Anniken, 56 år, har Alzheimer och sköts av sin mamma

Tidigare var Anniken Annexstad en mycket upptagen kvinna. Hon hade ett chefsjobb, var aktiv inom politiken och hade åsikter om det mesta. Så är det inte längre.

De senaste tre åren har 56-åriga Anniken haft alzheimers sjukdom och hennes beteende har förändrats markant även om hon själv länge hade svårt att inse att hennes hjärna hade börjat ge upp.

Efter reklamen: Det här är Alzheimers sjukdom

Det hade också hennes mamma, 81-åriga Reidun Annexstad, eftersom ingen i familjen tidigare drabbats av demenssjukdomen.

– Jag är glad att hon har oss och att vi kan bo tillsammans. Även om det också finns perioder när jag önskar att jag kunde få vara ensam med mina tankar, erkänner Reidun, men skyndar sig att tillägga att dottern trots allt har sitt goda humör kvar, något som gör att mamman tror att det ännu kan ske mirakel.

Det visar en studie skriven av ett forskarteam vid Lunds universitet.

hälsaSnart kan ett blodprov räcka för att upptäcka Alzheimers sjukdom

– Ett medicinskt genombrott, säger Reidun hoppfullt. Anniken mår bäst när hon får vara i en miljö hon är van vid och med människor hon känner.

Hennes hus i Tromsö i norra Norge har byggts om och består nu av flera lägenheter där hennes föräldrar, Reidun och Per, samt dottern, 37-åriga Christine och hennes familj alla bor.

Christine har valt att sluta på sitt arbete för att bo tillsammans med sin mamma.

Symtom: Tid och ord försvann

Anniken följer gärna med i samtalen, hon är leende och vänlig, men ingen vet säkert om hon är närvarande. Hon svarar gärna på frågor, men inte alltid på det hon har fått frågan om. Och allt det kännetecknar sjukdomen.

– Jag har problem med att hitta orden och minns inte alltid vad jag säger. Jag är också beroende av att andra ska säga till mig vad jag ska göra, säger Anniken.

Som ensambarn fick Anitha dra ett tungt lass när båda föräldrarna insjuknade.

relationerAnithas föräldrar har alzheimer: ”Smärtsamt att se”

Tidsuppfattningen var det första som försvann. Sedan glömde hon orden och vem hon var.

– Jag heter Anniken, men av och till kallar jag mig bara för Alzie, säger hon skämtsamt och ger bevis på att hon har sin galghumor kvar.

Förändringarna hos en person som drabbas av Alzheimer sker långsamt och det är ofta de närmaste som upptäcker det först. Annikens son Sigurd, 22 år, la märke till att hans mamma förändrades redan när han gick i skolan då hon några gånger glömde bort saker de hade bestämt.

I början trodde Anniken att hennes problem med minnet berodde på en trafikolycka hon varit med om ett par år tidigare. Hon hade svårt att komma ihåg saker, men räknade med att det skulle gå över efterhand.

– Min mamma har alltid varit bra på att laga mat. Det var svårt att se att hon inte längre klarade av det. I dag vet hon knappt vad ett kylskåp är, säger Christine.

Tvingades sluta jobba

För Anniken har glömt det som har varit och framtiden är oviss. Hon lever i nuet. Christine minns att hennes mamma försökte att verka obekymrad när hon fick veta att hon hade Alzheimer. Hon läste om det och försökte tackla sjukdomen på bästa sätt, även om till slut insåg att hon måste sluta på sitt arbete som hon älskade.

Helenas dotter var bara i 30-årsåldern när hon drabbades av den fasansfulla sjukdomen.

relationerHelena: Min dotter dog i demens när hon var 35 år

– Mamma har alltid varit bra på att prata om sjukdomen och i början var hon modig och berättade att hon hade drabbats av en demenssjukdom. Hon ville att andra skulle förstå vad det innebar. Min mammas sjukdom är ju inget att skämmas för, det är en sorg, säger Christine.

Anniken bär nu en gps-sändare så att familjen alltid vet var hon är. Det har nämligen hänt att hon har försvunnit. Som på semestern i Montenegro där familjen har haft hus i 14 år.

Hennes syn är också påverkad i dag och hon kan inte längre läsa och behöver hjälp att göra sig i ordning. Därför får hon besök av hemtjänsten tre gånger om dagen för påklädning och medicinering.

– För mammas skull måste jag vara stark även om jag håller på att bryta ihop varannan vecka. Demens är en dödlig sjukdom och som anhöriga är vi i en konstant sorgeprocess, för vi mister vår mamma bit för bit, säger Christine.