Julia: Jag glömde att sörja min döda mamma
Julias mamma gick bort alltför tidigt. Julia var bara tonåring och hennes lillebror tio år.
Alla i familjen drabbades givetvis hårt av sorg, men Julia var den som tog på sig ansvaret för både sin bror och far.
Hon lyssnade och tröstade och och satte sina egna behov, och sin sorg, åt sidan. Många år senare hamnade hon i ett känslomässigt vakuum och behövde hjälp för att äntligen kunna sörja sin mamma.
Hur gammal var du när du förlorade din mamma?
– Jag var bara 16 år. Mamma gick bort efter ett kort och intensivt sjukdomsförlopp. Vi hade hela tiden försäkrat varandra om att hon skulle bli frisk igen, men så blev det inte. En råkall novemberkväll andades hon ut för sista gången med mig, min far och min lillebror vid sin sida.
Ingen av oss kunde fatta att mamma var borta. Hon hade varit familjens mittpunkt. Det var hon som hade koll på allt, hon som tröstade och hon som lyssande på oss när vi hade bekymmer.
Pappa tittade allvarligt på oss och sa att nu var det viktigt att vi höll samman och att vi kunde få det bra igen för vi hade ju varandra.
Hur mådde din lillebror?
– Andreas grät och var olycklig. Jag la armen om honom och bet mig hårt i läppen. Jag tyckte så synd om honom. Han var bara tio år och hade precis förlorat sin mamma.
Men Andreas var ju inte den enda som var olycklig. Pappa kunde knappt ta sig igenom dagen. Han gick pliktskyldigt till jobbet, men när han kom hem satt han i fåtöljen och stirrade ut i luften.
Var det du som tog hand om hemmet?
– Ja, jag lagade mat, hjälpte Andreas med läxorna och frågade hur han hade haft det i skolan – allt det där som mamma brukade göra.
Pappa sörjde min döda mamma
Jag gick i första årskursen på gymnasiet, men sköt mig själv och mina känslor åt sidan.
När Andreas sov försökte jag prata med pappa om hur jag själv hade det, men det var alltid så att om jag hade haft en svår dag och saknade mamma riktigt mycket, hade pappa haft det ännu värre.
Han grät och mumlade att han inte kunde förstår hur han skulle orka fortsätta utan Lisbeth, som mamma hette, och att de ju hade levt tillsammans i tjugo år.
Jag nickade, tröstade och sa att ja det är en lång tid och att jag kunde mycket väl förstå att han saknade henne.
Då lyste pappa upp och börajde på en lång berättelse om hur de hade träffats och hur förälskad han varit i henne.
Sedan grät han igen.Jag kramade honom och lovade att allt skulle bli bra och vi pratade aldrig om hur jag hade det.
Lyssnade han aldrig på dig?
– Nej, kväll efter kväll var det pappa som pratade och jag som lyssnade, tröstade och försökte muntra upp.
En kväll föreslog jag försiktigt att han kanske skulle prata med en terapeut eftersom han var så nedbruten av sorg. Då strök han mig över håret och sa att vad skulle han med en terapeut till när han hade mig.
Det är så bra att prata med dig, sa han och jag blev förstås stolt. Jag var inte längre ett litet barn, men en vuxen dotter som man kunde anförtro sig till. Men jag saknade att pappa någon gång strök mig över håret och frågade hur jag hade det.
Vissa dagar stod jag inte ut med att lyssna på hans svada om hur ont det gjorde. Andreas och jag hade ju förlorat vår mamma, men det pratade pappa aldrig om.
I stället gladde han sig över att Andreas kommit med i fotbollslaget och att jag fick bra betyg på ett prov.
När det kändes svårt ursäktade jag mig med att jag hade mycket skolarbeta att göra och gick in på mitt rum.
Jag orkade inte vara med pappa då. Du är så duktig sa han och jag hade mest lust att skrika. Men jag skrek aldrig för jag orkade inte bli ovän med min far.
Jag drog täcket över huvudet men jag grät inte för jag misstänkte att om jag släppte fram tårarna skulle de aldrig ta slut.Jag klarade mig bra i gymnasiet och hade fina vänner.
