Läsarberättelse: Jag var svartsjuk på min svägerska
Jag var 26 år när jag träffade Emil. Vi blev störtförälskade och vid ett tillfälle berättade vi också för varandra om våra tidigare förhållanden. Dock hade jag långt ifrån lika mycket gott att säga om mina, som Emil hade om sin allra första stora kärlek, Helena.
Han hade lärt känna henne mellan nian och gymnasiet, och under de följande åren hade de bara ögon för varandra. Även om jag kände hur svartsjukan högg till i mig så frågade jag om jag fick se foton av henne. Något förvånad över mitt intresse plockade han fram några gamla bilder, där han själv också var med. Jag visade det inte men det var rena självplågeriet, för inte bara var Helena väldigt vacker, utan man såg också på fotona hur förälskad Emil var i henne.
Innerst inne hoppades jag att Emil skulle säga något dåligt om henne, men det gjorde han inte. Tvärtom berättade han om hur knäckt han blivit när hon gjorde slut. Hon hade tyckt att de var alldeles för unga för att binda upp sig vid varandra.
Istället hade hon gett sig ut i världen med ryggsäck på ryggen tillsammans med sina väninnor, och hennes och Emils kontakt hade ebbat ut. Nu, sju år senare, hade Emil sedan länge insett att hon haft rätt. De hade varit alldeles för unga, och det var först nu som han på allvar kände att han hade lekt av sig och var redo att stadga sig.
Efter det nämnde varken han eller jag Helena igen, och under loppet av de följande fem åren blev vi gifta och gravida med vårt första barn.
Min svåger slutade komma förbi
Emils storebror Melker, som fortfarande var singel, tillbringade mycket tid ihop med oss. Han var öppen för att träffa någon, men i så fall skulle hon vara den riktigt rätta, som han sa.
Att han kanske hittat den tjejen hörde vi dock inte från honom själv, utan från min svärmor. Hon berättade att Melker blivit förälskad, men att han ännu inte var redo att berätta för någon mer än henne.
Melker kom heller inte förbi som han brukade. När Emil ringde och retades med honom om att rykten sa att han träffat en tjej, så blev Melker märkligt kort i tonen. Både jag och Emil undrade lite över hans uppförande, men jag sa att han nog bara ville lära känna henne lite bättre innan han presenterade henne för sin familj.
En dag ringde Melker själv till Emil och sa att de behövde prata, bara de två. Vi tyckte båda att det var konstigt, och vi var spända på vad han hade att säga.
När Emil kom hem efter deras möte var han ett enda stort leende.
– Alltså, tänk vad liten världen är! Nu ska du få höra … Kommer du ihåg att jag berättade för dig om min första flickvän, Helena? Det är henne som Melker har träffat!
Jag måste konfronteras med hans förflutna
Det visade sig att Melker sprungit på Helena av en ren tillfällighet, de hade börjat prata och sedan hade det ena lett till det andra. Nu var de störtförälskade. Melker ville dock först försäkra sig om att Emil inte hade några problem med det innan han presenterade Helena för familjen – igen.
Medan Emil verkade tycka att det var ett lustigt sammanträffande, hade jag desto svårare att se det roliga i det hela. Samtidigt var jag tvungen att konfronteras med Emils förflutna, när mina svärföräldrar bjöd hem oss alla på söndagsmiddag.
Jag såg framför mig hur återseendet med Helena skulle få Emil att inse att hon fortfarande var hans livs stora kärlek. Och att Helena, när hon såg Emil, skulle inse vilket misstag hon begått dagen då hon valde att lämna honom, och att Melker i själva verket bara var ett substitut för det de haft, precis som jag var.
Med andra ord så hatade jag Helena redan innan jag hade träffat henne. Ändå tvingade jag mig själv att låtsas som ingenting när vi knackade på hos mina svärföräldrar. Melker och Helena hade anlänt före oss och redan ljudet av hennes röst från vardagsrummet fick mig att vilja vända om. Emil la armen om mig och i nästa ögonblick var jag tvungen att sträcka ut min hand och hälsa på Helena.
