Tess: Min man kom aldrig hem igen
När jag ser tillbaka på vårt liv har vi haft det oförskämt bra. Ett lyckligt äktenskap och underbara resor. Vårt fina radhus som vi renoverade och trädgården som jag älskade. Tommy hade blivit delägare i företaget och affärerna rullade på i rekordfart. Allt var idealiskt.
I bokhyllan fanns semesterbilder på en glad tvåbarnsfamilj och i hallen var skohyllan alltid full. Jag trivdes med livet, jobbet och familjen. Nu är läget helt annorlunda.
Jag sitter vid köksbordet, ögonen är rödgråtna och kaffebryggaren har kokat torrt. Jag har varit sjukskriven till och från de sista åren och jag vet inte när jag orkar gå tillbaka till mitt arbete.
Det var en kväll i januari det hände. Barnen hade lekt ute och ljusslingan i trädet hade gått sönder. Tommy tog på sig rocken och gick iväg för att köpa en ny. Det var det sista jag såg av honom.
Jag diskade och barnen fastnade framför tv:n. Jag ställde fram mat och ropade på barnen. Tommy fick äta när han kom hem. Pastan åkte fram på bordet och jag skulle precis hämta mjölken när Tommys telefon ringde. Den låg kvar i hallen. Jag svarade men det var ingen där.
Vi åt färdigt, jag plockade in i diskmaskinen men ingen Tommy kom hem. Efter någon timme började jag bli orolig. Jag tog bilen och körde iväg. Affären där vi brukade handla hade stängt och det enda som var öppet var kiosken vid stationen. Eftersom vi bor på landet var utbudet begränsat.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Oron började gnaga och när jag kommit hem ringde jag polisen. Barnen kom ner från sina sovrum och undrade vad som hänt. Jag försökte lugna dem men de såg att jag var rädd. När polisen kom började Linnea gråta.
Polisen ställde frågor om hans jobb, om vårt äktenskap och om ekonomin. Det kändes som om jag fick vända ut och in på vårt privatliv inför helt främmande människor. Poliserna var inte alls oroliga. De behandlade ärendet nästan nonchalant.
Jag sov inte på hela natten och när Tommy inte kommit hem på två dagar var tonen annorlunda.
Poliserna ville ha ett foto som var nytaget. De frågade om han hade Facebook och tog med hans dator till stationen. Jag kunde inte förstå vad som hade hänt.
Tankarna snurrade och jag funderade på om han verkat annorlunda de sista dagarna, eller om jag sagt något som gjort honom upprörd. Jag kunde inte komma på någonting som skulle medföra att han höll sig borta.
Dagarna och veckorna gick. Jag var hemma från jobbet och satt med telefonen fastklistrad i handen. På kvällarna åkte jag runt med bilen i ett försök att hitta honom.
Jag höll på att bli tokig av att inte veta och min syster, som följt med mig till en läkare för att få sömntabletter, försökte få mig lugn men lyckades inget vidare. Barnen var ledsna och jag var knappt kontaktbar.
Nu är det tre år sedan Tommy tog rocken och gick iväg för att köpa belysning. Jag är fortfarande dränerad på ork. Ingen vet var han har tagit vägen och det finns inga spår efter hans försvinnande. Jag gråter nästan varje kväll och barnen saknar sin pappa och frågar hela tiden var han är.
Det är tur att vi har varandra, jag och barnen. Annars hade jag aldrig orkat.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]