Maj-Lis: Min bror ringde bara av pliktkänsla
Jag visste att telefonen skulle ringa redan innan den gjorde det. Min brors namn stod på displayen.
Jag ansträngde mig för att göra min röst mjuk och munter när jag lyfte mobilen för att svara.
Min bror, Hans, ringde mig punktligt var tredje söndagseftermiddag. Jag misstänkte att han lagt in samtalet i kalendern, som ett åtagande han kunde pricka av så for vi pratat klart.
Varje samtal fortlöpte enligt samma förutsägbara manus. Vi pratade om vädret, sedan om mina barn, sedan om hans och till sist om vad som behövde fixas i våra respektive hem.
Det var rasande ointressant, och han frågade aldrig något om min man. Stig och Hans var annars på god fot, men i Hans ögon var äktenskapet en privatsak, för privat för att vara ett samtalsämne mellan syskon.
Ringde mig plikttroget efter mammas död
Då och då frågade jag ändå om hans fru. Jag och min svägerska var gamla skolkompisar och kände därför varandra väl.
Jag frågade bland annat om hennes ljusterapilampa fungerade mot vintermörka tankar, och om hur det var mellan dem nu när deras yngsta flyttat hemifrån. Men han gled alltid bort från ämnet.
Vi la på efter att ha förhört varandra, och precis som med alla hans samtal stod jag kvar med frågan varför min enda bror inte ville mer med vår relation.
Hans och jag hade alltid varit som natt och dag. Där jag tycker att god vänskap och meningsfulla samtal är något av det viktigaste i livet, är han mer mån om ordning och reda, plikt och att få något i handen.
Jag föredrog spontana samtal, men han hade inte mycket till övers för såna. Hans rutin med samtal började när vår mamma dog.
Som om han var rädd att glömma min existens utan henne. Hon hade varit limmet i familjen som förde oss samman på födelsedagar och semesterresor.
I dessa ögonblick med vår mamma upplevde jag hur Hans fick sina döttrar att skratta med dåliga skämt och kittelattacker, och hur han och min svägerska pratade mellan raderna på ett så tillgivet sätt.
Han hade ömhet i sig, men bara för sin allra innersta krets. Han höll oss andra på artigt avstånd.
Jag bestämde mig för att skjuta bort tankarna. Jag hade trots allt tre veckor på mig innan han skulle ringa igen, det visste jag. Ingenting skulle nog kunna ändra på det.
Sparka plikttrogen medarbetare
En tisdagskväll gick jag på bio och möttes av en glad, bekant röst i foajén.
– Faster Helene! Tänk att stöta på dig här!
Jag log vid åsynen av min underbara yngsta systerdotter, Julie, och gav henne en lång kram. Vi har alltid haft en nära relation.
Julie pratade med ljus i blicken om sina studier, sin rumskamrat och sin läroplan. Och så frågade hon:
– Vad tycker du om situationen på pappas arbete? Jag tror att han är deprimerad över det.
Jag visste inte vad hon syftade på, och jag kämpade med en förklaring till varför jag inte var uppdaterad.
– Du måste hjälpa mig här, vad är de senaste nyheterna? sa jag och låtsades som att jag visste vad hon pratade om.
– Han är redo att sparka Diana nu. Det har blivit värre med henne, sa Julie med stora ögon.
Diana var den första som Hans anställde när företaget blev för stort för hans hemmakontor. Från min svägerska visste jag hur ovärderlig Diana hade varit för företaget i nästan 20 år.
– Avskeda henne? Vad har hänt? frågade jag förskräckt.
Julie rynkade pannan av förundran över att jag inte verkade veta något om historien.
– Hon har förändrats totalt. Kommer sent, går tidigt, skäller ut alla, pratar i telefon hela lunchrasten i stället för att äta med de andra, och hon gör sina uppgifter dåligt, om hon ens gör dem.
Det chockade mig. Diana hade alltid beskrivits som en extremt plikttrogen medarbetare.
– Något måste ha hänt. Vad sa hon när han tog upp det? frågade jag Julie.
– Han säger att hon lovar att ta sig samman och att hon mycket väl vet att hon gör fel. Men sedan händer ingenting.
– Nå, men vad sa hon om orsaken till det hela? frågade jag.
Julies blick flimrade lite.
– Jag vet faktiskt inte om han frågade.
När det blev mörkt på bion kunde jag inte koncentrera mig på filmen. Jag var själv distriktschef och hade ofta både informella och mer formella medarbetarmöten.
Jag såg det som en viktig chefsuppgift att känna hela personen som var ens anställd, och inte bara vad den personen visade under kontorstid.
Medan eftertexterna rullade störde det mig att Hans kanske inte gick till botten med vad som skett med Diana, innan han avskedade henne.
