Läsarberättelse: Jag sa åt min omöjliga tonårsdotter att flytta till sin pappa
När jag och Mattias träffades var vi båda 23 och överens om att bilda familj tidigt. Men det tog tio år innan vi fick Josefine. På vägen hann det gå slentrian i vårt förhållande och vi var mer vänner än älskande. Ändå höll vi ihop för ingen av oss ville att Josefine skulle bli skilsmässobarn.
När hon var 11 år blev Mattias förälskad i Anna, som blev gravid med tvillingpojkar. Vi lyckades ändå ha en någorlunda relation och samarbeta kring vår dotter, till exempel ordnade vi hennes konfirmationsfirande ihop.
Men bara några månader senare genomgick hon en drastisk förändring, och gjorde världens tonårsrevolt. Hon lyssnade inte på någonting jag sa, hon lät pierca sig mot min vilja och sprang på en massa fester utan lov. Och om jag bad henne hjälpa till där hemma gav hon mig långfingret.
Hon spelade ut oss föräldrar mot varandra
Situationen var helt utom kontroll. Och nu fick jag heller inget stöd från Mattias som menade att jag var för sträng. Det var Josefine inte sen att utnyttja, och plötsligt var det hela tiden Mattias och Anna som hon gick till, för de kunde inte säga eller göra någonting fel.
Alla bråk slutade med att Josefine hotade att flytta hem till sin pappa. Och en dag sa jag till henne att det var precis vad jag tyckte att hon skulle göra.
Snart gick det emellertid upp för Mattias att det var en helt annan sak att vara pappa till en tonåring på heltid. Och Josefine å sin sida upptäckte att det inte var alls lika rosenrött som när hon bara var hos dem varannan helg. Hon måste ta hänsyn till sina småsyskon och fick vardagliga plikter, samtidigt som de naturligtvis inte ville låta henne springa på en massa blöta fester.
När hon ville flytta tillbaka ställde jag krav
Redan efter två månader hos sin pappa ville Josefine flytta tillbaka till mig. Jag bestämde mig för att ha is i magen. Istället för att ta emot henne med öppna armar så ställde jag en rad krav, varpå Josefine återigen blev rasande på mig.
Se också: 6 saker som föräldrar gör – som tonårsbarnen hatar
Det varade dock bara en månad. Sedan ringde Mattias och frågade om hon inte kunde flytta hem igen. Det funkade helt enkelt inte mellan Josefine och Anna, faktiskt var hela familjen i kris.
Det är nu tre sedan som Josefine flyttade tillbaka till mig. Hon är fortfarande tonåring, men lyckligtvis bråkar vi inte alls lika mycket längre. Jag är glad över att jag vågade släppa henne den gången, och sedan sätta ner foten. Jag törs inte ens tänka på hur vår tillvaro hade sett ut annars.
/Ulrika