Moa: Mina barn valde sin pappa framför mig
Staffans och mitt äktenskap hade gått på sparlåga under flera år. Han jobbade mycket och jag fick ta hand om allting hemma samt skjutsa barnen till skolan och olika aktiviteter.
Både vår dotter Lina och vår son Erik hade fullt upp med ridning, gymnastik, hockey och golf. Eftersom bussförbindelserna aldrig fungerade brukade jag skjutsa barnen och passa på att handla under tiden.
De första åren, innan vi fick barn, jobbade jag som sekreterare, men Staffan tyckte att jag kunde vara hemma och ta hand om barnen när de hade fötts.
Först tyckte jag att det var skönt att slippa gå till arbetet, men efter ett tag började jag längta tillbaka. Jag saknade arbetskamraterna och att känna mig behövd.
Han ville skiljas
Vi hade sällan någon tid tillsammans bara Staffan och jag. Vi gjorde några resor men då följde barnen alltid med. De tillfällen vi var på bio eller ute och åt på restaurang, bara han och jag, blev allt färre.
När han sedan ville prata en kväll förstod jag direkt vad det handlade om. Han ville skiljas. Innerst inne ville jag också det. Vi hade ingenting gemensamt längre. Han umgicks mer med sina arbetskamrater än med mig och jag hade knappt något umgänge alls mer än med våra barn.
Skilsmässan gick smidigt och vi sålde huset och köpte var sin lägenhet. Barnen skulle bo hos mig och hälsa på Staffan under helgerna. Det fungerade ett par månader, men sedan föredrog de båda två att sova hos honom även i veckorna. Skolan låg nära och de behövde inte hjälpa till lika mycket hemma hos Staffan som de behövde hos mig.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Han skämde bort barnen
Snart förstod jag att han hade skaffat en sambo, och att hon hjälpte till med de saker jag tidigare gjort. Barnen behövde varken tvätta eller städa. Jag hade fått en tjänst på en nystartad advokatbyrå och hade fullt upp med mitt nya liv, men jag saknade barnen.
När jag frågade om de ville komma hem till mig på helgerna skyllde de på läxor och en massa andra saker. Inte ens pizza och film kunde locka dem till en stund i soffan med mig. Att prata med Staffan var ingen idé, han sa bara att de själva fick välja var de ville vara.
En kväll ringde sonen och berättade att de skulle åka med pappa till London under påsken. De skulle vara där hela veckan och jag blev besviken eftersom vi planerat en annan resa tillsammans. Nu fick jag avboka hotellrummet som jag sparat till.
Staffan hade alltid stått för de stora utläggen i vår familj och fortsatte givetvis att skämma bort barnen. Jag hade en bra lön, men hyran och andra omkostnader åt upp det mesta och jag var tvungen att vända på slantarna för att få det att gå ihop.
Givetvis stack det i ögonen på mig när barnen kom med nya dunjackor och gymnastikskor av dyra märken. Jag skulle aldrig kunna konkurrera med Staffan, även om det kändes som om han köpte sina barns kärlek.
Vi hade ett samtal om vem som skulle betala vad och hur mycket fickpengar barnen skulle få, men det resulterade bara i bråk och att han gav dem ännu mer att röra sig med.
Något förändrades
Lina och Erik sa ibland att de saknade mig, men när jag föreslog att de skulle komma hem till mig fanns det ingen tid. Jag antog att jag hade förlorat dem och att de skulle fortsätta bo hos sin pappa. De gjorde de också, tills de flyttade hemifrån. Sedan kom tack och lov förändringen.
Plötsligt insåg de att de behövde sin mamma, och att allt inte bara handlade om pengar och status. Jag brydde mig om dem och hälsade på dem på ett helt annat sätt än Staffan gjorde. Och det uppskattade de.
I dag lever jag fortfarande ensam, även om jag har träffat ett par män sedan skilsmässan. Men det har tyvärr inte blivit något långvarigt. Visst hoppas på att träffa någon att dela mitt liv med, men jag är så oerhört glad att ha fått tillbaka mina barn. Det betyder allt i min tillvaro.
/Moa
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]