Liv: Jag lämnade hemmet för barnens skull
Vi hade ett bra liv Lars och jag, åtminstone tyckte jag det. Vi bodde i ett fint gammalt hus i utkanten av stan. Fint betyder inte att det var vräkigt och lyxigt, utan snarare charmigt och hemtrevligt. Ett hus att trivas i helt enkelt. Och det gjorde vi; jag, Lars och barnen.
Lars och jag hade varit ett par i cirka 9 år och hade två barn på 7 och 5 år, Amanda och Maria. Vi levde som de flesta av våra vänner, det vill säga ett lugnt familjeliv utan några extra utsvävningar.
Vardagspusslet tog mycket tid och energi med två små barn som var snoriga och sjuka emellanåt när det naturligtvis passade oss allra sämst att vara hemma med dem. Men det var ändå bagateller och vi älskade våra barn och var måna om dem.
Livet flöt på utan några större händelser och jag trodde att det var så det skulle förbli.
Men så blev det inte. Tvärtom.
En helt vanlig dag kom Lars hem och jag såg på honom att det hänt något, att något var annorlunda. Att det var något som han ville berätta.
Efter det att vi lagt flickorna satte vi oss i soffan, och det var då som Lars berättade att han träffat en annan kvinna och var kär i henne. Han ville skiljas.
De hade träffats några månader utan att jag misstänkt någonting. Kanske att jag i efterhand kunde komma ihåg att jag hade reagerat över att han jobbat över lite extra mycket och varit alltför trött för att orka ha något samliv med mig. Men jag trodde att det ibland kunde vara så i ett äktenskap. Man är inte alltid på topp även om man har det bra tillsammans, och det tyckte jag att vi hade.
Just den kvällen hade han bestämt sig för att han måste berätta att han ville skiljas och vara tillsammans med henne i stället. Det enda jag minns är att allt blev svart omkring mig. Jag tror att jag svimmade, men jag vet inte. Det kom så oerhört oväntat.
Känslorna stormade i min kropp. Kanske skrek jag, kanske inte. Det jag minns är att Lars ledde mig till sängen och själv la sig i soffan. Vårt gemensamma liv var definitivt slut kändes det då.
För barnens skull behövde jag ändå kämpa på. Flickorna skulle inte drabbas mer än nödvändigt. Det var tillräckligt att deras pappa följande morgon berättade för dem att han skulle flytta, men att han naturligtvis fortfarande älskade dem och skulle vara deras pappa. Och det viktigaste var att det inte var deras fel, de hade inte gjort något fel.
När jag någorlunda lyckats sansa mig och smälta vad som hänt träffades Lars och jag för att diskutera barnen och hur det skulle se ut för dem. Var de skulle bo och vilka kontakter de skulle ha med sin mamma och pappa.Som det var nu bodde Lars hos sin nya kvinna på andra sidan stan.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Det hade gått några veckor och tankarna hade snurrat i mitt huvud och slutligen hade jag bestämt mig för hur jag ville ha det efter att noga i lugn och ro tänkt över situationen.
Jag hatade verkligen Lars. Gud vad jag hatade honom. Hur skulle jag kunna göra något annat. Han hade krossat hela vår familj och svikit både mig och barnen.
Vi hade ju kommit överens om att vi skulle leva tillsammans för alltid, och jag hade älskat honom och trott på honom. Och så hade han gått bakom min rygg och träffat en annan.
Det var nog det som var värst. Att han varit otrogen i flera månader och jag inte hade anat någonting.
Jag kände mig som någon som katten släpat in, någon som han kunde behandla hur som helst. Någon som inte var värd någonting. Någon som han bara kunde byta ut mot en annan han älskade mer. Hur kunde han göra så? Vi hade ju lovat varandra evig kärlek.
Men Lars var en underbar pappa. Han hade alltid ställt upp för sina barn och de älskade och avgudade honom, det visste jag utan tvivel.
Jag bestämde mig för att barnen var det allra viktigaste och att mina känslor måste komma i andra hand. Om jag skulle agera efter mina känslor skulle jag också må dåligt och inte kunna se mig själv i spegeln med respekt.
Lars blev förvånad när jag berättade hur jag ville ha det. Han hade nog trott att jag som den bittra hustrun skulle göra allt för att krossa honom så mycket jag bara kunde. Och visst kände jag så också, men jag var ju en vuxen människa och satte barnen i främsta rummet och insåg att Lars var viktig för sina barn.
Resultatet blev att Lars och hans nya kvinna flyttade in i huset. Det ska tilläggas att jag träffade hans kärlek och bedömde henne som en bra kvinna för mina barn, trots att hon varit tillsammans med en gift man och orsakat hans skilsmässa. Men man kan inte tänka så. Det inser jag.
Naturligtvis var det med oerhörd saknad som jag lämnade huset. Det var ju mitt hus också. Men jag visste vad jag gjorde och accepterade det.
Det gick bra att bo i en lägenhet också. Barnen fick bo kvar där de alltid bott och kände sig hemma. De fick ha kvar sina lekkamrater och behövde inte byta skola.
Jag bosatte mig i en annan del av stan. Det kändes alltför jobbigt att riskera att se Lars och hans nya kvinna i vardagen.
Vi fick delad vårdnad. I praktiken betydde det att barnen bodde hos Lars, och var hos mig varannan helg och över storhelger och delar av semestern. Det kändes som en bra överenskommelse för barnens skull.
Eftersom Lars var en så bra pappa betydde det också att han var mån om att de skulle få träffa sin mamma. Han försökte verkligen se till att de hade det bra på alla sätt. Det var aldrig något hinder om jag ville träffa barnen även utanför den tid vi hade bestämt.
Det hände till exempel att jag gick med dem på bio eller lekland fastän det var Lars som hade dem enligt vårt avtal.
Nyligen var jag med mina flickor i en stuga i tio dagar. Vi hade det väldigt bra och Lars var glad och positiv för barnens skull. Och innerst inne vet jag att han är glad även för min skull.
Jag känner mig nöjd med mitt val. Jag vet att jag gjorde rätt. Jag känner mig inte förkrossad längre, jag känner mig bara stark och stolt. Kanske att jag har en ny kärlek på gång.
Vi har träffats bara några gånger så jag får se hur det blir, men det känns hoppfullt och spännande. Om allt fungerar mellan oss ska han snart få träffa mina flickor.