Sandra: Det här godiset var nära att bli min död
Smärtan i ryggen dunkade, strålade och bankade på en och samma gång. Jag stod i köket och stekte ägg till en sen lördagslunch, men den plötsliga smärtan var så olidlig att jag tappade stekspaden och såg mig om efter en stol som jag grabbade tag i. På något sätt lyckades jag stänga av spisen.
– Vad händer? sa min kille bekymrat och kikade in i köket.
I bakgrunden stod tv:n på och visade en viktig fotbollsmatch men min kille, som vanligtvis befinner sig i ett transliknande tillstånd varje gång favoritlaget har match, kunde inte undgå att höra mina höga stön.
– Jag vet inte, kved jag fram. Det gör så ont i ryggen bara.
Min kille kom fram och la sin hand på mig rygg.
– Men gud, du skakar. Det här är inte bra, sa han oroligt och gick och hämtade mobilen.
Jag ringde till sjukvårdsupplysningen
Signalerna till sjukvårdsupplysningen gick fram och en vänlig kvinna frågade vad som hade hänt och hur jag mådde.
– Kan du uppskatta din smärta på en skala 1 till 10? frågade kvinnan.
Jag mådde illa av smärtan som var så annorlunda att jag aldrig tidigare hade upplevt den. Varje nerv i min kropp plågades, men å andra sidan hade jag aldrig fött barn och kunde tänka mig att det kunde göra ännu ondare.
– Kanske 8, svarade jag trevande och ångrade mig snabbt och kände hur den här smärtan var upp mot 10, men det var försent för att ångra sig, och vilken skillnad skulle det ändå göra?
Dessutom var jag så svag att jag knappt orkade prata med kvinnan från sjukvårdsupplysningen. Under tiden som hon ställde frågor till mig svartnade det framför ögonen och jag la mig ner på golvet för att inte göra mig illa.
– Vi skickar en ambulans, sa hon till slut och jag fick äntligen lägga på luren och vila armen.
Min kille kom och baddade min panna med en kall handduk. När jag öppnade ögonen såg jag skräcken i hans blick. Det var inte förrän nu jag blev rädd på riktigt – skulle jag dö?
Jag som bara var 35 år och hade hela livet framför mig. Jag som äntligen träffat min stora kärlek. Vi hade bara varit ihop i ett år men redan visste jag att det var med honom som jag skulle bilda familj.
Vi hade redan börjat prata om barn och jag hade inte hämtat ut mina p-piller. Händer det så händer det, resonerade vi.
Livet med honom var så fantastiskt och väsenskilt från hur jag hade levt tidigare. Det hade blivit alldeles för mycket alkohol. Det tog många år innan jag insåg vilka stora problem jag hade fått – att min relation med alkoholen var sjuk, att jag hade gått i min pappas fotspår, även om jag hade lovat mig själv att inte bli som han, inte bli en alkis. Jag drack ju bara vin, jag hade bara kul, tills det inte var kul längre ...
Men jag hade lyckats bli kvitt mitt beroende – något min pappa inte hade blivit. Han som dog i sviterna av sin alkoholism. Jag hade överlevt och kommit ut på andra sidan och gett mig själv ett löfte om att leva ett långt, nyktert och lyckligt liv – och bara ett par veckor senare hade han stått där i receptionen till gymmet.
Hans kort krånglade, och jag hjälpte honom att betala för energidrycken. Och så började vi prata. Och sedan var det vi.
Mitt liv hade äntligen blivit något annat – varför skulle jag ha en sådan otur att dö nu?
Ambulansen kom. Min kille hjälpte mig ner i trapphuset. Hela min kropp skakade av smärtan. När jag kom ut på innegården och skulle gå ut till ambulansen vek benen sig under mig och det blev svart.
Min feber rusade
Tack och lov var det inte slutet för mig, jag öppnade ögonen och såg att jag hade spytt på asfalten. Ambulanspersonalen hjälpte mig in i ambulansen och körde mig till sjukhuset.
Eftersom det här var mitt i pandemin bar de mask för ansiktet. Var det corona jag hade fått? Tanken slog mig, samtidigt hade jag inte hört att symtomen skulle vara olidlig smärta i ryggen.
När jag kom in till sjukhuset fick jag smärtstillande. En sjuksyster tog prover. En läkare kom in och konstaterade att något var fel. Han hade djupa veck i pannan när han läste i min journal.
Äter du normalt?
Min feber rusade. Jag låg under fem filtar och skakade.
– Du äter dåligt, på något vis? sa han både som en fråga och ett konstaterande.
Läkaren som var en gänglig man i övre medelåldern med vitt spretigt hår på huvudet och en tunn mustasch, tittade på mig men jag var för svag för att svara.
– Hon äter rätt normalt tycker jag, lite lite ibland kanske, och ja, så är det ju mycket turkisk peppar, svarade min kille.
– Turkisk peppar? frågade läkaren. Vad är det?
– Lakrits, pep jag ut och i samma sekund kunde jag se hur läkarens bekymmersrynkor rätades ut.
Läkaren bad min kille att gå ut från rummet och sedan satte han sig på en stol intill britsen där jag låg och huttrade i fosterställning.
– Du får ursäkta om jag är lite framfusig nu, men är det så att du har eller har haft alkoholproblem?
För en sekund eller två slutade kroppen skaka och jag glömde bort smärtan som de senaste timmarna kidnappat min kropp. Hur kunde han veta det?
Som om läkaren kunde tyda min förvåning väntade han inte in mitt svar.
– Jo, det är nämligen så att vi ganska nyligen hade en patient som kom in med samma symtom som du. En kvinna i din ålder. Hon hade ätit lakrits i stora mängder, något hon hade börjat med efter att hon slutat med alkohol, hon sa att blev så otroligt sugen på salt, och särskilt saltlakrits.
Läkaren uppmuntrade mig att träffa en dietist och nästa morgon fick jag åka hem. Jag förstod aldrig riktigt hur allvarligt läget var för mig, men det råder ingen tvivel om att det kändes som att mitt godisätande var nära att kosta mig livet.
Jag önskar att jag skulle kunna säga att jag helt slutat äta lakrits i dag, men tyvärr kan jag inte sluta, men jag har i alla fall dragit ner till att bara äta fyra, fem om dagen, okej, ibland blir det kanske lite fler än så ... Och min kille, han vet fortfarande inte vad det var som hände den där ödesdigra eftermiddagen.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
Mejla oss på [email protected]
Berättelsen eller delar av den kan komma att publiceras i andra tidskrifter eller digitala publikationer inom Aller Media Norden.