Men jag pratade aldrig med dem om mamma. Det var som om jag placerat all min sorg i en stor väska som jag stuvat in längs in i garderoben.Hemma la jag ner mycket tid och energi på att stötta min lillebror som ofta var ledsen och fick häftiga raserianfall som pappa inte kunde tackla.
Jag fungerade som stötdämpare dem emellan.Jag gick ut gymnasiet och Andreas började i högstadiet. Han trivdes och jag kunde för första gången andas ut.
Själv hade jag kommit in på sjuksköterskelinjen och flyttade till studentkorridor. Jag hade dåligt samvete över att lämna dem bägge men kände också lättnad.
Svårt att klara studierna
Kunde du ta för dig av studentlivet?
– Jag hade länge sett fram emot ett obekymrat studentliv med vänner och fester, men de flesta dagar satt jag faktiskt ensam på mitt rum.
Jag gillade studierna men kunde inte komma nära de andra när de pratade om fester och vem som hade varit tillsammans med vem och även om jag längtat efter studentlivet stod jag inte ut med ytligheten.
Kände du dig utanför?
– Ja, det kändes som om livet pågick utanför min dörr men jag visste inte hur jag skulle göra för att bli en del av det.
Jag befann mig liksom bakom ett filter och hur mycket solen än sken var det grått i min värld. Jag var aldrig glad, men inte heller ledsen.
Jag kände mig tom.
Hur gick studierna?
– Jag klarade första terminen, men efter jullovet var krafterna slut. Det var en kamp bara att komma upp på morgonen och när jag äntligen satt på föreläsningarna ångrade jag att jag inte stannade i sängen.
Jag halkade efter och det blev ännu svårare att stiga upp. Allt oftare stannade jag hemma och det blev uppenbart att jag inte skulle klara att ta mig igenom vårterminen.
Jag blev kontaktad av en studievägledare som bjöd in mig till ett möte. Jag hade inte lust att prata med henne men släpade mig ändå dit.
Vi pratade om mina studier och om jag hade svårigheter att följa med, vilket jag förnekade.
Men varför går du inte på föreläsningar och seminarier? undrade hon. Är det något annat du har problem med?
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag svarade att jag inte visste och att allt bara var grått. Sedan tystnade jag och kände hur tårarna hotade. Hon insisterade och frågade ännu en gång vad som hänt och jag skakade på huvudet.
Min mamma dog, sa jag sedan, men det var ju längesedan, fyra år sedan nu …
Studievägledaren la sin hand på min arm och sa att fyra år inte är så lång tid. Hennes vänlighet fick mig att gråta och jag berättade hela historien om mammas död, min fars sorg och min stackars lillebror som hade det så svårt.
Det var så synd om dem och jag kunde inte sluta gråta. Men Julia, sa hon då. Det är ju också synd om dig. Du var bara 16 år när din mamma gick bort och du har tagit på dig ett jättestort ansvar för din familj.
Det är viktigt att du inser att du själv också bär på en stor sorg.Jag gick därifrån med ett telefonnummer till en psykolog som var knuten till studentrådgivningen.
Jag var lite skakad över att hon ansåg att jag hade behov av professionell hjälp men det var samtidigt skönt att en annan människa liksom tillät min sorg.Jag började hos psykologen och kom med i en sorggrupp för unga som också mist sin mamma eller pappa.
Hjälpte det dig?
– Ja, i början var det konstigt att berätta för främmande människor om mammas död, men jag kände snart att det var bra att tala med andra som hade upplevt samma sak.
Vi grät mycket tillsammans men skrattade också och jag började umgås med några utanför gruppen.
Hos psykologen fick jag gråta ut, för som hon sa, hade jag ju inte fått en chans till det eftersom jag varit så upptagen med att se till att min far och min bror hade det bra. Vi pratade om att jag på sätt och vis även förlorat min pappa eftersom han varit så uppslukad av sin egen sorg.
Hur mår du i dag?
– I dag är jag 24 år och färdig sjuksköterska. Dagarna har åter fått färg och jag har kommit ut på andra sidan sorgen. Jag kan fortfarande överväldigas av saknaden efter mamma, men den tar inte längre över mitt liv.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]