Min man tycktes ha glömt min existens
Hon var smalare än jag, och med sina långa, tjocka hästsvans svepande över ryggen gick hon leende emot Emil, som sträckte ut armarna och gav henne en stor kram.
– Välkommen tillbaka i familjen, sa han och skrattade.
Snart satt hon med Emil och resten av familjen och pratade om den gamla goda tiden, som jag som den enda i sällskapet inte var en del av.
Under middagen fick Helena hela familjens uppmärksamhet, medan hon svarade på vad som hänt i hennes liv sedan sist. Precis som Melker så verkade även Emil helt ha glömt min existens.
– Hur länge har ni känt varandra? frågade Helena mig.
– Fem år, svarade jeg.
– Ja, och nu gläder vi oss åt att vi ska få barnbarn i familjen, sa min svärmor och la armen om mig.
Efter att vi dukat ut och druckit kaffe tog min svärmor fram sin stickning och pratade med mig om min graviditet, som ännu inte gått så långt. Helena ställde några artiga frågor, som jag besvarade lika artigt.
Jag var rasande av svartsjuka
Medan Melker satt med armen om Helena pratade Emil på om hur mycket han såg fram emot att bli pappa. Men det räckte inte för att stilla min svartsjuka.
När vi sagt hejdå var jag så rasande att jag höll på att explodera.
– Nå, vad tycker du om din nya svägerska? frågade Emil och kramade min hand.
Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag skrek åt honom att han inte skulle prata med mig som om jag vore dum, och att jag redan genomskådat att han i verkligheten skulle önska att det var han som fortfarande var tillsammans med Helena, och inte Melker.
– Ditt livs stora kärlek, snyftade jag, för nu rann tårarna.
Emil såg förbluffad på på mig.
– Hon var min första men verkligen inte min största kärlek, sa han.
Jag kommer inte riktigt ihåg exakt hur orden föll, men det slutade med att Emil sa att han väl inte skulle behöva bevisa att jag var hans stora kärlek genom att ignorera Helena eller försöka sätta käppar i hjulet för sin bror förhållande?
Plötsligt såg jag klarare på situationen
Efter att jag sansat mig insåg jag att han hade rätt. Om Emil inte hade kunnat acceptera Helena som sin brors flickvän, DÅ hade jag haft anledning att vara svartsjuk. Men inte nu. Så varför skulle jag plåga mig själv med det?
Istället älskade jag Emil ännu mer, för att han var som han var. Och själv accepterade jag Helena som en del av hans förflutna och välkomnade henne för Melkers skull som min nya svägerska.
Se också: 4 sätt att sluta oroa sig över vad andra tänker om en
Först då kunde jag också bättre sätta mig in i hur ansträngd situationen måste ha varit även för Helena. Hur skulle jag själv ha känt det om jag blivit kär i brodern till en kille som jag en gång varit stormande förälskad i? Och Melker …, det kunde inte ha varit helt lätt för honom heller.
Det hade flutit mycket vatten under broarna sedan Helena och Emil haft sin ungdomsförälskelse. Även om de hade minnena gemensamt så existerade inte längre de känslor som de haft för varandra. Deras förhållande var ett avslutat kapitel.
Nu började däremot ett nytt för oss alla. Efter hand som jag och Helena lärde känna varandra bättre så erkände hon för mig att hon också känt sig obekväm vid vårt första möte. Hon insåg att hon själv också hade tyckt att det var besvärande att bli en del av samma familj som Melkers första stora kärlek, om situationen vore den omvända.
Vår dotter undrade över bilderna
När Emil var bestman vid Melkers och Helenas bröllop några år senare hade hon och jag blivit tajta svägerskor.
Idag har min och Emils äldsta dotter hunnit bli sex år. Hela familjen var nyligen på middag hos mina svärföräldrar när Liva satt och bläddrade i gamla fotoalbum. Hon såg på bilder från den tid då hennes pappa var ung, och även foton där han var tillsammans med Helena.
När Liva rynkade pannan och tittade frågande på oss allihop, så fick vi förklarat det lustiga sammanträffande, som vi nuförtiden nästan glömt bort – men som vi numera mest har roligt åt.
/Jenny