Min bror ringde spontant
När jag kom hem bestämde jag mig för att ringa honom, även om det skulle avvika från hans schema. Han svarade i telefonen med ett undrande:
– Helene? Har något hänt?
– Ja, det kan man säga, svarade jag. Jag träffade Julie i dag, som berättade att du är på kant med Diana och faktiskt är redo att sparka henne. Är det verkligen sant?
Jag kunde höra på Hans suck att han både var defensiv och samtidigt tyckte att jag stack in näsan i saker som inte berörde mig.
– Först och främst är hon på kant med mig, inte tvärtom. Men ja, det är ett problem på jobbet som jag ska ta hand om.
– Hans då ... Du låter som en robot. Diana har varit en stor del av ditt arbetsliv i nästan 20 år. Hon måste kännas som familj för dig. Vad har hänt? Vill du inte berätta om det? Även om vi inte brukar prata om saker som är svåra?
Han tvekade lite med sitt svar, sedan började han:
– Jag vet inte vad fan som har hänt! Hon har blivit sin egen motsats. Jag har tagit upp det flera gånger, och hon lovar bot och återhämtning, men ingenting händer. Det måste få konsekvenser, sa han uppgivet.
Jag sa att jag inte nödvändigtvis höll med, men var han inte nyfiken på den underliggande krisen?
– Kris, det var ett stort ord i alla fall. Hon har inte sagt att hon skulle vara i någon kris. Men hon vet att min dörr alltid är öppen, sa han som för att sätta punkt för vårt samtal.
Han var tyst, så jag fortsatte:
– Om jag var du skulle jag lägga planerna på uppsägning på is och i stället fråga om hon skulle vilja anförtro sig till dig som en mångårig vän, och inte som hennes chef.
Nu hade jag tydligen gått för långt.
– Tack för rådet, Helene, men nu är ju du inte jag. Och nu måste jag tyvärr avbryta, för jag var mitt uppe i något.
Jag visste mycket väl vad som störde min bror. Även om han kunde se min poäng, hade han förmodligen aldrig pratat med någon annan än sin fru och sina döttrar på det sätt som jag nu föreslog att han skulle göra med Diana. Vågade han?
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Min bror ringde och öppnade upp sig
Några dagar senare ringde telefonen. Det var Hans, trots att det var en vardag, varför jag blev något förvånad.
– Jag pratade med Diana i dag, som du föreslog, sa han, utan att varken presentera sig eller ens prata om vädret … och du hade rätt i att det låg något bakom. Jag var tvungen att inleda samtalet på mitt eget sätt, jag kanske var lite robotaktig eller vad du nu kallade mig. Men jag lyckades faktiskt få henne att berätta. Det visade sig att Dianas yngsta son blev mobbad på sin nya skola och nu vägrade han gå dit. Diana försökte förstås få skolan att hjälpa till att lösa problemen, men resurserna var knappa. Skolan verkar nästan okej med att han håller sig borta, för då är det en elev mindre att ta itu med i den problemklassen. Han har fått plats på en eftergymnasial skola först i augusti, så de närmaste månaderna är ren överlevnad, sa Hans frustrerat.
Jag vågade mig på att att fråga vad planen nu var:
– Ja, hon får i alla fall inte sparken, sa han och tillade eftertänksamt:
– Tänk om hon skulle behövt hantera det också …
Hans hade frågat Diana hur han kunde hjälpa till, och hennes direkta förslag var om hon kunde jobba hemifrån tre-fyra dagar i veckan fram till augusti då hon trodde att hon skulle kunna prestera på sin gamla nivå igen.
Hans hade svarat att det gick utmärkt och frågat varför hon inte hade föreslagit det för länge sedan?
Hon hade inte kunnat förmå sig att göra det utan uppmaning, blev svaret. Det skulle innebära att hon var tvungen att ta upp sina privata problem, sådant som hon visste att Hans inte skulle vilja diskutera.
De hade aldrig pratat privat, påminde hon honom, och han berättade det sistnämnda med en avväpnande ton.Det var fortfarande svårt för min bror att direkt erkänna att jag faktiskt hade gett honom goda råd, men nästa gång han ringde hade något förändrats.
Han fortsatte att ringa mig var tredje söndag, precis som förut, men samtalen som tidigare brukade irritera mig blev nu något som jag såg fram emot. Samtal för samtal fördjupades ämnena som avhandlades, som om vi övade på att utforska ny terräng tillsammans.
Det var som om min bror äntligen insåg att jag var mer än bara en påminnelse i hans kalender.Jag insåg också något: att jag hade en plats i min brors inre krets.
Inte bara för att vi är syskon, utan för att jag visade honom vad jag hade att erbjuda som hans vän.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]