Läsarberättelse: Min son skämdes för mig
Jag har aldrig varit bra med män. Jag har haft många förhållanden men aldrig hittat rätt. Jag var 21 när jag fick mitt första barn, Sandra. Hennes far var inte intresserad av familjeliv och försvann ur bilden. Några år senare mötte jag en ny man och fick min son Jonas, men inte heller nu gick det vägen och som 25-åring var jag ensamstående med två barn.
Jag älskade dem och ville ge dem en trygg uppväxt, men det var tufft. Jag jobbade på fritidshem och på helgerna städade jag med ungarna i släptåg. Mina barn saknade ingenting. De hade rena kläder och fick fina födelsedagspresenter. Men några pappor fanns förstås inte där.
När barnen blev äldre kunde jag få lite mer tid för mig själv. Det betydde nya män och nya misslyckanden. Jag valde fortfarande fel män. Barnen kände dock inte till alla mina förhållanden, och träffade bara en eller två av mina män. När Sandra och Jonas flyttade hemifrån hyrde de lägenheter nära varandra i andra änden av staden, och jag tyckte att vi alla hade en fin relation.
Allt gick också bra tills Jonas berättade att han träffat en tjej. Han var 25 år.
– Hon är så fin, mamma och hon kommer från en riktig kärnfamilj. Hennes föräldrar har varit gifta i 30 år. Man märker på henne att hon haft en trygg och bra barndom, sa han.
Jag sa inget, men ångrade mig senare att jag inte frågade honom om han var missnöjd med de val jag gjort. Kanske hade vi kunnat rensa luften på ett tidigt stadium då. Det tog flera månader innan jag träffade Katrin. Hon var söt och log mot mig, men jag anade en viss reservation. Jag fick känslan av att jag inte var bra nog.
– Hur länge har du bott här? frågade hon, elva år svarade jag.
– Jaha, Jonas har berättat att ni flyttade ofta.
Jonas kom inte längre så ofta på besök och ringde nästan aldrig. När vi väl träffades pratade han bara om Katrin, eller om sin egen uppväxt. Han ställde frågor. Hade jag inte haft ovanligt många män i mitt liv? Varför hade vi bott på fem ställen? Jag svarade att jag haft fyra män, varav en var hans far och att vi flyttat för att hyrorna stigit och jag inte haft råd med dem.
– Men där fanns andra också?
– Nu får du sluta!
Jag gick i försvarsställning samtidigt som jag tyckte att han la sig i sådant han inte hade med att göra, och jag var säker på att Katrin låg bakom. Hon sådde split emellan oss.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Vi bröt kontakten
Till jul bjöd jag hem båda mina barn och Jonas ville ta Katrin med sig. Det började bra, men sedan spårade det ur helt. Jonas frågade Sandra om inte hon också tyckte att jag hade haft många män i mitt liv, och Katrin sa att som pedagog visste hon att det kunde vara svårt för barn.
– Men din mamma gjorde nog så gott hon kunde, sa hon. Det var droppen. Jag reste mig och lämnade lägenheten och min egen julfest. När jag kom tillbaka efter en timme hade de gått. Sandra kramade mig och sa att det nog inte var så illa menat.
Jag hade ingen kontakt med min son på mer än ett år. Det var svårt och jag saknade honom, men det var inte jag som tog initiativet till försoning. En söndag ringde telefonen. Det var Katrin!
– Jonas vet inte att jag ringer, men jag tror att han är okej med det. Du ska bli farmor.
Överväldigad sa jag till slut:
– Det är ju fantastiskt!
– Jonas saknar dig. Han var hård mot dig, men han behövde få svar på sina frågor.
Katrin pratade sakta och eftertänksamt och jag förstod att hon var försiktig och inte ville trampa mig på tårna. Hon ville att jag skulle vara en del av deras liv. Så dum jag kände mig!
Jag hade inte sett min egen roll i konflikten. Jag hade varit så säker på att det var Katrin som låg bakom allt och därför viftat bort Jonas frågor. Några dagar senare satt Jonas och Katrin i mitt vardagsrum. När Katrin gick ut i köket för att duka fram fika vände jag mig till min son.
– Förlåt för att jag inte lyssnade på dig, sa jag och såg honom i ögonen. Du och Sandra är mitt allt och det är svårt att ta kritik från er, men du har rätt. Er uppväxt var många gånger kaotisk.
Jonas tog min hand.
– Det är okej mamma. Jag vet att du gjorde ditt bästa och att du älskar oss.
Jag höll hans hand och nickade.
– Och jag lovar att bli en jättebra farmor, sa jag och log.
/ Viola