Majken: Så hjälpte mormor mig att bli kvitt oron
– Får jag ärva den där skålen när du dör?
Jag var nog ungefär nio år när jag ställde frågan en sommardag i mormors kök.
Bordet i matrummet var dukat och hon stod som vanligt ute i köket och la sista handen vid matlagningen.
I stekpannan puttrade de perfekt kryddade pannbiffarna och potatisen var redan kokt. Det var varmt i köket och fönstret stod på vid gavel.
En fluga surrade i bakgrunden. Mormor provsmakade såsen. Sedan saltade hon lite till, vispade noga och smakade igen.
Till slut suckade hon nöjt för sig själv och lät den gyllenbruna vätskan byta kärl från den bulliga kastrullen till den gula, lilla skålen som stod redo på diskbänken.
Och det var då min fråga hoppade ut ur munnen helt spontant. Förmodligen för att den där skålen representerade mormor på något vis.
En vecka hos mormor
All kärlek och omtanke som hon stod för var för mig förknippad med den där gula såsskålen med sina ojämna kanter.
Om hon tog illa vid sig av min framfusighet och mina anspelningar på döden, hon var inte särskilt gammal vid det här tillfället, visade hon det i alla fall inte.
I stället tog hon av sig det grönrutiga förklädet och hängde omsorgsfullt upp det på en krok som satt bakom köksdörren.
Sedan tittade hon på mig med sina snälla ögon och log så att rynkorna fick hela ansiktet att skrynkla ihop sig.
– Kära barn, sa hon. Inte vet jag vad du ska med den här gamla skålen till, men vill du ha den så är det klart att du ska få den.
Sedan var det ingenting mer med det. I samma stund som hon sa det öppnades dörren och mamma och pappa klev in.
De hade varit på resa och jag och min bror hade tillbringat veckan hos mormor och morfar.
Hela dagen hade jag oroat mig. Tänk om planet störtar. Det var min allra största farhåga, att mina föräldrar skulle dö och lämna oss ensamma kvar.
De flesta vuxna brukade bemöta min oro med ett avfärdande. Men inte mormor. Utan att jag hade sagt något hade hon lagt en hand på min axel.
– Du funderar på något?
Jag svarade inte. Hennes röst var mjuk.
– När jag var liten var jag ofta orolig att mina föräldrar skulle dö när de var borta från mig. Jag kommer ihåg än i dag hur jobbigt det kändes.
Jag tittade upp och nickade. Hur kunde hon veta?
– Jag vet ett bra knep, fortsatte hon. Om tanken är att de ska komma klockan ett, då väntar du helt enkelt tills klockan blir ett innan du börjar oroa dig. Då slipper du många timmar av oro i onödan.
Jag tog in vad hon sa.
– Smart, sa jag till slut. Det köper jag.
Sedan hade jag faktiskt inte oroat mig och nu plötsligt var de här.
– Du ser, sa mormor och blinkade åt mig. Det räckte. Hon behövde inte komma med något ”Vad var det jag sa”. Vi log i samförstånd.
– När är maten klar? Jag är utsvulten!
Gammelmormor på besök
Jag ryckte till där jag stod, uppflugen på en stol för att nå den översta hyllan, och höll på att tappa skålen jag hade i handen.
Det var min tioåring Clara, som kommit insmygande medan jag förlorade mig i gamla minnen.
– Hjälp vad du skräms, sa jag och log mot henne. Maten är i princip klar, jag ska bara hälla upp såsen.
Jag klev ner från stolen, tog kastrullen från plattan och fyllde försiktigt den gula skålen till brädden med sås.
Bordet var dukat till fest, allting var klart. Nu väntade vi bara på gästerna som borde komma när som helst. Det var släktkalas i dag och om några dagar skulle vi resa till Italien, bara jag och min man.
Så underbart det skulle bli, att få några dagar tillsammans på tu man hand.
– Här, sa jag och satte skålen med sås i händerna på Clara. Sätt fram den här på bordet och gå och hämta dina syskon. Nu kommer de när som helst.
Hon tog skålen försiktigt med båda sina händer.
– Jag tycker om den här skålen, mamma. Det är något speciellt med den.
Jag tittade häpet på henne. Luggen hängde ner i de bruna ögonen och fräknarna låg som ett vackert pärlband över näsan på henne.
– Jag tycker om skålen, men jag tycker inte om att du och pappa ska resa iväg själva, det vet du.
Hon knyckte lite på nacken. Just i det ögonblicket stannade en taxi utanför på gatan. Dörren öppnades och en taxichaufför steg ur.
Han öppnade passagerardörren och tog armkrok med den gamla kvinnan som försiktigt reste sig och steg ur bilen. Hennes rynkiga ansikte sprack upp i ett leende och hon höjde handen i en vinkning mot köksfönstret.
– Gammelmormor är här, ropade Clara ivrigt mot övervåningen och det lät som att trappan skulle gå sönder när hennes två småbrorsor kom rusande.
Hon ställde ifrån sig skålen på köksbordet och gjorde sig redo att gå och hälsa.
Då tog jag henne åt sidan och viskade tyst.
– Prata med gammelmormor om det där med att vi ska resa bort. Hon vet ett bra knep som du kan ha nytta av. Faktiskt ett riktigt bra knep.
Hon stannade upp och såg på mig. Det såg ut som om hon funderade över vad jag sagt. Så nickade hon.
– Okej, sa hon och gjorde sig redo att gå ut i hallen.
Om det är någon som vet ett bra knep så är det ju gammelmormor. Så gick vi tillsammans för att välkomna vår gäst.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]