Maj-Britt: Jag trodde det var en rutinoperation – läkarens besked gav mig en chock

Efter reklamen: Se också: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorg

I slutet av februari 2016 fick jag en blåsa i munnen som inte gick bort och när jag var på vårdcentralen i ett annat ärende, bad jag läkaren att titta på den. Han tog sin mobil och fotograferade den och skickade bilden till Öron/Näsa/Hals på sjukhuset.

I mitten av mars fick jag brev därifrån, en kallelse för biopsi. Jag åkte dit och de tog en liten bit och skickade iväg den för undersökning. I april blev det även skiktröntgen och datortomografi. Jag blev lite orolig över att det kanske kunde vara cancer. Det dröjde inte länge förrän jag fick ett brev från läkaren att jag skulle komma till sjukhuset.

Svårt att få ekonomin att gå runt

relationerSofia: Jag har knappt råd med mat till mina barn

Min man följde med och vi träffade läkaren. Beskedet jag fick från läkaren var ”det här var inget farligt, det tar vi bort med ett par stygn och lokalbedövning”. Glad blev jag och min man att det inte var cancer, det här skulle ju inte vara värre än ett tandläkarbesök.

Sa till min man att stanna hemma – ångrar mig

När kallelsen kom för den lilla operationen att ta bort blåsan i munnen, sa jag till min man att han behövde inte följa med eftersom det här var inte värre än ett tandläkarbesök.

Jag kom till sjukhuset och fick träffa läkaren som skulle operera detta, men det blev ett kort besök och jag fick åka hem igen. Beskedet från läkaren var så här ”det blir ingen operation i dag, för jag har fått svar från Sahlgrenska universitetssjukhuset, som också hade tittat på biopsin och det är elakartad cancer du har. Du kommer att få åka ner till Sahlgrenska nästa vecka och planera för operationen.”

”Samma sak hade hänt igen”

relationerLisa: Ultraljudet gav mig en chock

Jag blev chockad och sa i princip bara tack och adjö till läkaren. Jag förstod inte riktigt vad hon hade sagt, men när jag gick i den långa korridoren på väg ut rasade jag ihop och bara grät. En person som jag mötte rusade fram till mig och hjälpte mig upp och frågade om hon skulle skaffa hjälp till mig, men jag sa att det inte behövdes, min man väntade ute och jag hade även min son i telefonen just då.

Sorgen blev till ilska

Jag grät hela dagen, kunde inte riktigt förstå att jag hade fått elakartad cancer. Efter gråten kom ilskan och jag började fundera på hur läkaren hade gett mig beskedet. Varför ringde hon mig inte först och talade om att det inte skulle bli någon operation, hade jag vetat det så skulle min man ha följt med mig för då hade jag förstått att det var något speciellt hon ville säga mig.

I april åkte jag ner till Sahlgrenska och träffade sköterskor, kirurg och narkosläkare. Jag fick information om hur operationen skulle gå till. Tumören satt nere i gommen och de skulle klippa av tungbandet för att komma åt riktigt och tumören skulle tas bort med god marginal.

Nu kom nästa chock, läkaren berättar om tumören jag har i sköldkörteln. Vilken tumör, frågade jag. Jag fick information om att den såg läkarna på mitt hemsjukhus 2009 när jag var på en röntgen där. Den tumören skulle de operera bort senare i år. Den var förmodligen inte elakartad eftersom de inte gjort något åt den, fick jag till svar.

I efterhand kan jag berätta att det var elakartad cancer i den också och halva sköldkörteln togs bort på hösten. Vid operationen togs tumören bort i nedre gommen och undersidan på tungan, och såret växte ihop fel. Detta medförde att tungan fastnade i nedre gommen och jag kan inte leva som vanligt. Livet har blivit mycket annorlunda efter operationen, men nu har det gått 8 år och jag är friskförklarad.