Tiger är demensvän: Vi pratar om möjligheter, aldrig om saker som inte längre går
Morfar skulle ha varit så stolt om han hade fått träffa sitt barnbarn nu. Morfar, Aage Oluf Hjalmer Sennenwald, dog den 7 april 2020. För de som inte kände honom var han en ”vanlig gammal man” som avled med svår demens.
Men varje människa har sin alldeles egna historia, och Aage hade också sin, historien om ”Tiger och morfar”. Tidningen Familje Journalen gjorde reportage och berättade om Aage och hans barnbarn Casper 2019.
När Casper var liten älskade han sin stora, starka morfar. Casper växte upp och bytte namn till Tiger och blev senare sin morfars bästa vän när Aage fick Alzheimers sjukdom och behövde ett tryggt, starkt stöd.
Morfar lärde mig leva i nuet
Tiger Sennenwald och morfar var alltid tillsammans, och det var Tiger som höll sin morfars hand på slutet. Barnbarnet förvandlade sin morfar sista år till en tid av värme och glädje. Men morfar lärde också sitt barnbarn ett och annat och Tiger kände ett stort inre lugn när de båda var tillsammans.
– Jag saknar min morfar varje dag. Jag minns hans röst. Jag minns hans kramar. Nu är han borta, men han gav mig så mycket kärlek och han lärde mig att leva i nuet, säger Tiger.
Vill finnas där för fler med alzheimer
– Jag vill finnas för andra människor med alzheimer, för på det sättet hedrar jag min morfar. Han var inte bara ”en människa med alzheimer”. Han var min morfar och jag vill göra honom stolt.
– Så jag ringde Alzheimerföreningen och frågade om de kunde ha någon nytta av mig. De tackade ja och jag blev demensvän till Bamse i Herlev, berättar Tiger.
Bamse heter egentligen Birger Veber, men hans fru Jette har alltid kallat honom Bamse. De två har varit gifta i 46 år, har två barn och tre barnbarn. Bamse var tidigare anställd av energimyndigheten i sin kommun och han älskade sitt arbete.
Han var också väldigt händig. Det var han som renoverade och byggde nytt när Jette bad honom om det. Det var han som fixade allt praktiskt och som skötte koloniträdgården med perfektionism.
Började bli arg och glömma – första tecknen på sjukdomen
Men livet började ändras för sex år sedan då Bamse var 62 år.
– Han började säga elaka saker och kunde plötsligt skälla på mig, det hade han aldrig någonsin gjort förut. När han sedan började glömma saker och möten ville jag att han skulle undersökas av en läkare. Självklart ville han inte alls boka tid hos någon doktor. Han har alltid varit envis och menade att ingenting fattades honom.
Men det blev inte bättre.
– Till slut sa jag till honom att ”antingen går du till doktorn eller så begär jag skilsmässa”. Då bokade han en läkartid, minns Jette.
Det visade sig att Birger hade två små blodproppar i hjärnan. Tyvärr visade det sig också att han hade Alzheimers sjukdom.
– Det var så hemskt. Vi blev både rädda och ledsna, och jag kunde inte förstå hur vår framtid skulle komma att se ut, säger Jette.
– Birger slutade sitt arbete och jag valde att gå i pension från mitt jobb som pedagog. Om vi skulle hinna att göra något av vi hade drömt om så var tiden knapp. Vi spenderade alla pengar vi hade sparat för att resa tillsammans medan Bamse fortfarande kunde. Jag är glad att vi kunde göra det, säger Jette.
Bamse förstod inte vad Corona var
Nu reser inte Birger längre, men han kan fortfarande cykla fram och tillbaka till koloniträdgården. Han är inte heller hantverkaren i huset, Jette får ta hand om detta. Bamse kan heller inte sköta koloniträdgården till perfektion, men han kan hålla stigen i ordning och ren från ogräs, och det är bra, säger Jette.
– Bamse går också till olika dagverksamheter för personer med demenssjukdom, men förra året när coronan kom tillbaka stängde de och då var Bamse bara hemma. Då var vi nära att slå ihjäl varandra, han förstod inte vad Covid var och innebar och han är en människa som alltid vill att något ska hända så tiden blev lång för honom i vår lilla lägenhet, säger Jette.
Jette orkade inte längre – fick hjälp av demensvän
– Till slut ringde jag till kommunen och bad om hjälp, jag orkade helt enkelt inte längre. Det var då jag erbjöds en demensvän genom Alzheimerförbundet och jag tackade tacksamt ja, säger Jette.
Det var då Tiger kom in genom dörren en torsdag i juni förra året. Bamse blev exalterad, för här kom en person som inte pratade om demens, eller om allt det som Bamse inte längre kunde göra. Tvärtom.
De två männen gav sig av tillsammans, på cykel- eller promenadturer. Ofta gick de långa promenader och gärna till myren eller till koloniträdgården. Det var på en av de utflykterna som Bamse lärde Tiger att stjäla äpplen.
– Det får man lov, försvarar Bamse sig. – Åtminstone när de hänger över häcken.
Och genom utflykterna lär sig Tiger mycket. Han har aldrig varit någon stor naturälskare, hans är mer storstasmänniska som brinner för musik. Men i dag har han lärt sig känna igen flera blommor och växter, han kan stjäla äpplen och han hittar rätt i mossen. Allt detta vet Bamse fortfarande, även om det finns många andra saker han inte längre kan. Men Tiger och Bamse pratar inte om detta. De gör bara saker han kan och vill sedan är det bra med det.
Måste acceptera och göra det som går
– Jag tror att vi alla har något vi är ledsna över och önskar var annorlunda. Kan man inte ändra på det, så måste man acceptera och få ut det bästa av det som går, säger Tiger, som i dag är 34 år och jobbar i en skivaffär.
Han är trummis och har ett eget band och hemma finns en pojkvän och två små hundar. En gång i tiden var han en liten, drömsk pojke som hade det svårt i skolan. Han var nästan vuxen innan han fick diagnosen ADHD. Tillsammans med sin morfar fann han alltid lugn och ro med sig själv. Det är den känslan han vill föra vidare till andra.
– Jag och Bamse går långa promenader och pratar om allt möjligt. Han har lärt mig namn på blommor och träd och saker om trädgården, säger storstadsgrabben och ser upprymd ut.
– Ja, och Tiger har lovat mig att om jag går vilse så följer han med mig hem, säger Bamse.
Han kan gå vilse, även på bekanta platser. Hans värld har blivit mindre. Ändå är han fortfarande en glad man, och förra julen lärde han sin nye vän hur man gör juldekorationer. Det är något annat som Tiger aldrig ens skulle ha funderat på tidigare. Man kan få både Tiger och Bamse att göra mycket – så länge det finns tillräckligt med kaffe på kannan och ett minimum av regler, eftersom de båda hatar det.
Som en extrason i huset
Varje torsdag klockan 10 kliver Tiger in genom dörren hos Jette och Bamse. Sedan dricker de alla tre kaffe tillsammans innan de två männen åker på utflykt, och Jette får några timmars lugn och ro.
– Tiger har blivit vår extrason. Han har lärt mig att vara nöjd med det jag och med det Bamse fortfarande kan. Han har gett min man många bra erfarenheter och lärt mig att livet är tillräckligt bra om vi tittar på alla möjligheter istället för allt som blivit sämre, säger Jette.
Tiger utsågs till Årets demensvän i Danmark förra året. Hans morfar var säkert stolt i sin himmel!
