Tuva: Min väninna förstörde sina barn
Julia och jag var barndomsvänner, fortsatte att umgås upp i vuxen ålder och blev gravida nästan samtidigt.
När jag fick en son och hon en dotter hade vi mycket glädje och nytta av varandra. Men när våra barn var runt ett år började vänskapen sättas på prov.
Julias dotter Ella skrek mycket och det var tufft för Julia. När vi gick promenader sov min Noah tungt medan Ella var missnöjd hela turen.
Julia blev frustrerad och kämpade för att ha tålamod med flickan. Jag försökte att hjälpa till och kom med goda råd, men Julia blev sur.
– Det är lätt för dig att säga. Din unge vrålar ju inte konstant.
Dottern var utåtagerande
Allt eftersom månaderna gick såg jag hur Julias irritation smittade av sig på lilla Ella. I stället för att hålla sig lugn och trösta flickan skällde hon på henne varpå Ella grät ännu mer.
Det var svårt att se på, men samtidigt tyckte jag synd om både mor och dotter.
När vår mammaledighet var slut tog vardagen vid och de följande åren träffades vi inte särskilt ofta.
När våra barn var fyra år var jag och Noah på besök hos Julia och Ella. Flickan var mycket utåtagerande.
Hennes rum var fullt av söndriga leksaker och dörren hade ett stort märke för Ella hade försökt att slå sönder den i ett raserianfall.
Jag blev beklämd och chockad. Julia talade uppgivet och faktiskt illa om sin dotter. Hon sa att barnet var bortom pedagogisk räckhåll och att hon hade haft otur som fått en så jobbigt barn.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag ville gärna hjälpa, men jag visste inte hur. Omedvetet drog jag mig allt längre bort från familjen.
Men vi hade kontakt på facebook och det var där jag fick reda på att Julia väntade ännu ett barn, lille Elliot.
När Elliot var två skildes Julia och hennes man. Det var en våldsam skilsmässa, nästan ett krig. Julia behövde stöd och tog kontakt med mig.
Jag gjorde så gott jag kunde och mitt i kampens hetta flyttade hon med barnen till en släkting nära mig.
Skilsmässa och fosterhem
Ella hade fortfarande ett hetsigt humör och för att ge Julia en paus bjöd jag ofta in flickan.
Hemma hos oss uppförde hon sig på ett helt annat sätt. Hon var glad och samarbetsvillig, men bara tills Julia dök upp.
Samtidigt var det uppenbart hur Julia favoriserade Elliot och Ella försökte på alla sätt få sin mammas uppmärksamhet.
Hon lyckades inte. Barnen var olika men hade båda ett hetsigt temperament. Ella blev hysterisk när hon inte fick sin vilja igenom, men kunde också vara gullig och glad.
Elliot var bortskämd och fick allt han pekade på. Han fick presenter, leksaker, kläder, pussar och kramar i överflöd, men fick han inte omedelbart sin mammas uppmärksamhet när han så önskade, blev han till ett litet monster.
Jag minns särskilt en händelse en eftermiddag i vår trädgård. Vi satt på trappen och Julia och jag var mitt i ett samtal då Elliot blev rasande över att hon inte tog notis om honom.
Plötsligt skrek Julia högt av smärta. Hennes son hade bitit henne i ryggen och han fortsatte att bita, slå och sparka tills hon fick ner honom i sitt knä och kittlade honom tills han började skratta.
Blodet flöt från hennes rygg och jag satt chockad och kände det som om jag medverkade i en skräckfilm.
Så småningom blev det bestämt att Ella skulle bo hos sin pappa och Elliot hos Julia.
Min väninna verkade lättad, men jag var rädd för att Ellas pappa inte skulle se hennes behov.
Och mycket riktigt. Flickan miste ljuset i ögonen och hennes leende försvann. Hon blev en annan.
Jag försökte prata med Julia, men det slutade i ett våldsamt gräl. Detta hände för sex år sedan. I dag bor båda barnen i fosterhem och träffar sin mamma på helgerna.
Julia lever med en ny man och de har fått ett barn som jag aldrig träffat. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Ella och Elliot får den hjälp de behöver för att kunna utvecklas till hela och fungerande vuxna.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]