenting finns det att göra åt det. Vissa dagar går rätt bra och andra dagar vill jag bara gömma mig för världen och gråta ut min sorg och saknad.
Jag har skrivit klart mitt testamente för att jag absolut inte kan se att en endaste krona ska gå till en så vedervärdig verksamhet som dessa sekter håller på med. Det är mitt enda sätt att möjligen kunna påverka att inte ge pengar som ger sekterna möjlighet att växa och förstöra liv för andra människor.
Min älskade son, hur kunde det bli så här?
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
Mejla oss på [email protected]
Berättelsen eller delar av den kan komma att publiceras i andra tidskrifter eller digitala publikationer inom Aller Media Norden.